Ångrar katten

TS kan ju försöka tänka att det kunde varit värre! MYCKET värre! Hon kunde blivit sittande med en liten hundvalp! DÅ har man det man gör!

Nej en katt är inte en hund..För en hund (valp) är det myyyyyyycket mer jobb med än en katt..Hundar är inte självständiga alls och hänger i hasorna hela tiden och så måste man rumsrenhetsträna dom, springa ut varannan tim i månader, aktivera OCH träna dom att bli följsamma, lydiga osv..

Så en katt är ju mycket enklare att ha.

Sluta anklaga henne. Hon har inte gjort nåt större fel.

katten är bara ett år, katter brukar klösa å hålla på. ha lite tålamod och ge katten lite utrymme och se om det blir bättre. ge det några månader. lycka till 

Håller med

Tänkte man gör fel om man skaffar ett djur när man knappt orkar med sig själv och dessutom har barn att ta hand om. Det kanske borde ha väntat lite. Men jag förstår att man vill bara snäll mot barnen. Men det är ju för barnens och djurets skull hon kanske borde tänkt mer på sig själv 

Om hon fullständigt kör slut på sig själv kan det ju gå ut över barnen med sen. Det är ju ksnsker därför reaktionen blev så stor nu, som ts skrev själv i tråden. Att ångesten talade. För att katten är si och så, efter att de bara haft en vecka. Man blir inte så tålig med sådan ångest. Minsta lilla så blir man ju ledsen, förtvivlad och så. Då behövs inte så mycket. Men kanske inte rätt läge att skaffa katt då. Egentligen.

Vi köpte en katt som också ?alltid varit innekatt?, men efter 2år fick vi ge upp. Han trivdes inte alls i lägenhet, han stod och skrek vid dörren konstant, spelade ingen roll hur mycket vi aktiverade honom, gick ut i koppel flera gånger om dagen. Vi tog tillslut beslutet att omplacera honom till en jättefin familj ute på en bondgård, han blev en helt annan katt efter det. (Vi hade balkong som han kunde springa fritt på).

Kanske är det så att just er katt inte passar som innekatt? Jag har lovat mig själv att inte skaffa katt igen om jag inte bor i hus, just för att det alltid finns en risk. Däremot blev vi jourhem istället och har kunnat hjälpa hemlösa katter som inte fått plats på katthemmet tills dess att de fått ett föralltid hem! 

Min fru och jag adopterade en katt från djurskyddsföreningen. Hon var 4 månader då. Det var lite bitande och rivande i början, men det försvann allteftersom och nu är hon hur go som helst. Din katt har du haft i en vecka bara och den är inte riktigt vuxen än. En ugn katt behöver lite tid för att anpassa sig till ett nytt hem och nya miljöer. Det blir bra så småningom. Ge det lite tid bara.

 

Är man så pass att läkaren vill lägga in en på psyket, har det i regel hunnit gå så pass långt att man knappt orkar vara människa ens. Kan lätt se att en omställning i livet, hur liten den egentligen är, blir övermäktig under den situationen. 

Vilket jag tror är det du egentligen reagerar på TS. Inte katten i sig. Sedan låter det som en mycket social katt, och när man knappt orkar med att existera kan en kontaktsökande och fysiskt närkontaktsökande katt. Uppfattas som för klängig. Du har inte någon energi att ge, inte något genuint engagemang. För du orkar helt enkelt inte. 

Jag tror katten kan bli bra för dig TS. Även om det inte känns så just nu. 

Köp lite interaktiva leksaker, katten kan pyssla med på eget bevåg. Så du kan minimera tiden du själv måste vara aktivt engagerad. Ha inte dåligt samvete över det, då det förmodligen kommer vara ett temporärt tillstånd. Att du inte orkar. Plocka fram och ta bort dessa leksaker. Så katten får variation. 

Tills dess att veterinären kan ta en koll på klorna. Köp lite fler klösbrädor. Gnid in lite kattmynta på ett par av dom. Som förhoppningsvis uppmuntrar katten till att vilja klösa mer. Köp gärna ett större klösträd, ta hjälp av en vän eller någon i din familj till att montera det. 

Du kan vara passiv inför kattens närkontakt. Inte avvisande. Såvida det inte handlar om att den bits eller klöser. Men helt enkelt passiv. Låt katten vara nära, men engagera dig inte mer än du just där och då orkar med/har lust till. Katten kommer inte känna sig ovälkommen utav det. 

Stör den din nattsömn får du lugnt och konsekvent visa att du inte vill. Att fösa bort den är okej som en kraftigare markering. Så länge den inte blir skrämd eller orolig, så är det ok. 

När du har barnen så förklara för dom att det är deras uppgift att mata. Rensa kattlådan. Leka och gosa med katten. 

Jag tror att efter 2-3 veckor (ifrån nu) kommer situationen med katten upplevas annorlunda. Dels är du då förbi omställnings fasen, och du och katten har lärt känna varandra lite bättre. En vardag med katten börjar naturligt träda fram. Bli en rutin. Men om det skulle kännas helt fel om 2-3 veckor, så vet du att du har gjort ditt bästa. En ungkatt kanske inte var rätt. Eller så är du så skör att det helt enkelt inte går, och en inläggning måste till. Uppfödaren får då ta tillbaka katten. Barnen kommer förstå längre fram. 

Men ge det en ärlig chans först. Samtidigt som du är rädd om din energi och ork. 

Hur har det gått TS?

Har katten börjat lugna ner sig liiiite, lite grann?..

Det kommer säkert kännas bättre när ni lärt känna katten och katten lärt känna er och vant sig vid ett nytt hem o med att vara ensam katt...

Tycker du fått många bra råd...av vana kattägare här :)