Jag är 35 år och bosatt med min man och drygt 2,5-årige son i Stockholm. Min son har för några dagar sedan, närmare bestämt 14/7-09 fått diagnosen autismliknande tillstånd. Diagnosen kommer inte som en chock men det är svårt att inte längre hoppas på att han kanske, kanske bara är lite annorlunda... Mina dagar pendlar nu upp och ner och jag kämpar för att fungera som mamma åt min son. Famlar runt här på Familjeliv och läser om IBT, dieter, omega-3, HBOT, DAN-läkare etc. Vill göra allt... NU... men blir trött bara jag tänker på allt jobb. Hur ska man hinna/orka/leva??? Hur ska man hinna/orka/leva om man inte provar allt?
2009-04-02
Min finaste pojke. Vad händer i din värld? Förstår du vad jag säger till dig. Jag önskar så att jag fick prata med dig. Jag vill vara i ditt lilla huvud så att jag kan förstå vad som händer när du mår dåligt.
Du föddes i oktober 2006 och jag älskade dig från första stund. Jag var så lycklig att du var du och det kändes oförklarligt att jag för bara någon sekund sedan inte hade vetat att DU fanns. Du var så självklar och när du väl fanns kunde jag inte förstå att jag inte hade vetat att du ju förstås inte hade kunnat vara någon annan. Jag var så tacksam. Jag ÄR så tacksam för att du finns och jag har aldrig önskat att du vore någon annan även om jag många gånger önskat att du var NORMAL. Det förbjudna ordet. Enligt många får jag inte önska att du var normal, för vad är det? Finns det någon som är normal? Jag får inte jämfara hur du är med andra barn och jag vet att det är orättvist mot dig. …men jag jämför.
Jag jämför och jag blir ledsen. Jag jämför och blir förtvivlad. Jag jämför och min värld rasar. Vet inte hur många tårar jag fällt för din skull. Frågan är om det är för din skull. Är det jag som vill ha ett normalt barn. Är det för din eller min skull som jag fäller alla tårar?
När du var yngre var det nog mest för min skull. Jag ville så gärna få del av det utbyte som andra föräldrar fick med sina barn. Jag tänker på din framtid och hur vi kommer att få kämpa för att du ska få tillgång till allt som kan underlätta ditt liv. Jag gör allt för dig. …men ibland tar orken slut. Ibland känner jag mig som en trasa, ibland vill jag ha lite ro.
Nu, är du, min stora kille, snart 3 år, och du är fantastisk. Du är mitt mirakel och den charmigaste lilla figur som finns. Jag önskar bara att jag visste. Jag önskar att jag förstod varför du inte är som andra.
Alla säger till mig att han är för liten, att det är för tidigt att säga, att det kommer en dag och då kommer alla ord. Jag tror inte på er. Jag tror att ni är rädda. Ni är rädda för att jag är orolig. Ni hoppas och tror att allt ska bli NORMALT. Helt plötsligt får man använda ordet igen.
Är det jag som är knäpp? Vill jag hitta fel på dig mitt älskade barn. Varför har bara jag mörka tankar. Du har din egen värld där inte riktigt vi andra hör hemma. Du har din egen värld och ditt eget språk som vi inte riktigt förstår. Tänk om jag förstod dina underbara monologer. De är fantastiska men de är inte för mig. De finns för dig i din värld och där är bara du. Jag vill också vara där.
Du möter mig mer och mer i den normala världen vilket har tänt mitt hopp. Du säger många ord som vi båda förstår men jag jämför. Jag jämför och blir ledsen. Jag jämför och blir förtvivlad.
Mest förtvivlad blir jag när jag märker att du inte mår bra. När din värld rasar och något blir fel. När dina rader av kritor ruckas eller ditt torn rasar då förstörs din värld. Den ilska som du visar skrämmer mig och jag önskar att det bara är så att du har fått ditt temperament från mig.
Jag blir förtvivlad när du biter mig, när du river mig och när du vill skada vad som helst som finns i din närhet. Jag blir förtvivlad när dagis säger att du gör de andra barnen illa. Jag blir förtvivlad när jag ser hur skör och sårbar du kan vara. Jag vill ju bara att du ska ha det bra. Jag är så rädd för att andra ska dra sig undan från dig för att du gör dem illa. Jag är så rädd för att du ska bli ensam. Att du ska bli missförstådd och utanför.
Varför lyssnar ingen på mig. Varför ser ingen det jag ser. Jag vet att jag inte kan ändra på hur du är men jag önskar att jag visste varför. Jag vill inte vänta och se… kanske det bli bättre. Jag vill veta nu. Jag vill veta nu så att jag kan göra allt jag kan för att hjälpa dig.
Mamma TN
Presentation
Jag är 35 år och bosatt med min man och drygt 2,5-årige son i Stockholm. Min son har för några dagar sedan, närmare bestämt 14/7-09 fått diagnosen autismliknande tillstånd. Diagnosen kommer inte som en chock men det är svårt att inte längre hoppas på att han kanske, kanske bara är lite annorlunda... Mina dagar pendlar nu upp och ner och jag kämpar för att fungera som mamma åt min son. Famlar runt här på Familjeliv och läser om IBT, dieter, omega-3, HBOT, DAN-läkare etc. Vill göra allt... NU... men blir trött bara jag tänker på allt jobb. Hur ska man hinna/orka/leva??? Hur ska man hinna/orka/leva om man inte provar allt?
2009-04-02
Min finaste pojke. Vad händer i din värld? Förstår du vad jag säger till dig. Jag önskar så att jag fick prata med dig. Jag vill vara i ditt lilla huvud så att jag kan förstå vad som händer när du mår dåligt.
Du föddes i oktober 2006 och jag älskade dig från första stund. Jag var så lycklig att du var du och det kändes oförklarligt att jag för bara någon sekund sedan inte hade vetat att DU fanns. Du var så självklar och när du väl fanns kunde jag inte förstå att jag inte hade vetat att du ju förstås inte hade kunnat vara någon annan. Jag var så tacksam. Jag ÄR så tacksam för att du finns och jag har aldrig önskat att du vore någon annan även om jag många gånger önskat att du var NORMAL. Det förbjudna ordet. Enligt många får jag inte önska att du var normal, för vad är det? Finns det någon som är normal? Jag får inte jämfara hur du är med andra barn och jag vet att det är orättvist mot dig. …men jag jämför.
Jag jämför och jag blir ledsen. Jag jämför och blir förtvivlad. Jag jämför och min värld rasar. Vet inte hur många tårar jag fällt för din skull. Frågan är om det är för din skull. Är det jag som vill ha ett normalt barn. Är det för din eller min skull som jag fäller alla tårar?
När du var yngre var det nog mest för min skull. Jag ville så gärna få del av det utbyte som andra föräldrar fick med sina barn. Jag tänker på din framtid och hur vi kommer att få kämpa för att du ska få tillgång till allt som kan underlätta ditt liv. Jag gör allt för dig. …men ibland tar orken slut. Ibland känner jag mig som en trasa, ibland vill jag ha lite ro.
Nu, är du, min stora kille, snart 3 år, och du är fantastisk. Du är mitt mirakel och den charmigaste lilla figur som finns. Jag önskar bara att jag visste. Jag önskar att jag förstod varför du inte är som andra.
Alla säger till mig att han är för liten, att det är för tidigt att säga, att det kommer en dag och då kommer alla ord. Jag tror inte på er. Jag tror att ni är rädda. Ni är rädda för att jag är orolig. Ni hoppas och tror att allt ska bli NORMALT. Helt plötsligt får man använda ordet igen.
Är det jag som är knäpp? Vill jag hitta fel på dig mitt älskade barn. Varför har bara jag mörka tankar. Du har din egen värld där inte riktigt vi andra hör hemma. Du har din egen värld och ditt eget språk som vi inte riktigt förstår. Tänk om jag förstod dina underbara monologer. De är fantastiska men de är inte för mig. De finns för dig i din värld och där är bara du. Jag vill också vara där.
Du möter mig mer och mer i den normala världen vilket har tänt mitt hopp. Du säger många ord som vi båda förstår men jag jämför. Jag jämför och blir ledsen. Jag jämför och blir förtvivlad.
Mest förtvivlad blir jag när jag märker att du inte mår bra. När din värld rasar och något blir fel. När dina rader av kritor ruckas eller ditt torn rasar då förstörs din värld. Den ilska som du visar skrämmer mig och jag önskar att det bara är så att du har fått ditt temperament från mig.
Jag blir förtvivlad när du biter mig, när du river mig och när du vill skada vad som helst som finns i din närhet. Jag blir förtvivlad när dagis säger att du gör de andra barnen illa. Jag blir förtvivlad när jag ser hur skör och sårbar du kan vara. Jag vill ju bara att du ska ha det bra. Jag är så rädd för att andra ska dra sig undan från dig för att du gör dem illa. Jag är så rädd för att du ska bli ensam. Att du ska bli missförstådd och utanför.
Varför lyssnar ingen på mig. Varför ser ingen det jag ser. Jag vet att jag inte kan ändra på hur du är men jag önskar att jag visste varför. Jag vill inte vänta och se… kanske det bli bättre. Jag vill veta nu. Jag vill veta nu så att jag kan göra allt jag kan för att hjälpa dig.
Profil
Nyfiken Omtänksam Snäll
Stressad Tänkare
Psykologi Resor Shopping
Skönhet/Mode