Om jag förstod

Hur mycket sorg ryms i ett människohjärta?
Hur många tårar får där plats?
Jag vänder min blick emot himmelen och gråter
Låter min sorg få ljuda oförvanskad, ren och sann
Är det så att våra hjärtan är en berghäll?
En sten som våra tårar gröper ur?
Är det så att varje tår som faller
skapar tomrum att fylla av himmelskt ljus?
Kan det vara så att det är våra tårar
som banar väg för lycksalighet?
Kan det vara så att det är sorgen,
att det är sorgen,
som ger glädjen liv?

På sängen ligger dina kläder
så tomma, så tomma på dig
Även doften har lämnat dem nu
Kläder utan kropp
En modersfamn utan barn
En storebror utan lillasyster
En familj för evigt halv
men kanske ännu helare, än förut?

I farstun står dina skor
Jag ids inte ställa undan dem
Jag kan inte gömma min sorg
Kan inte gömma min saknad
Kan inte stänga någon garderobsdörr om min förtvivlan
Jag förlorar dig en liten bit för varje dag som går
För varje dag som går blir avståndet allt längre
mellan nu och då
mellan skratt och tystnad
mellan din varma hand och tomheten

Varför känns det som om jag är fängslad?
Fångad i en illusion?
Varför känns det som om det finns mer att veta
som jag inte vet?
Är det kanske du som befinner dig i verkligheten?
Är det kanske jag som sover utan att jag vet om det?
Jag tror att min dröm är sann
Att drömmen är min verklighet
Och jag känner det så tydligt
att det är en medvetenhet som fattas mig
Att det är någonting jag inte förstår
Någonting jag inte ser
Och inom mig så vet jag
att om jag förstod detta något,
om jag såg detta något
Då skulle jag inte sakna, jag skulle längta
Då skulle jag inte gråta, jag skulle le
Då skulle jag inte misströsta utan tacksamt ta emot
allt det du ville ge mig
genom att du gick...