Att inte vara någons förstahandsval

Det där har varit mitt problem hela livet. Jag har många bekanta, är glad och social, vi har även några vänner som vi träffar regelbundet. Men vi är aldrig någons förstahandsval, som någon hör av sig till och vill boka nyårsafton, en resa osv med.

Jag hade det så även i ungdomen också alltså.

Samma här för dottern som går i 4 an. Har alltid varit så, har ansträngt mig så in i norden för att någon ska höra av sig och vill leka. Vi har bjudit hem många tjejer och killar från klassen på mat och lek både efter skolan och på helger och alla tackar gladeligen ja och tycker det är ett jättetrevligt initiativ men sen händer liksom inget mer. Helt tyst. Både dottern och jag har tröttnat. Hon blir aldrig tillbakabjuden. Men i skolan är hon omtyckt och har alltid någon att leka med.

Jag försöker att inte göra så stor grej av det. Vi försöker hitta på roliga saker tillsammans hela familjen. Hon har slutat fråga mig om vi kan fråga om någon vill leka.

Han har inte en massa kompisar på nätet som du inte vet om då? För nuförtiden har många unga killar sina kompisar på nätet och då ser det ut som dom inte har några vänner fast dom kan ha ett stort socialt nätverk på nätet.

Det har jag förstått är väldigt vanligt - och troligen mer vanligt bland killar. Killar är på ngt sätt lite "ytligare". Många tjejer har bästisar - men det är riktigt på samma sätt bland killar.

TS son tränar ju dessutom nästan varje dag och går i skolan. Hur ska man hinna leka med andra då ?

Jo fast man kan ha bästisar på nätet också det handlar nog mer om att killar fastnat mer för spelandet men det börjar fler och fler tjejer göra också. När jag växte upp då hade vi bara c64 och nintendo så vi gjorde en massa annat. Fast när vi spelade då märkte föräldrarna det tydligare eftersom kompisarna hängde hemma. Sen kan det vara som du skriver att han inte hinner med eftersom han tränar mycket. Skolan verkar kräva mer också än på min tid. Känns som vi hade mer tid att hänga med kompisar på den tiden.

Har själv aldrig haft mer än en person jag vet verkligen finns där för mig i ur och skur, och det är jag numera nöjd med. Är alltid så vänlig och hjälpsam mot andra det går men något gör att folk helt enkelt inte attraheras av mitt sätt att vara på.

Kanske förhåller det sig likadant i din sons fall - behöver alltså inte vara något konkret han gjort eller sagt. Utifrån det du skriver är det heller inte säkert att det stör honom. Såvida det inte gör det tycker jag inte du ska ta åt dig heller.

Det är ju riktigt att han inte har jättemycket tid att hitta på andra saker förutom idrotten och skolan. Det blir mer tydligt på loven, då det finns tid över.

Dessutom gör det ont när man ser att tex delar av laget hittar på grejer och han inte fått frågan. Jag önskar så mycket att han vore en naturlig del av det gänget och att de i vart fall räknade med honom. Men han kanske inte ens funderar i de banorna.

Jag försöker förstå varför situationen får mig att må så dåligt. Ju äldre barnen blir desto mindre möjlighet har man att påverka, varför kan jag inte slappna av lite mer, han kanske inte ens bryr sig.

Kanske att jag har alltid önskat mig att vara någons förstahandsval och nu överför det på barnen. Det känns inte rätt men jag vet inte vad jag ska göra för att släppa det.

Kontakta lagledaren och föreslå att ni hittar på ngt gemensamt för alla barn emellanåt - en, två gånger per termin. Tex bowling.

Som sagt, jag skulle sätta mig ned med honom och först och främst fråga om han har minsta problem med rådande situation, och förklara "problemet". Avfärdar han det som ett ickeproblem kan du slappna av en gång för alla.

Förstår att det är en stor skillnad på att vara på det klara med något och att verkligen acceptera det, men det är det tankesätt du bör ha.

Just att det skulle vara en projicering från din sida är en rimlig hypotes. Försök då förstå att din son är sin egen person och har olika önskemål och prioriteringar i livet. Med andra ord, försök att inte alltför mycket utgå ifrån dig själv alla gånger, för både hans och din egen skull.