• Anonym (Orkar inte mer)
    Fri 8 Nov 2019 22:41
    381 visningar
    10 svar
    10
    381

    Normalt beteende av förälder?

    Kan börja med att jag är 22 år och bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. Jag har innan haft det lite tufft som resulterat i depression, dåliga gymnasiebetyg och inga vänner.

    Flyttade hem igen efter att ha avslutat en destruktiv relation i februari i år. Åren sedan jag var 16 år har varit väldigt händelserika och jag har precis börjat komma på fötter igen. Bara detta året har jag försökt uppnå en av mina absolut högsta drömmar men jag misslyckades och jag känner mig extremt misslyckad.

    Jag vill jättegärna flytta hemifrån men jag har inte riktigt möjligheten då jag inte har ekonomi till det. Jag bor i norra Sverige i en håla där det inte finns möjlighet till bättre jobb just nu och jag tjänar inte bra så jag betalar mina räkningar men inte hemma. Däremot hjälper jag till mycket hemma och ställer upp så mycket jag bara kan.

    Har även två hundar min mamma och pappa betalar för (som de köpte till mig när jag var minderårig) och hjälper till med när jag ej kan.

    Nu till mitt problem. Min pappa gillar inte mig. Samtidigt som jag inte riktigt vet då han är där för mig när det väl gäller. Vi har nästan aldrig haft en bra relation med varandra och alltid bråkat. Han pratar knappt med mig, är sur på mig och bara dryg. Han har alltid sagt att jag är elak mot min lillebror (vi bråkade när vi var små och än idag mer än tio år sedan blir jag lastad för detta av de båda), när han är arg säger han saker i stil med att jag är dum i huvudet, helt psycho. Han tjafsar hela tiden om att jag är lat osv. Allt gör jag fel. Han tar varje chans han får att hacka, skälla och skrika på mig. Som sist när jag gick för att hämta laddare till min telefon då jag skulle jobba dagen efter och han frågar varför jag inte använder min egen laddare varpå jag svarar att den är trasig. Då säger han bara ?ja tjena det låter ju troligt, det är bullshit?.

    Jag köpte samma dag med mat till min pappa och lillebror och var sur och irriterad när jag väl kom in för de råkade låsa ut mig och svarade inte i telefonerna på 15 minuter. Väl inne möttes jag av hur dum i huvudet jag var, hur jag kunde ha gjort annorlunda och båda två sa hur dum i huvudet jag var fastän jag precis köpt mat till dem för min lilla lön och förminskade mig. Sedan satte de sig och åt. Jag fick efter det en stor utskällning av min pappa pga det.

    Jag har aldrig haft rätt till mina känslor. De har alltid varit fel.

    Detta är väldigt jobbigt och jag har försökt prata med honom. Det resulterade i att vi satt och pratade på min födelsedag i två timmar och inte kom fram till något vettigt mer än att det slutade med att han bara gick därifrån och jag satt helt förkrossad kvar. Jag skäms jättemycket över att jag inte kan betala för mina hundar eller hemma. Men samtidigt, de köpte de hundarna till mig när jag var minderårig och jag förstår att de inte vill betala för dem men jag kan verkligen inte och jag står inte på dem.

    Och om jag ska flytta så måste de säljas och hur ska jag kunna göra det? De är en del av mig och min identitet och jag har inga andra vänner. Jag är så stressad, ledsen och uppgiven nu. Detta har pågått i flera år. Jag har länge försökt ha en bra relation med min pappa men det slutar aldrig bra. Jag har pratat med psykolog om detta. Det hjälper ej. Det krossar hela mitt hjärta när jag tänker tillbaka på när jag var liten och jag kommer ihåg hur mycket han tyckte om mig då men inte längre. Vad ska jag göra? Vad skulle ni gjort i min sits?

  • Svar på tråden Normalt beteende av förälder?
  • Anonym (Orkar inte mer) Trådstartaren
    Fri 8 Nov 2019 22:43
    #1

    Fars dag är det snart med... får mig att undra om jag ens ska köpa något. Inte för att jag inte vill utan mer för att det är awkward att köpa något till en som inte verkar gilla en speciellt mycket...

  • Anonym (op)
    Fri 8 Nov 2019 22:45
    #2

    Folkhögskola med internat hade jag kört. Vissa kan man nog ta hundar med om det skulle krävas.

  • Anonym (h)
    Fri 8 Nov 2019 23:16
    #3

    Låter jättetråkigt med din pappa. förstår att du är besviken.
    Tyvärr tror jag inte du kommer kunna förändra din pappa.
    Jag tror du måste ägna din energi till hur du ska kunna flytta därifrån. Kan du söka någon utbildning? Börja titta på nätet vad det finns. Kolla vilka orter som har studentlägenhetr man kan flytta in i. Har du gymnasiebetyg. Någon skrev folkhögskola,

  • Anonym (h)
    Fri 8 Nov 2019 23:17
    #4

    kanske kan hundarna bo kvar hos dina föräldrar? Får du studielån kan du ge dem pengar för hundmat.

  • Sat 9 Nov 2019 01:19
    #5

    Finns din mamma med i bilden? Om jag hade varit du så hade jag försökt flytta även om det vore med soc för även om du hade mått bra så hade du endå mått dåligt av den psykiska terrorn. Så de är ju inte konstigt att du mår dåligt eller sämre. Sen så kan jag säga att jag bodde hos mina föräldrar till jag var 23 och jag hade kunnat bo där idag också som 31 åring och leva på deras ekonomiska minimum om jag någongång hade kraschat och blivit arbetslös. För så funkar mina föräldrar och så funkar jag som förälder. Man är ju alltid en förälder och barnen är alltid ens barn. Man är inte förälder i bara 18 år bara för att barnen är myndiga då. En förälder är du alltid och barn kommer alltid vara dina barn och som förälder moralisk så har du alltid ett ansvar. Förstår inte varför folk har sån dille på siffran 18 år. Helt jävla sanslöst! Känns som att många har detta i huvudet att man blir av med allt ansvar när barn fyllt 18. Jo de har rätt sina egna liv men du ska alltid vara där som förälder. Känns som din pappa glömt bort vad en förälder innebär. Han ska vara där och stötta dig tills du kan stå.

  • Anonym (Sara)
    Sat 9 Nov 2019 06:13
    #6

    Nej det är inte ett "normalt" föräldrabeteende att regelbundet (eller ens nån gång) kalla sitt barn för dum i huvudet och i övrigt bete sig som din pappa gör. Självklart inte.

  • Anonym (op)
    Sat 9 Nov 2019 10:20
    #7
    Anonym (Sara) skrev 2019-11-09 06:13:10 följande:

    Nej det är inte ett "normalt" föräldrabeteende att regelbundet (eller ens nån gång) kalla sitt barn för dum i huvudet och i övrigt bete sig som din pappa gör. Självklart inte.


    Nej det skulle jag förstås ha tillagt. Som jag ser det måste ts flytta. Det är inte bra att bo i en sån miljö, har själv gjort det och min självkänsla är rätt kass även 10 år senare. 
  • Anonym (A)
    Sat 9 Nov 2019 18:57
    #8
    Anonym (h) skrev 2019-11-08 23:16:32 följande:
    Låter jättetråkigt med din pappa. förstår att du är besviken.
    Tyvärr tror jag inte du kommer kunna förändra din pappa.
    Jag tror du måste ägna din energi till hur du ska kunna flytta därifrån. Kan du söka någon utbildning? Börja titta på nätet vad det finns. Kolla vilka orter som har studentlägenhetr man kan flytta in i. Har du gymnasiebetyg. Någon skrev folkhögskola,
    Håller med
  • Anonym (Orkar inte mer) Trådstartaren
    Sat 9 Nov 2019 22:06
    #9

    Ja min mamma finns med. Det är hon som får medla mellan oss, hon har sagt till honom, försökt förklara och skällt men inget har hjälpt. Vad jag än säger och även om jag förklarar att jag blir ledsen och visar det bryr han sig inte. Idag var jag ledsen hela dagen och sa det till honom och sa att jag var tvungen att flytta pga honom. Det enda han svarade var ?men flytta då, skit i allt och flytta?.

  • Sat 9 Nov 2019 23:08
    #10
    Anonym (Orkar inte mer) skrev 2019-11-09 22:06:11 följande:

    Ja min mamma finns med. Det är hon som får medla mellan oss, hon har sagt till honom, försökt förklara och skällt men inget har hjälpt. Vad jag än säger och även om jag förklarar att jag blir ledsen och visar det bryr han sig inte. Idag var jag ledsen hela dagen och sa det till honom och sa att jag var tvungen att flytta pga honom. Det enda han svarade var ?men flytta då, skit i allt och flytta?.


    Gör det då men de kan man hoppas att han får ångra Och börjar tänka på sitt beteende. Kanske blir att han vaknar till då
Svar på tråden Normalt beteende av förälder?