Efter ett år utan Gunnar, faktiskt på hans födelsedag, fick vi ett svagt plus på ett graviditetstest. Och idag har Einar, Astrid, Sigrids och Gunnars lillebror, tittat ut. Lite före beräknad tid (bf 7/1 2009) och raketfort (1 timme och 20 minuter från start till mål) föddes vårt fjärde och lika efterlängtade barn. Lättnaden över att han var levande och fin, ja, underbart vacker faktiskt, är stor.
Samtidigt är sorgen över att vi aldrig får lära känna Gunnar lika stor. Och nära igen speciellt då lillebror Einar visade sig vara väldigt lik sin storebror. Något som deras mamma oftast tycker är något mycket fint.
Einar är lite balsam för ett sargat hjärta. Och kärleken till honom är lika stor som till de tre andra barn jag välsignats med.
Jag jobbar fortfarande med att bli bra på att leva med att Gunnar är död och att vi aldrig får veta varför vår helt perfekte och färdige son dog. Men det är svårt.
-----------------
070525
Hej,
Jag heter Kristina, är 36 år och bor i en mindre stad i Mälardalen. Jag är gift med Mårten och arbetar som reporter på en dagstidning. Anledningen till att jag blev medlem i familjeliv är att jag den 2 maj i år (2007) födde vårt tredje barn - en underbart vacker son som heter Gunnar.
Gunnar föddes död i vecka 39. Kaoset och sorgen efter det gjorde att jag började söka efter någon som varit med om samma sak - och upptäckte att vi var många. Varje dag föds det barn som Gunnar. Barn som dör de där sista veckorna i sin mammas mage innan de ska födas.
Vi vet fortfarande inte varför Gunnar dog. Kanske slutade moderkakan fungera, kanske var det en infektion som han inte klarade av. Kanske var det plötslig spädbarnsdöd i magen. Oavsett varför har jag de senaste veckorna genomlevt något jag inte trodde var möjligt att överleva.
Jag har fått reda på att min hett efterlängtade son är död. Jag har fött honom, hållit i hans perfekta lilla kropp tills den kallnat, klätt honom och bäddat ner honom i en kista. Jag har tvingats lämna tillbaka något av det vackraste och värdefullaste jag fått.
Och i dag, nästan tre veckor senare, sitter jag här framför datorn och går inte på lugnande medicin, jag är inte inlagd på psyket, jag går upp på morgonen och fungerar på dagen. Jag klarar av att ta hand om mina två underbara döttrar och vet att jag inte kommer att dö.
Jag vet bara att livet för alltid är annorlunda. Att Gunnar för alltid kommer att fattas mig, oss. Och att jag måste, om inte annat för snart 6-åriga Astrid och 3,5-åriga Sigrids skull, hitta ett sätt att hantera sorgen efter Gunnar, skulden jag känner för hans död och återuppbygga ett liv som var bra, riktigt bra.
Jag tror att det ska gå. Det måste jag tro.
Kristina, stolt mamma till två fina flickor på jorden och en prins i himlen.
Pipaluck
Presentation
Efter ett år utan Gunnar, faktiskt på hans födelsedag, fick vi ett svagt plus på ett graviditetstest. Och idag har Einar, Astrid, Sigrids och Gunnars lillebror, tittat ut. Lite före beräknad tid (bf 7/1 2009) och raketfort (1 timme och 20 minuter från start till mål) föddes vårt fjärde och lika efterlängtade barn. Lättnaden över att han var levande och fin, ja, underbart vacker faktiskt, är stor.
Samtidigt är sorgen över att vi aldrig får lära känna Gunnar lika stor. Och nära igen speciellt då lillebror Einar visade sig vara väldigt lik sin storebror. Något som deras mamma oftast tycker är något mycket fint.
Einar är lite balsam för ett sargat hjärta. Och kärleken till honom är lika stor som till de tre andra barn jag välsignats med.
Jag jobbar fortfarande med att bli bra på att leva med att Gunnar är död och att vi aldrig får veta varför vår helt perfekte och färdige son dog. Men det är svårt.
-----------------
070525
Hej,
Jag heter Kristina, är 36 år och bor i en mindre stad i Mälardalen. Jag är gift med Mårten och arbetar som reporter på en dagstidning. Anledningen till att jag blev medlem i familjeliv är att jag den 2 maj i år (2007) födde vårt tredje barn - en underbart vacker son som heter Gunnar.
Gunnar föddes död i vecka 39. Kaoset och sorgen efter det gjorde att jag började söka efter någon som varit med om samma sak - och upptäckte att vi var många. Varje dag föds det barn som Gunnar. Barn som dör de där sista veckorna i sin mammas mage innan de ska födas.
Vi vet fortfarande inte varför Gunnar dog. Kanske slutade moderkakan fungera, kanske var det en infektion som han inte klarade av. Kanske var det plötslig spädbarnsdöd i magen. Oavsett varför har jag de senaste veckorna genomlevt något jag inte trodde var möjligt att överleva.
Jag har fått reda på att min hett efterlängtade son är död. Jag har fött honom, hållit i hans perfekta lilla kropp tills den kallnat, klätt honom och bäddat ner honom i en kista. Jag har tvingats lämna tillbaka något av det vackraste och värdefullaste jag fått.
Och i dag, nästan tre veckor senare, sitter jag här framför datorn och går inte på lugnande medicin, jag är inte inlagd på psyket, jag går upp på morgonen och fungerar på dagen. Jag klarar av att ta hand om mina två underbara döttrar och vet att jag inte kommer att dö.
Jag vet bara att livet för alltid är annorlunda. Att Gunnar för alltid kommer att fattas mig, oss. Och att jag måste, om inte annat för snart 6-åriga Astrid och 3,5-åriga Sigrids skull, hitta ett sätt att hantera sorgen efter Gunnar, skulden jag känner för hans död och återuppbygga ett liv som var bra, riktigt bra.
Jag tror att det ska gå. Det måste jag tro.
Kristina, stolt mamma till två fina flickor på jorden och en prins i himlen.
Profil
Pedantisk Snäll Social
Litteratur Matlagning/Bakning Resor
Träning
Jazz Klassisk RnB
Schlager Soul