Jag fick värkar på kvällen v.40+1 och ringde in men de sa att vi kunde stanna hemma ett tag till. Jag sov ingenting på hela natten och tidigt på morgonen åkte vi in för vi ville bara kolla ifall livmodertappen hade öppnat sig nåt för mina värkar hade inte ökat något. Barnmorskan letade och letade efter hjärtljud men hittade inget, men jag fattade liksom inte vad hon höll på med så jag oroade mig inte alls. Trodde det var fel på maskinen eller nåt. Så vi bytte rum men den maskinen fungerade inte heller, trodde jag.... sen när de kallade in läkaren för ett ultraljud, DÅ blev jag rädd. Och när två barnmorskor och läkaren tittade på skärmen och såg helt bedrövade ut då fattade jag att nåt var fel. Och när läkaren sa att det inte fanns några hjärtljud.. då blev allt svart, kroppen frös till is och hela kroppen började skaka. Kunde inte prata eller andas eller kontrollera en enda kroppsdel. Klockan 21.28 föddes han och efter obduktionen så fick vi veta att det var moderkakan som slutat fungera och att han dött av syrebrist.
Det värsta är att kvällen innan vi åkte in kände jag att han hade hicka... och några timmar senare dog han. Tänk om vi åkt in tidigare? Tänk om... tänk om...? Men värkarna var ju inte alls starka och de sa ju att vi skulle stanna hemma. Inte trodde vi att vår lille Elliot var på väg att dö. Förmodligen dog han någon gång under natten.
Det är helt ofattbart att världens sötaste bebis inte får leva.