Jag kallar mig här för Mrs Sophie. Jag är i 35-åldern och har varit gift med min man i några år nu. Vi bor i en villa i ett litet samhälle utanför en större stad i Östergötland.

Vi har i över tre år försökt att bli gravida men det har inte lyckats. i början tänkte vi inte på det utan hade sex när vi kände för det. Sedan började nervositeten komma och vi började planera sexet (inte alltid så roligt) och köra med ägglossningsstickor. Tog till sist mod till mig och kontaktade Karolina kliniken för att få en utredning. Efter en lång berg och dalbane-resa så genomgick vi vår första IVF i början av 2010. Den 19 februari testade jag positivt. Skönt att veta att jag kan bli gravid. Nu är det bara hålla tummarna att allt går bra. Vi har haft nog med otur (inte bara barnlöshet) för hela vårt äktenskap...

På ultraljudet i vecka 8 på RMC fick vi se en liten räka (som såg ut att ha käkat anabola steroider) med fladdrande hjärta! Ofattbart att det finns ett litet liv inne i mig.

På ultraljudet i vecka 12 fick vi se en rolig liten krabat som det var full fart på i magen. Den slog volter, sparkade, boxade och visade sig från alla håll och kanter. En sån total lycka att se sitt barn. Då kom dråpslaget! Vi gjorde ett KUB-test som visade att risken för kromosomavvikelser var 1:3 eller 1:5 (beroende på hur man beräknade befruktningstillfälle). Fick tid för fostervattensprov tre och en halv vecka senare för man måste ju vara i vecka 15 minst. Gick i chock därifrån, grät hela dagen över att det var så stor risk att vi kanske inte kunde behålla barnet vi sett. Surfade runt på nätet och kom fram till att vi kunde göra ett moderkaksprov tidigare. Ringde läkaren och diskuterade, självklart skulle vi kunna få göra ett sådant prov istället för att vänta en evighet. Fick tid ca en vecka senare. Gjorde snabbtestet som visar de vanligaste kromosomavvikelserna, läkaren tyckte inget annat behövdes för de är så ovanliga. Fick svar tre dagar senare att barnet "inte förväntas ha någon utvecklingsrubbning pga kromosomavvikelse av de slag som kan påvisas med denna metod". LYCKA!!! Provet visade också att vi väntar en liten pojke!

KUB-test är något jag aldrig vill göra igen. Jag vill inte känna den ångest, ovisshet och må så dåligt som jag gjorde i väntan på provtagning. Jag kommer så tidigt det går att göra ett moderkaksprov istället.

De övriga ultraljuden (rutin- och tillväxt UL) gick bra och visade inga avvikelser.

Efter en skön sommar med en underbar resa till Vietnam så har hösten kommit.  Har mått mycket bra och har arbetat i 9 veckor efter semestern. Nu har jag slutat jobba och väntar på att undret ska komma. Förlossningen är beräknad till 26 oktober.

Efter att ha gått över tiden ett tag kom äntligen vår lille kille till världen den 6 november 2010. Förlossningen gick ok och vi mår nu alla bra.