- Du är här:
- Familjeliv.se
- mkmit
- Presentation
- Medlemmarna ansvarar för det de skriver i presentationerna
Annat innehåll
Vi rekommenderar
Läsvärt
Missa inte ANNONS
Min historia
Senaste artiklarna
- Kniiip! (Förälder)
- Sköna maj välkommen?!? (Förälder)
- Varför spyr sonen när han ätit? (Förälder)
- Dags för prinsessdop (Förälder)
- 15 tidiga graviditetssymptom (Planerar barn)
- ”Vi är 100 % föräldrar även om vi delar på det” (Förälder)
- Stora kvalitetsskillnader på regnställ (Förälder)
- Måste jag banta under graviditeten? (Väntar barn)
- Volvo återkallar bilbarnstol (Förälder)
- Gör ditt eget födelsedagskort (Förälder)
- Livsfarligt med felvänd bilstol (Förälder)
- Bli blöjfri i sommar (Förälder)
- Rädd för att jag ska lämna honom! (Planerar barn)
- Berätta din historia! (Förälder)
- Vadderade förskolor 2020? (Förälder)
- Få sparar till första barnet (Planerar barn)
Mkmit
Presentation
Jag svarar gärna på frågor angående Teas födelse, begravning och livet nu efter, men vill helst att du skriver till min inbox. Du behöver inte själv ha mist barn för att ha frågor. Har du mist barn kanske du vill dela med dig av din berättelse, och jag lyssnar gärna.
Här nedan är en artikel som publicerades i vår lokaltidning en tid efter Teas död. Den handlar om våra barn och hur de har upplevt sin lillasysters död.
De fick aldrig lära känna sin lillasyster
Barn har många frågor kring döden. En del av dem går att svara på och andra inte. Moa, fem år, och Ida, tre år, har haft många tankar om var lillasyster Tea finns. En lillasyster som dog innan hon skulle födas.
Ett ögonblicks skillnad från en sekund till en annan och ingenting blir någonsin detsamma igen.
Med de raderna inleds dödsannonsen för Tea Karolina. Som skulle ha blivit Karin och Mattias tredje dotter. Och Moa och Idas lillasyster. Så blev det inte.
Sorgen och saknaden delar de alla fyra. Men den ser olika ut.
– Det blir många frågor, säger Karin och Mattias.
De flesta kan de svara på. Men en har de inte hittat något riktigt bra svar till.
– Det var Moa som frågade varför barn inte blir ledsna. Men kanske beror det på att vi vet vad vi går miste om. Det gör inte de. Jag tror att för dem har det jobbigaste varit att se förändringen hos oss. Att de sett hur ledsna vi har varit, säger Karin.
TRÖST gav barnen redan tidigt efter Teas död.
– Vilken tur du har oss för nu behöver du inte vara ledsen mer än tio dagar, tröstade Moa sin mamma med.
Vilket inte var helt sant men ändå fungerade bra som tröst.
Karin och Mattias har varit noga med att inte hålla barnen Moa och Ida utanför. Vilket förmodligen inte hade varit möjligt ens om de önskat.
– Man sörjer inte mindre för att det är tredje barnet. Däremot hjälper Moa och Ida oss tillbaka till vardagen med raketfart, menar Karin och Mattias.
Vid ett av många samtal sa Moa åt Mattias att hon visste en sak som var värre än att Tea hade dött.
– Det är värre att Astrid Lindgren dött för då blir det inga mer filmer.
Ida, som är den yngsta av flickorna, kom med idén att de skulle skicka med Tea vingar. För ska man vara ängel i en himmel så gäller det att kunna flyga. Vita vingar gjorda av ståltråd, vita strumpbyxor och paljetter.
Bilder av familjen, gosedjur och hjärtformade frukostflingor fanns också med i Teas kista.
MOA OCH IDA vet att lillasyster Teas vingar var de finaste i familjen.
– Jag tror de är finast i hela himlen, säger Ida.
En himmel där de tror att hon sitter och spelar änglaspel med de andra änglarna.
– Om ni dör före oss, säger Moa och vänder sig till Karin och Mattias, så ska vi skicka med en kortlek. Sedan när vi dör kan vi spela skitgubbe i himlen.
För änglaspel i all ära, lika roligt som skitgubbe är de nog inte.
En gång har Moa flugit. Högt ovanför molnen. Och det är så hon tänker sig himlen.
– Jag vet att det är ljust i himlen för det såg jag när jag flög. Och så finns där moln. Men änglarna finns högre upp för dem såg vi aldrig.
Änglar som inte bara spelar änglaspel.
– Nej, de hjälper människor också.
NÅGONSTANS i den himlen finns Tea i ett slott. Där solen är väckarklocka och stjärnorna lyser så Tea inte ska bli rädd och där Astrid Lindgren läser sagor för henne. På ett kort har Moa ritat en ängel och där har hon skrivit: ”Stjärnorna dansar när de får se ängeln släppa ner blommor på Teas grav”.
För även om Moa inte är mer än fem år så kan hon både läsa och skriva.
Döden är inte främmande hos familjen. Det har den aldrig varit.
– Men det var lättare att säga att man dör när man är gammal. Det kan vi inte längre. Istället får vi säga att ingen vet när man ska dö, säger Karin.
Begravningen av Tea var den 18 december. Ett tillfälle när känslorna och sorgen fick fritt spelrum.
– Jag hade Ida i mitt knä och jag grät och grät. Till slut sa Ida till mig ”Mamma, jag får ditt gnäll i mitt hår”.
STIG GUSTAVSSON
stig.gustavsson@alingtid.se
Profil