Har vi inte kommit längre?

Min sambo är som din, TS. Han engagerade sig under hela graviditeten, pratade med magen, följde ofta med till MVC och alltid till sjukhuset sex mil bort dit de envisades med att skicka mig var och varannan vecka pga högt blodtryck. Han gjorde allt för att underlätta för mig, stod ut med den graviditetsdepression jag hade i början, då jag var konstant ledsen, alternativt sur och tyckte att alla runtomkring mig var idioter (lyckligtvis insåg jag att det var hormoner och depression som talade så jag lyckades för det mesta knipa käft och inte bråka med honom om icke-existerande "fel" han gjorde). Nu när sonen är född tar han lika stort ansvar som jag och är en fantastisk pappa.

Jag har barn sen tidigare och har upplevt den andra sidan också. Mitt ex visade noll intresse och engagemang i graviditeten, och även fast han självklart älskar sitt barn så har han aldrig ägnat honom speciellt mycket tid och uppmärksamhet. Jag måste säga att det jag har nu är tusen gånger bättre för både mig och barnen. TS, vi är kanske ovanligt lyckligt lottade helt enkelt :)

Har nog aldrig känt mig så ensam som när jag var gravid med första barnet. Mitt ex förvandlades då till ett psykiskt misshandlande praktarsel och att säga att han behandlade mig som skräp är en underdrift. Och nej han följde inte med till bm och brydde sig inte överhuvudtaget.

Har en nyfödd här hemma nu och med honom har jag varit helt själv från start (blev gravid med hjälp av donator) men ändå har jag inte känt mig i närheten av så ensam som jag gjorde med första barnet. Inte under försöken, inte under plusset, inte under ultraljuden, inte under förlossningen, inte på bb och nej inte ens den där gången han skrek sig blå genom hela natten samtidigt som jag hade huvudvärken från helvetet (så ont att jag själv grät och skrek av smärta). Det är och har varit en sååå mycket bättre upplevelse att vara gravid och få barn denna gången när jag faktiskt är själv på riktigt snarare än har ett svin till man ?vid min sida?.

Ts, ignorera grinpellen giftskåneman. Det brukar jag göra iaf.

Jag kände exakt som du. Kändes som att alla plötsligt blev bakåtsträvare när det kom barn. På min mans jobb fattade folk inte riktigt att han skulle ta ut hela sin ledighet, de trodde att han skulle vara hemma de 10 pappadagarna. Vi var också hemma en månad tillsammans, sen har båda varit lediga deltid. Det är grymt skönt att vara två fullvärdiga föräldrar. Känner många par där männen knappt har nån koll på barnets klädstorlek eller var kläderna finns innan de tar ut typ 1-2 pappamånader när barnet är 1år.

Min pappa var mycket delaktig i hemmet på 70-talet.

Att mina barns far skulle dela både roliga och tråkiga sysslor med barnen såg jag som en självklarhet.

Nu har jag nästan vuxna ansvarsfulla söner som förhoppningsvis inte ska blir pappor än på några år men jag hoppas det sitter i deras ryggrad att man är 2 delaktiga föräldrar.

Men alltså, väntar ni alla första barnet då..? Min man var också sådär med första - tog hand om allt och lite till, masserade mina fötter varje kväll, pratade och myste med magen, följde med på alla barnmorskebesök o.s.v. Nu väntar vi tredje barnet, och jag skulle nästa bli 'sur' om han tog ut flex - som kan läggas på att hämta våra befintliga barn tidigare från förskolan - för att hänga med mig till barnmorskan och snacka hemorrojder, halsbränna och mäta magen. Skulle absolut inte kalla oss oss/honom för bakåtsträvare (han har tagit 90 % av föräldraledigheten med de tidigare barnen) - men klart engagemanget inte kan ligga lika mycket på graviditeten när man redan har barn.

Kanske en lärdom för kvinnor.... Fäst mindre vikt vid mannens yttre kvaliteter och mer vid hans inre när ni väljer pappor till era barn. Ett sådant beteende kommer knappast som en blixt från en klar himmel.

Snygga män åker i många avseenden, precis som vackra kvinnor, på räkmackor genom livet där egoismen och den egna bekvämligheten är vad som betyder något. Varför skulle de helt plötsligt börja anpassa sig?