Christina heter jag och bor strax söder om Jönköping med min familj. Min familj består av jag själv förståss och min sambo, tillsammans har vi 4 barn; Cassandra (01), Oliver (05) och tvillingarna Engla (08 f/d) och Angelina (08).
Är du inne och kikar på min sida får du gärna förgylla min dag med en rad i min gästbok eller varför inte kika in på min sida: www.englasmycken.n.nu
När det inte går som man tänkt sig… Efter flera månaders försök visar graviditetsstickan äntligen ett plus. Glädjen var total fram till vecka 13, då en liten blödning kom.
I vecka 14 var det dags för en ny mindre blödning och då ringde jag min barnmorska som lyckades hitta hjärtljuden åt mig. I vecka 16 fick jag en stor blödning och åkte in till KK. Läkaren jag träffade talade om att vi väntade tvillingar…Känslorna var många, men starkast var den enorma lyckan och den stora oron över hur vi skulle klara det med tanke på att vi redan har två barn.
Små blödningar kom emellanåt, men jag var lycklig eftersom jag kände båda mina små i magen varje dag.
Men sen när jag precis gått in i vecka 23 gick vattnet på tvilling 1. Hur var det möjligt? Det här ska inte hända. Men det hade redan hänt och jag blev inlagd i Linköping med 23 timmars sängläge. Mina barn som jag hade hemma fick jag träffa på helgen då sambon och de kom och hälsade på. Sambon och jag hade långa telefonsamtal sent på kvällarna när han varit både mamma och pappa och barnen slocknat. Vi pratade om namn till våra små, men enades aldrig om något.
Under min sjukhusvistelse i Linköping fick jag även prata med neonatal läkare som berättade vad som skulle hända med barnen om de föddes i vecka 23, 24, 25 osv. Vilka fel det skulle kunna vara på dem och framför allt vilka chanser tvilling 1 hade. Den största risken för tvilling 1 var att den inte skulle kunna utveckla sina lungor, men den hade en chans att klara sig och få ett fullt friskt och bra liv. Och det fastnade jag vid ”att den kunde utveckla sina lungor och få ett friskt liv”.
När jag var i vecka 26 blev jag flyttad hem till Jönköping. Men även här var det 23 timmars sängläge som gällde. Men till vår stora glädje kunde vi i familjen träffas varje dag nu.
Läkaren som skrev in mig i Jönköping talade om att när det var dags för mig att föda skulle det bli kejsarsnitt pga att båda fostren låg i säte. Kejsarsnitt har alltid varit något som jag varit rädd för, troligtvis pga att någon ska skära sönder min mage…Men jag bestämde mig för att inte fundera så mycket på snittet utan ta dagen som den kom.
I vecka 28+2 kom mina värkar igång. CTG kopplades och tvilling 1 mådde inte alls bra, hennes hjärtljud pendlade mellan 60 och 220. Så man bestämde att akut snitt skulle göras. Vilket var det bästa för mig, för då hann jag inte ligga och oroa mig för hur det skulle vara att bli snittad.
Snittet gjordes och fram kom 2 små flickor. Tvilling 1, Engla, var 35 cm lång och vägde 870 g och tvilling 2, Angelina, var 40 cm lång och vägde 1318 g. Båda tjejerna var så fina trots att de var så små och så tidigt födda.
Läkarna var väldigt bekymrade över Engla. Hon såg uttorkad ut och problem efter problem dök upp. Angelina däremot svarade på all behandling och var ett riktigt ”mönsterbarn” på neo.
Men sen kom den värsta dagen i mitt liv. Engla hade fått en hjärnblödning som hon aldrig skulle kunna leva med. Aktiviteten i hjärnan kollades och den var i princip obefintlig. Varför händer det här? Det var ju lungorna som var det osäkra kortet…. Hur som helst så stängdes Englas respirator av och vi satt där med våran lilla tjej i händerna medan livet ”rann ur” henne.
Morgonen efter när jag vaknade inne på förlossningen var jag helt tom. Hur skulle det kännas att komma in på neosalen och det bara fanns en kuvös där. På nattduksbordet hade jag en bild av mina små tjejer när de låg i samma kuvös och höll om varandra. Och känslorna svallade över direkt.
englamamman
Presentation
Är du inne och kikar på min sida får du gärna förgylla min dag med en rad i min gästbok eller varför inte kika in på min sida: www.englasmycken.n.nu
När det inte går som man tänkt sig…
Efter flera månaders försök visar graviditetsstickan äntligen ett plus. Glädjen var total fram till vecka 13, då en liten blödning kom.
I vecka 14 var det dags för en ny mindre blödning och då ringde jag min barnmorska som lyckades hitta hjärtljuden åt mig. I vecka 16 fick jag en stor blödning och åkte in till KK. Läkaren jag träffade talade om att vi väntade tvillingar…Känslorna var många, men starkast var den enorma lyckan och den stora oron över hur vi skulle klara det med tanke på att vi redan har två barn.
Små blödningar kom emellanåt, men jag var lycklig eftersom jag kände båda mina små i magen varje dag.
Men sen när jag precis gått in i vecka 23 gick vattnet på tvilling 1. Hur var det möjligt? Det här ska inte hända. Men det hade redan hänt och jag blev inlagd i Linköping med 23 timmars sängläge. Mina barn som jag hade hemma fick jag träffa på helgen då sambon och de kom och hälsade på. Sambon och jag hade långa telefonsamtal sent på kvällarna när han varit både mamma och pappa och barnen slocknat. Vi pratade om namn till våra små, men enades aldrig om något.
Under min sjukhusvistelse i Linköping fick jag även prata med neonatal läkare som berättade vad som skulle hända med barnen om de föddes i vecka 23, 24, 25 osv. Vilka fel det skulle kunna vara på dem och framför allt vilka chanser tvilling 1 hade. Den största risken för tvilling 1 var att den inte skulle kunna utveckla sina lungor, men den hade en chans att klara sig och få ett fullt friskt och bra liv. Och det fastnade jag vid ”att den kunde utveckla sina lungor och få ett friskt liv”.
När jag var i vecka 26 blev jag flyttad hem till Jönköping. Men även här var det 23 timmars sängläge som gällde. Men till vår stora glädje kunde vi i familjen träffas varje dag nu.
Läkaren som skrev in mig i Jönköping talade om att när det var dags för mig att föda skulle det bli kejsarsnitt pga att båda fostren låg i säte. Kejsarsnitt har alltid varit något som jag varit rädd för, troligtvis pga att någon ska skära sönder min mage…Men jag bestämde mig för att inte fundera så mycket på snittet utan ta dagen som den kom.
I vecka 28+2 kom mina värkar igång. CTG kopplades och tvilling 1 mådde inte alls bra, hennes hjärtljud pendlade mellan 60 och 220. Så man bestämde att akut snitt skulle göras. Vilket var det bästa för mig, för då hann jag inte ligga och oroa mig för hur det skulle vara att bli snittad.
Snittet gjordes och fram kom 2 små flickor. Tvilling 1, Engla, var 35 cm lång och vägde 870 g och tvilling 2, Angelina, var 40 cm lång och vägde 1318 g. Båda tjejerna var så fina trots att de var så små och så tidigt födda.
Läkarna var väldigt bekymrade över Engla. Hon såg uttorkad ut och problem efter problem dök upp. Angelina däremot svarade på all behandling och var ett riktigt ”mönsterbarn” på neo.
Men sen kom den värsta dagen i mitt liv. Engla hade fått en hjärnblödning som hon aldrig skulle kunna leva med. Aktiviteten i hjärnan kollades och den var i princip obefintlig. Varför händer det här? Det var ju lungorna som var det osäkra kortet…. Hur som helst så stängdes Englas respirator av och vi satt där med våran lilla tjej i händerna medan livet ”rann ur” henne.
Morgonen efter när jag vaknade inne på förlossningen var jag helt tom. Hur skulle det kännas att komma in på neosalen och det bara fanns en kuvös där. På nattduksbordet hade jag en bild av mina små tjejer när de låg i samma kuvös och höll om varandra. Och känslorna svallade över direkt.
Två små änglar kom Engla log och vände om
Profil
Omtänksam Pedantisk Social
Stressad
Shopping Sömnad Trädgård
Träning