Jag är drygt trettio, gift, bor i Stockholm och vi har tre barn.
Vår åttaåring, vår änglason och så vår lillan som föddes i april 2006!
Mamma till en änglason.. vi förlorade honom efter dryga tre veckor på sjukhuset då de försökte få mig frisk som insjuknat i en ovanlig och aggressiv bakterie. Lillebror hölls under hård bevakning och han mådde hur bra som helst men när jag tillfrisknat så lossnade moderkakan.
Lillebror föds den 25 maj 2005 i v 32 och lämnar oss i samma stund.
Det är svårt att beskriva känslan att hålla sin son, se hans likheter med storasyster och samtidigt veta att det tar slut här och nu. Svårt att beskriva känslan att gå ut från sjukhuset utan sitt barn och möta världen.
Infektionen är så pass svårbehandlad och den finns även i ett tidigare missfall i v 16, så man beslutar sig för att vi bör utredas om det är lämpligt att försöka oss på att skaffa ett syskon till.
Något ville annorlunda och otroligt chockad ringer jag upp min läkare i augusti samma år och gråter fram att jag är gravid!
Oddsen är låga och vi informeras om att om jag påvisar tecken på samma infektion så kommer barnet tas ut omgående. Oavsett vilken vecka jag befinner mig i. Detta för att man bedömer risken att de inte ska kunna häva samma infektion ytterligare en gång är för stor..
Det var tungt att vara gravid med detta i bagaget.
Ständiga provtagningar med förhoppning om att kunna hitta bakterien tidigt. Men tiden går..!
Vid jul informeras vi av neoläkare vad vi har att förvänta oss eftersom det nu finns en rimlig chans att rädda lillasyster i magen. Fortsatta provtagningar, totalt över 90 stycken blir det.
Kan bara säga att vår prinsessa överraskade oss alla och kom "av sig självt" samma dag som jag skulle sättas igång strax före BF. Snabbt gick det också!
Läkarna var beredda på att ta henne kvickt för att se till att hon inte smittats, även om jag inte visat några tecken på infektion. Hon behandlades i ca två veckor och sedan fick vi komma hem!
Helst inga fler syskon säger läkarna. Vi frågade om det var så att det inte var någon fara med graviditeter nu?
De tror att vi hade tur med lillan, om vi skulle försöka igen skulle jag få gå på lika många provtagningar och vem vet om vi skulle ha samma tur igen? Dessutom finns en klar risk för min överlevnad enligt infektionskonsulten...
Vi är oändligt tacksamma över våra barn, saknar lillebror oändligt mycket och hoppas att vi ska få leva tillsammans länge, länge ,länge..!
Kramar till alla!
Profil
Den här användaren har inte skapat någon profil ännu.
humma
Presentation
Vår åttaåring, vår änglason och så vår lillan som föddes i april 2006!
Mamma till en änglason.. vi förlorade honom efter dryga tre veckor på sjukhuset då de försökte få mig frisk som insjuknat i en ovanlig och aggressiv bakterie. Lillebror hölls under hård bevakning och han mådde hur bra som helst men när jag tillfrisknat så lossnade moderkakan.
Lillebror föds den 25 maj 2005 i v 32 och lämnar oss i samma stund.
Det är svårt att beskriva känslan att hålla sin son, se hans likheter med storasyster och samtidigt veta att det tar slut här och nu. Svårt att beskriva känslan att gå ut från sjukhuset utan sitt barn och möta världen.
Infektionen är så pass svårbehandlad och den finns även i ett tidigare missfall i v 16, så man beslutar sig för att vi bör utredas om det är lämpligt att försöka oss på att skaffa ett syskon till.
Något ville annorlunda och otroligt chockad ringer jag upp min läkare i augusti samma år och gråter fram att jag är gravid!
Oddsen är låga och vi informeras om att om jag påvisar tecken på samma infektion så kommer barnet tas ut omgående. Oavsett vilken vecka jag befinner mig i. Detta för att man bedömer risken att de inte ska kunna häva samma infektion ytterligare en gång är för stor..
Det var tungt att vara gravid med detta i bagaget.
Ständiga provtagningar med förhoppning om att kunna hitta bakterien tidigt. Men tiden går..!
Vid jul informeras vi av neoläkare vad vi har att förvänta oss eftersom det nu finns en rimlig chans att rädda lillasyster i magen. Fortsatta provtagningar, totalt över 90 stycken blir det.
Kan bara säga att vår prinsessa överraskade oss alla och kom "av sig självt" samma dag som jag skulle sättas igång strax före BF. Snabbt gick det också!
Läkarna var beredda på att ta henne kvickt för att se till att hon inte smittats, även om jag inte visat några tecken på infektion. Hon behandlades i ca två veckor och sedan fick vi komma hem!
Helst inga fler syskon säger läkarna. Vi frågade om det var så att det inte var någon fara med graviditeter nu?
De tror att vi hade tur med lillan, om vi skulle försöka igen skulle jag få gå på lika många provtagningar och vem vet om vi skulle ha samma tur igen? Dessutom finns en klar risk för min överlevnad enligt infektionskonsulten...
Vi är oändligt tacksamma över våra barn, saknar lillebror oändligt mycket och hoppas att vi ska få leva tillsammans länge, länge ,länge..!
Kramar till alla!
Profil