malsegs presentation

malseg

Roll: Förälder & väntar barn

Min Ängel Emla som nu är storasyster!! Älskar o saknar dig min flicka! Ons 30 sep 2009 08:56

Presentation

Hej, här är min familj: Jag Malin 32 år, min underbara älskade pojkvän Dan 32 år, dotter Felicia 12 år & Isabelle 7 år + Våran Ängladotter Emla som dog i min mage i v. 31 + 2...

Lillasyster Lova kom till oss den 24/9 -08 kl 01.05. Älskade lilla barn. Du är äntligen här!!

Den 31 oktober -07 på mödravårdcentralen hördes inga hjärtljud när BM lyssnade efter Emlas hjärtljud. (v.31+2) Jag och min dotter Felicia (10 år) fick åka in till förlossningen. Där stod Dan och Dans brors flickvän och väntade. Felicia fick följa med henne medans jag och Dan sprang in. Fick se på ultraljud att det stämde, hennes hjärta var helt stilla. Fick träffa läkaren som tyckte att vi skulle åka hem och vila oss lite innan jag skulle sättas igång dagen efter. Tog fostervattensprov först.

1 november åkte vi in och dom tog massa prover på mig överallt. Dom stoppa in någon gelé som skulle göra att jag skulle mjukna upp. Inte mycket hände just då. Vi väntade i sju timmar och jag hade inte öppnat mig nåt alls men jag var mjuk i delarna, sen fick jag nästa dos gelé. Under den tiden så fick vi träffa en kurator och sjukhusprästen. Vi talade om vad som händer efter, begravning m.m. Kl 23 fick jag morfin för att få sova en stund. Dan sov inget. Han smekte mig på ryggen varje värk jag fick. Jag sov men hade värkar ändå som gjorde att jag sov oroligt. Kl 4 på morgonen så vaknade jag av att det gjorde så jävla ont. Dom hade sagt att eftersom vi inte behövde tänka på barnet så skulle jag få all bedövning som jag behövde. Jag hade ont och hade börjat blöda. Undersökning och jag var öppen ca 3 cm. Fick frågan om jag ville ha ryggmärgsbedövning och det ville jag ha. Men när narkosläkaren kom så hade han sett på mina prover att jag blöder lätt så därför erbjöd dom mig att jag skulle få plamsa först. Plasman skulle ta en timme och dom kunde inte garantera att den var bra. Så jag sa att jag inte ville ha det. Fick tabletter och mer morfin. Sen så började det bara göra mer och mer ont. Läkaren kom och undersökte mig och jag var då öppen tio cm. Men det var fosterhinnorna som höll allt vatten inne. Därav trycket som gjorde så ont. Hon sa då att hon skulle ta hål på hinnorna och efter det så skulle Emla komma ut. Vattnet sprutade överallt. Jag såg Dans ängsla och oro för mig när han tittade på mig med sina gråtfyllda ögon. Stackars Dan. Hans första barn och första förlossning. Ta i när du känner för det sa läkaren. Jag tog i och ut kom hon.

Den 2 november 06.20 födde jag Emla efter ett jobbigt dygn på förlossningen. Jag skrek ut hela min sorg om varför hon var död. Sen så fick jag upp henne på mitt bröst. Där låg hon så vacker och hel. Det såg ut som hon sov. Hon gjorde mig så stolt och jag grät. Hon låg hos mig länge. Sen så vågade jag lyfta och ta på henne. Vi fick väga och mäta henne. Hon vägde 1805 gram och var 43 cm lång. Pappas flicka är hon. Mörkt hår och Dans näsa. Men mina öron, fingrar och tår. Hon var helt perfekt. Hon fick sina små kläder som jag hade köpt och fick en vacker säng på hjul att ligga i. Jag var trött så jag och Dan försökte vila lite. Sköterskan kom för att hämta henne så dom kunde ta prover på henne och så att sjukhusfotografen kunde ta kort på henne. Alla som tog hand om oss där var helt underbara och visade sin sorg med oss. Att veta att man bär något inom sig som är dött är väldigt tungt och jag var mest bara arg och ledsen.

Vi åkte hem på eftermiddagen men vi åkte tillbaka dagen efter när släkten skulle få komma och se henne då vi hade en namngivningscermoni för henne. Prästen hade gjort det så vackert och jag höll i henne när alla kom in. Felicia och Isabelle var så duktiga och dom pussade och kramade sin lillasyster. Alla hade med sig blommor till Emla. Många hade små mjukdjur också. Jag och Dan hade skrivit kort från oss och från tjejerna, vi hade köpt ett halssmycke med en ängel i silver som hon fick ha på sig. Hon fick sitt namn och många ville hålla i henne. Många grät med oss i vår stora sorg. Jag hade ont i magen och fick träffa en läkare för att göra en undersökning och det visade sig att jag hade fått en infektion. Fick medicin, smärtstillande och en medicin som skulle göra att bröstmjölken försvann. Min mamma följde med oss hem för att hjälpa oss med allt hemma. Det var skönt att ha henne nära. Jag fick vara så ledsen som jag behövde. Brösten värkte och jag gick omkring på värktabletter som gjorde mig till en zombi.

Vi fick träffa Emla några dagar senare för att ta ett sista farväl innan hon skickades på obduktion. Sen så var det bara att försöka gå tillbaka till det normala. Men hur gör man det när man bär på en stor sorg. Dan jobbade 150% bara för att slippa ta sorgen. Men verkligheten kom i kapp honom och han började få svårt att sova. Tappade fokus och klarade inte av sitt jobb. Han sjukskrev sig och var hemma med sin sörjande flickvän.

19/12 hade vi begravning för Emla i sjukhuskyrkan på SöS. Sen kremerades hon och placerades ut på Skogskyrkogården i minneslunden. Begravningen var ett jobbigt och stort steg för oss. Men nu i efterhand så känns den som ett bra avslut för Emla. Nu är hon bland alla andra änglar som tillsammans vakar över oss.

17/12 var vi på återbesök till läkaren för att få veta varför hon dog. Det hade visat sig på proverna att hon för övrigt var frisk och hade inga infektioner eller fel på något organ. Det dom hade hittat var att i mitt blod så fanns hennes blod. Så genom moderkakan så hade hennes blod åkt över till mitt. Sen så såg dom att hon hade fostervatten i lungorna och i fostervattnet var det avföring som hon hade bajsat ut pga att hon var stressad någongång under graviditeten. Bajset i hennes lungor hade täppt till så hon fick inte tillräckligt med syre. Hon dog alltså av syrebrist. Inget fel på mig eller Dan. Det som hände var inget vi hade kunnat förhindra. Vi ska smälta allt och försöka skaffa barn när jag känner mig redo igen.

Livet går vidare och jag blir ledsen när jag tänker på hennes och våran otur.

Den här dikten skrev jag till Emlas begravning

Emla, när ditt hjärta för alltid slutade slå
Ville jag bara att du skulle få
Få se världen du lämnat
Se allt som jag har sett.
Utan dig här är mitt liv ej komplett

Magen känns så konstigt tom
Hjärtat skriker och själen värker
Varför är livet så orättvist
Varför fick jag inte ha dig kvar
Vi skulle ju mötas snart du och jag

Du har min kärlek vart du än är
Med dig i mitt hjärta blir det så här
Stor och svår är min saknad
Smärtan kan ej förstås.
Tårarna rinner ner för mina kinder

Du är min fina lilla flicka
som för alltid kommer att finnas
här i mitt hjärtan ska jag dig alltid minnas
Min lilla prinsessa
Du, så vacker och söt
Jag glömmer dig aldrig min fina lilla tös

Lilla söta vackra Emla, varför var du tvungen att gå
Utan att vi fick säga hej eller hejdå?

saknar dig så,

från din Mamma

malseg

Presentation

Profil

Annat innehåll

Vi rekommenderar

Min förlossning Allt om andras förlossningar.

Testfakta Bästa och sämsta blöjorna.

Hon får platt mage Följ GrönaDruvans mag-kamp

Läsvärt

Missa inte ANNONS

Vinn lyxdag

Smartare än en 6-åring?

Min historia

Berätta din historia!

Senaste artiklarna

Länktips

Idrottsförälder

Familjebil

Hybridbil

Graviduträkning

Gravidkalender

Gravid

INNEHÅLL