Jag vaknade den 1/11 av att telefonen ringer och tar emot ett samtal från Försäkringskassan. Jag får beskedet att jag ska få havandeskapspenning. Guuuud så skönt tänker jag. Åker in till jobbet och ska berätta det för chefen och äta lunch med en kollega. Säger till chefen att det känns som om att "den" kommer att komma allt för tidigt. Men det är bara en känsla jag har. Äter lunch med kollegan och hon säger tänk om den skulle komma nu då skulle den ju vara så pass utvecklad i alla fall så den klarar sig.

Väl hemma så börjar jag med maten till sambon och vi äter middag och vilar framför teven. Sen känner jag ett plötsligt behov att behöva gå på toa men det släpper ju sen efter toabesöket, som det ska. Bestämmer mig sen för att dammsuga lite och när jag böjer mig ner för att lyfta upp dammsugarslangen känner jag hur det rinner ner för benen. Första tanken är att nu är det blod som kommer och ett nytt missfall så jag går in på toaletten och ser att det forssar vatten. jag harklar mig och säger till sambon, hjärtat, vattnet har gått. han i chocktillstånd då det är 1,5mån kvar tills beräknad dag. Men jag har ju inte packat nån väska....så det var ju bara o slänga ihop lite och så åkte vi in.

Då e vi på Karolinska och har små små små värkar som syns på ctgn. Får dropp för att försöka stoppa att jag ska öppnas mer, då var jag 2cm öppen. De har inte plats för oss där så vi får åka ambulans till Huddinge. Där hamnar jag på förlossningen och klockan är nu ca 23,30. De sänker droppet av någon anledning, så jag börjar ju få värkar mer och mer. När klockan är mellan 2 och 3 på natten säger jag till att det börjar kännas som om det börjar komma igång. Men ctg visar inte att jag har några sammandragningar alls. Sen kollar de mig efter det, då är jag fortfarande öppen 2-3 cm.

Efter detta blir det bara värre o värre sammandragningar, jag ringer efter dem igen på morgonen vid 5 tiden. Men det där gudomliga ctg:t visar ju ingenting och de tittar på mig som om jag hade ont i magen. Här känner jag mig riktigt fånig och larvig som gnäller, min sambo ser ju att jag börjar få riktigt ont men de säger att jag inte har det. När klockan är nångång vid 10 kan jag inte ligga still för det gör så ont och så säger dem fortfarande att ctg:t visar inte på nån aktivitet alls. Och de vill inte titta efter för det är ju onödigt o kolla för mycket. Nu ligger jag o håller i mig i bordet bredvid mig i smärtor, vad får jag då, joo alvedon!!! efter det får jag kommentaren att jag har nog lite ont i magen bara och jag behöver slappna av. Så de flyttar mig från förlossningen till en lugnare avd.

Så fort jag kommer dit vid 12 nångång ser den sköterskan på mig att jag har riktigt ont så hon kollar mig. Och mycket riktigt, jag är öppen 7 cm!!!!!!!!!!   Så det blir till o köra mig till förlossningen igen, är väl där vid 13. Kollar mig igen och då är jag helt öppen. Först då får jag lustgas....sååååå jävla skönt!! Det hade jag behövt mycket tidigare.

Man brukar ju ladda upp med kolhydrater inför den stora dagen  och ha nått att äta innan, men jag hade inte ätit sen dagen innan vid middagen hemma. Så med utan bedövning och utan lustgas större delen av förlossningsarbetet plus att jag inte hade mycket energi klarade jag det, där stärkte jag mig, psykiskt!!! Klockan 14,15 den 2/11 är hon ute på två värkar, LYCKA