Ett par av mina barn har namn som är ovanliga i Sverige, men vanliga i engelskspråkiga länder (maken har sitt ursprung i ett sådant). Vi valde namn som uttalas lika på svenska och engelska, eller, så lika som det går det vill säga (tänk i stil med Liam eller Colin).
Jag frågade faktiskt nyss två av mina söner som har ovanliga namn, och den äldre kan tycka att det är lite träligt att behöva rätta folk som säger fel (tänk i stil med att heta Joanna och folk tror att man heter Johanna), men han är stolt över sitt namn. Den yngre bryr sig inte när folk uttalar det fel, hans ryckte bara på axlarna när jag frågade och sade att han förstår att alla inte vet hur det ska uttalas.
Jag läste en gång en artikel om det här. Människor som har vanliga namn, kan lätt tycka att det är tråkigt att jämt bli kallad "Anna K" eller "Ljusa Noah", och vill ofta under en period heta något som sticker ut mer.
De som heter något som just sticker ut mer, kan istället tycka att det är träligt att jämt få upprepa vad de heter eller bokstavera sitt namn, och vill ofta under en period heta någon som mer smälter in.
Det vi tänkte när vi valde namn, var bland annat som sagt att det skulle uttalas liknande på svenska och engelska, att det skulle vara klassiska, tvåstaviga namn och ha en etablerad stavning (vi valde genomgående den engelska stavningen). Inga hitte-på-namn eller kreativa stavningar ville vi ha.