- Du är här:
- Familjeliv.se
- martina 3
- Presentation
- Medlemmarna ansvarar för det de skriver i presentationerna
Annat innehåll
Vi rekommenderar
Läsvärt
Missa inte ANNONS
Min historia
Senaste artiklarna
- Kniiip! (Förälder)
- Sköna maj välkommen?!? (Förälder)
- Varför spyr sonen när han ätit? (Förälder)
- Dags för prinsessdop (Förälder)
- 15 tidiga graviditetssymptom (Planerar barn)
- ”Vi är 100 % föräldrar även om vi delar på det” (Förälder)
- Stora kvalitetsskillnader på regnställ (Förälder)
- Måste jag banta under graviditeten? (Väntar barn)
- Volvo återkallar bilbarnstol (Förälder)
- Gör ditt eget födelsedagskort (Förälder)
- Livsfarligt med felvänd bilstol (Förälder)
- Bli blöjfri i sommar (Förälder)
- Rädd för att jag ska lämna honom! (Planerar barn)
- Berätta din historia! (Förälder)
- Vadderade förskolor 2020? (Förälder)
- Få sparar till första barnet (Planerar barn)
Martina 3
Presentation
Jag funderade ett tag på ett inlägg i Max gästbok "varför inte stänga sidan och kanske försöka må bättre" Visste inte riktigt först om det var meningen att jag skulle bli sårad, men beslöt mig för att personen bara ville väl.. Om det gick att "slippa bli påmind varje dag" om Max skulle jag gärna vilja det. Jag försöker, tro mig, men han finns alltid med i mina tankar och om inte så påminner lillebror mig, han har ju samma händer, fötter, kroppsform, ögon, haka som Max. Det som liknar storebror mest är händerna...
Men om jag kunde slippa Max, slippa tänka på Max och radera hela händelsen,
födelsen,
hans vita små händer,
huvudet som blev hoptryckt när han kom genom förlossningskanalen,
hans lilla näsa som blev sned för alltid,
kroppen som var så, så tung och slapp,
hans varma kropp som så snabbt blev kall,
skärsåret som obducenten gjorde på hans haka,
snoppen som var avskuren och var fastsydd igen,
det långa hopsydda snittet från halsen ner mellan benen,
den kalla huden,
ögonen som aldrig öppnades,
blodet som rann ur hans näsa,
becket som läckte igenom hans byxor,
de små blåa naglarna,
bakhuvudet som efter ett tag i kylen blev löst, oformligt och krasade,
hans röda läppar, röda av torkat blod,
min lilla bebis i sin vita kista med nallarna han skulle ha som mobil i vagnen,
alla hans saker vi fick packa ner och lämna tillbaka,
skammen över att inte få ett levande barn,
kistan som hissades ner i marken,
killarna med grävskopan som tittade på och väntade på att få ösa jord över mitt barn,
sveket jag kände när jag lämnade min son i graven,
alla mornar när jag vaknade och kom ihåg,
kan man ta bort det? I så fall, ja tack!
Vad det är dumt att tro,
att man kan glömma,
och dumt att tro,
att tiden läker såren.
Den stora sorgen-
den är inte sår.
Den är ett frö,
som föll i hjärtats gömma
och gror och växer
till ett träd med åren
och bär en bitter blomning
varje år.
Karl Asplund
Lilla lutande rosenknopp,
vill du idag ej vakna?
Vet du ej, att solen gått opp
och alla små blommor
dig sakna?
Solen brände för hett igår.
I natt föll regnet i strömmar.
Aldrig mera solen förmår
att väcka dig
ur dina drömmar.
B.S Ingemann
Du var som ett
solsken,
du var glädje och liv,
du mindes oss alltid om vår:
Om skönhet och lycka,
om framtidstro,
om alllt som i fägring står.
Så kom en afton,
när sol gått ner;
när ej någon lycka mer fanns.
Ingen blomdoft fanns mer,
ingen framtidstro,
själva sommaren miste sin glans
och ändå är du oss så nära....
Astrid Andersson
Säg inte, att ingenting
blir kvar
av den vackraste fjärilen
livet gav.
Säg inte, att vingarnas färg
bleknar bort
och försvinner i vinden
som stoft, som stoft.
Om fjärilens kropp
måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar!
Bo Setterlind
Det luktar
litet barn här.
Det luktar
som av lakan
täcken
och små svala
kuddar.
Det luktar
litet barn här.
Det luktar
spända kinder
liten mage
skrovliga små skinkor.
Det luktar
litet barn här.
Är det du, är det du,
allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa,
vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist
det vågar jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.
Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå
Så kom du till oss du älskade barn
Och grep våra hjärtan med kraft
Med ens fick allting mera mening
Långt mer än det någonsin haft.
Du ler så du strålar, din själ lyser klar,
Du fångar all ömhet omkring.
Små fötter och fingrar, din hud och din doft,
Så underbart skapat allting.
Ditt liv ska vi följa och finnas för dig
Och dela din glädje och sorg.
När skuggor hotar ditt solsken
Är vi din tryggade borg.
I dag vill vi visa för vänner och släkt,
Den gåva vi fått att bevara;
Ett barn att älska och skydda från ont,
En lycka för stor att förklara
Livets eld är drömmar och visioner
det är den enda rikedom vi har
Du kan fånga en på millioner
och se att det finns lika mycket kvar
och när du är som allra mest vilsen
kan du snubbla över vägen hem
Håll ditt huvud högt
följ rytmen i ditt eget hjärta
Håll ditt huvud högt
men var aldrig rädd för att gråta
aldrig för rädd för att
visa dig rädd men
håll ditt huvud högt
Nånting i dig leder dig
nånting i dig vet
Varför, det förblir
en hemlighet
Längs okända stigar
mot oanade mål
Vad du lärt dig märker du
när du tänker på det efteråt
Håll ditt huvud högt
följ rytmen i ditt eget hjärta
Håll ditt huvud högt
Men var aldrig för rädd för att gråta
aldrig för rädd för att
visa dig rädd men
håll ditt huvud högt
Profil