Ärligt nu - Finns äkta kärlek eller står ni ut pga barnen/ekonomi/norma?
Jag har levt ensam med min dotter sedan min separation 2014. Dottern var då 2 år och jag har ensam vårdnad sedan 2017.
Jag har initialt upplevt ganska mkt ångest över att vara ensam vuxen och inte i ett förhållande. I början kände jag mig ensam men sen en sorts press att du förväntas att leva i ett parförhållande.
Nu är dottern 6 år och vi har så mysigt. Det är hon, jag och vår hund. Jag har all kärlek jag behöver.
Många av de som lever i parförhållanden verkar vara missnöjda och hänga ihop för barnen skull. Många kvinnor har mans-bebisar som inte är en partner, som inte tvättar, bara spelar tv-spel, inte kan ta ansvar för hushållet, som inför semestern lägger fram kallingarna och förväntar sig att frugan packar alla kläder som han behöver etc etc och många män verkar känna sig missnöjda av skäl jag inte känner till. Kanske för lite sex?
Har en vän som uttryckligen sa: Önskar jag bara bodde med mitt barn också.
Jag är uppriktigt nyfiken om det finns någon som verkligen vill leva med den de bor ihop med (inte bara för att de är nykära), som pga kärlek inte kan tänka sig ett liv utan den andra. Likaväl de som kan erkänna att de faktiskt ÄR i parförhållande men önskar att de levde ensamma.
Finns äkta kärlek eller är det hittepå för att vi förväntas leva tillsammans? Kan en leva ensam och vara lycklig utan en partner?
