- Du är här:
- Familjeliv.se
- minday
- Presentation
- Medlemmarna ansvarar för det de skriver i presentationerna
Annat innehåll
Vi rekommenderar
Läsvärt
Missa inte ANNONS
Min historia
Senaste artiklarna
- Kniiip! (Förälder)
- Sköna maj välkommen?!? (Förälder)
- Varför spyr sonen när han ätit? (Förälder)
- Dags för prinsessdop (Förälder)
- 15 tidiga graviditetssymptom (Planerar barn)
- ”Vi är 100 % föräldrar även om vi delar på det” (Förälder)
- Stora kvalitetsskillnader på regnställ (Förälder)
- Måste jag banta under graviditeten? (Väntar barn)
- Volvo återkallar bilbarnstol (Förälder)
- Gör ditt eget födelsedagskort (Förälder)
- Livsfarligt med felvänd bilstol (Förälder)
- Bli blöjfri i sommar (Förälder)
- Rädd för att jag ska lämna honom! (Planerar barn)
- Berätta din historia! (Förälder)
- Vadderade förskolor 2020? (Förälder)
- Få sparar till första barnet (Planerar barn)
Minday
Presentation
Förlorade min förstfödde son Jonny, den 22/1 2000-
Han blev 22 år och åtta månader.
Aorta brast, när han tog ett hett bad i badkaret.
Det var fullständigt Kaotiskt. Sorgen var nära att ta mitt liv. Både fysiskt och psykiskt. Det fanns inga gränser för vilka förfärliga känslostämningar man hamnade i. Efter begravningen började sorgearbetet på allvar. Mitt första halvår var nästan helt fokuserat på syskonen, då de alla hade gått sönder. När året gick, så började min tid i vakum. Trots att jag verkligen stred emot, att inte låsa mig.
Till en början byggde jag murar. Jag gömde mig med Jonny där och ingen annan fick komma in.
De rasade för de var ohållbara.
Jag byggde monument i ett vitrinskåp med hans livs museum. När någon sa till mig om att det var ett monument, tog jag mig en riktig funderare. Jag älskade Jonnys alla saker. Men det gjorde ont varje gång mina ögon vilade på dem. Jag packade ner dem och tänkte: Jag tar fram dem igen när jag kan njuta av dem. Behöll en lykta framme. Den som jag tände när jag tänkte på honom eller någon annan kär.
Men jag kunde aldrig riktigt få frid i det heller. Dan, min man, led var gång jag tände ljuset. När dagen var slut och klockslaget gått över 24, frågade han stressat om vi äntligen kunde släcka ljuset. Han förstod inte att handlingen med ljuset värmde mig.
Han såg det som en negativ handling. Jag slutade att tända ljus. Jag stressades av hans tankar.
Hur länge letade jag inte efter en dagsform som kunde vara något sånär uthärdlig att leva i?
Först försökte jag ta farväl. Omgivningen sa till mig att det var dags att släppa taget.
Släppa taget om vad?! Sorgen?! Jonny?! Det går ju inte!!!
Snälla ni, som är intill sörjande. Hämma inte sorgeprocessen genom att säga så..
Hur många nätter satt jag inte och tänkte!
Hur i hela friden kan man leva vidare, med ett stort svart energikrävande hål?? Hålet som rivits upp och blivit nästan synligt på min högra sida. Hålet som förr var fyllt av Jonnys livsljus.. Precis så kändes det.
Under åren som följde hade vi stora motgångar. Vi förlorade flera nära och kära under loppet av tre år. Men varje begravning var inte den bortgångnes, utan Jonnys.
När vi var på väg till bilen efter min svågers gravsättning, bestämde jag mig för något. Jag sa till min familj att det är vi som bestämmer hur vår framtid ska se ut från och med nu. Vi skulle göra ett val. Vill vi arbeta på en ljus framtid, så var det dags för oss att börja göra det nu. Vi var helt överens på vägen hem. Deras ögon glimmade av förväntan och jag lovade mig själv att aldrig svika det löftet.
Två veckor senare uppdagades det att jag hade cancer.
Naturligtvis blev det ett stort arbete med att ta bort sjukdomen ur kroppen. Jag sa mig själv, när jag hade amputerat bröst nr 2, att jag redan gjort min största amputation i livet: När jag förlorade min son.
Bakom honom, gömde jag alla de andra förlusterna.
Naturligtvis fungerar inte livet, riktigt så. Man lurar sig själv till en början, då man har svårt att ta in det. Jag fattade inte ens att jag hade någon orsak att sörja mina bröst och det faktum att jag haft cancer. Skräcken för återfall var näst intill förödande. Kunde inte förlika mig med tanken att sjukdomen skulle ta mina barns mamma ifrån dem.
Jag gömde allt bakom Jonny. Ibland när tankarna var svåra, grät jag och tänkte: Åh vad jag är glad över att Jonny inte ser mig nu! Han skulle varit förtvivlad!
Den mamman han varit så stolt över, var ett sjukt vrak.
Tänkte inte tanken så långt, att de andra barnen såg mig. Sanna12 år var vettskrämd. Hon var helt säker på att hon skulle förlora mig och orkade inte berätta det för mig.
Daniel 16 visade sitt glada ansikte, men grät sina tysta tårar. Joel 21, Jessica (mitt bonusbarn) 26 och Tina 29,var lamslagna av oro.
Tre år senare blev jag friskförklarad. Jag hade klarat mig!
Men mitt äktenskap havererade. Vårt förhållande hade präglats av så mycket sorg och umbäranden. I mig fanns det ingen plats för kärlek.
Det var då mitt liv tog slut.
Det fimpades obarmhärtigt mot den svarta väggen.
Jag fattade inte att min sorg, faktiskt inte kunde vara en sköld mot andra motgångar.
Trauman och motgångar lagras och blir oöverstigliga tillslut.
Jag förstod plötsligt att ALLT var värst. Det finns nämligen ingen träning i, att stå emot tankarna, sorgerna och motgångarna. I mitt oförstånd, hade jag en vision om att själen kunde få valkar. Men man lurar sig själv. Kanske mest för att man inte pallar att ta in allt just då. – och jag tror att det är okej att inte palla. Men bara om man är sann emot sig själv och inte alltför fast i sin tro över att: Jag är stark och jag klarar det själv.
Vi är alla starka!! När vi vågar inse våra begränsningar och säga: Åh, jag är lessen och jag fattar inte hur jag ska stå ut! -- för Guds skuld--Hjälp mej!…
Många har frågat mig, hur de ska ta sig igenom en svår förlust. Jag brukar svara, att det inte finns något färdigt koncept. De lösningar jag sökte, fungerade på oss. Vi människor är olika, men ändå så lika. Vad man ska inrikta sig på, om man orkar är att inte fastna. Många fastnar i sin sorg och vågar inte ta klivet ut. Varför?
I mitt fall var det en fråga om liv och död. Jag trodde att jag skulle dö om jag öppnade ventilen. Var helt övertygad om att något skulle tas ifrån mig. Det sköra och det värkande. I blind övertygelse försökte jag hålla Jonny kvar. Jag orkade inte förlora det sista av honom. När jag senare öppnade mig, förlorade jag naturligtvis inget. Snarare tvärt om! Plötsligt blev han alldeles levande! I mitt hjärta!
Mina stora stöttestenar har varit min underbara kurator och en präst. Tillsammans med dem, hittade jag en väg ut ur labyrinten.. Labyrinten som kallas SORG.
Det är okej att stanna till ibland. Tänka på allt det man förlorade. Gråta och känna sig lessen färdigt, för att åter igen göra entré i livets ljus.
Livets ljus kommer aldrig att bli som det en gång var. Men skuggorna är borta. Framtiden har gjort sitt inträde --och det är faktiskt helt okej.
Ni alla fina änglaföräldrar. Vi delar på något, som många har svårt att sätta sig in i. Men det finns människor omkring oss med andra sorger. De delar våra känslor och vi delar deras .
--alla ni som bryr er! Tack för att ni försöker sätta er in i våra värsta mardrömmar. OM ni visste hur viktiga ni är!
Nu är det hög tid att jag presenterar mig!
Jag heter Pia och något annat i efternamn. Är 26,5 år gammal i resten av mitt liv trots att mamma påstår att jag föddes på femtiotalet.
Har en massa intressen. Vet faktiskt inte riktigt hur jag ska få tiden att räcka till.
Ett av mina största intressen är gitarr och sång. Det intresset delas av hela min familj. Samtliga spelar minst ett instrument (gitarr) och sjunger. Så det blir väldigt livat när vi träffas. Alla är "sjungnödiga" liksom.. och då sjunger vi allt som trubadurern har i sin rep.oar
Målar mycket och ofta. Det blir mest i akrylfärger och på bruksföremål. Men dekorerar även väggar, dörrar, brudkistor, illusionsmålning, --just name it.
Är mormor (ja, ja.. det stämmer väl inte in på min ringa ålder,, men så är det!) till fyra underbara ungar från åldern 2-16
Jobbar också med tyger. Snor ihop någon gardin ibland och har designat och sytt kläder till revyer.
DATASPEL!! Älskar att fara iväg i äventyren. Snubben och jag har just klarat förra årets heta spel "Oblivion ".
Håller på att skriva en bok, men det kommer att ta ett par år innan den är färdig. Kyoko, här på FL har lovat att göra omslaget till den. Den kommer att handla om traumat att förlora ett barn.--och ni kommer alla att vara min gnista.
Är kristen och tror på att något stort finns i livet efter detta. Tror INTE att vi kommer att sitta på molnen och vicka på tårna och spela harpa.
VARFÖR livet är så hårt mot oss, finns det inget svar på.. men har gett mig denn på att vara lika hård tillbaka.
Om det är något ni undrar över så är det bara att fråga. Har massor av skinn på nosen och en massa kärlek i hjärtat.
Kram på er alla som orkade läsa så här långt.
Pia
Profil
Änglaförälder
Nattuggla Nyfiken Omtänksam
Optimist Trygg
Heminredning Konst Musik
Resor Trädgård