Jag har en son som föddes i januari 2005. Sedan 2007 har vi kämpat för att få ett syskon. Med sonen blev jag gravid på första ägglossningen, så vi trodde att det skulle bli enkelt, men icke...
Under 3,5 års tid har vi gått igenom alla utredningar och behandlingar som finns att tillgå i Sverige. Man hittar inget fel, men det blir inget. Vi har hunnit göra:
- 3 försök med Pergotime för att stimulera ägglossningen - 1 insemination - 3 fullständiga IVF - 1 FET
Vid IVF har vi alltid fått ut ganska många ägg och de har befruktats bra och sedan fortsatt dela sig bra. De fäster dock aldrig när man återför dem. Våra IVF-läkare säger att då beror det nästan alltid på att det trots allt har varit ett dåligt embryo. Jag kan dock inte tro det. Jag har hela tiden haft på känn att det måste vara något i min kropp som gör att äggen kan befruktas, men att de trots allt inte fäster.
Hösten 2009 blev jag helt plötsligt gravid (på naturlig väg). Lyckan var fullkomlig ett par månader, men i v. 9 skulle jag göra ett UL och då fanns det inget foster. Jag hade höga halter av graviditetshormoner och en väl utvecklad moderkaka, men ändå fanns det inget foster. Läkarna kallar det för en ofosterlig graviditet. Efter att ha läst en del om detta har jag förstått att det innebär att jag faktiskt har blivit gravid, men att jag har fått ett tidigt missfall (troligen efter bara några dagar), men kroppen har inte förstått att jag har haft ett missfall.
Parallellt med alla våra fertilitetsbehandlingar i Sverige har jag läst allt jag har kommit över om fertilitet och fertilitetsproblem. För att förbättra mina chanser att bli gravid har jag bland annat ändrat min livsstil: - Börjat äta supernyttigt - Tänkt på att få lagom med motion - Försökt minska stressen på alla sätt jag kan (men det har varit svårt) - Tagit diverse kosttillskott för att få tjockare slemhinna och bättre ägglossning
Jag har också snubblat över boken: "Is Your Body Baby-Friendly" av Alan E. Beer. I den skriver han att när man misslyckas med flera IVF-behandlingar eller får upprepade missfall så beror det ofta inte alls på dåliga embryon, utan istället är orsaken ofta att kvinnans immunförsvar angriper embryot. Jag kände mig väldigt träffad av det som stod i boken. Den stora nackdelen är att det inte finns någon läkare i Sverige som arbetar med detta. Det finns alltså ingen hjälp att hämta hos den svenska sjukvården (varken hos Landstinget eller privat).
Efter mycket funderande och fler misslyckade försök så kontaktade jag Alan E. Beer Center (AEB ctr) i Kalifornien för att påbörja en utredning där. Jag fick då en lång lista över 24 olika prover som jag skulle ta i Sverige och där AEB ctr bara ville få provsvaren. Det krävdes en hel del arbete bara för att hitta en läkare i Sverige som var villig att hjälpa mig med detta. Till slut fick jag hjälp och proven i Sverige gick på ca 10 000 kr. Utöver dessa prover var det en mängd mer specifika immunologiska prover som skulle analyseras på ett lab i Kalifornien. Vi blev alltså även tvungna att skicka blodprover till Kalifornien för analys. Problemet är att de ska vara hos labbet inom 36 timmar efter att man tagit blodproven. Vi upptäckte den hårda vägen att det inte gick om vi skickade proverna hemifrån. Vi var alltså tvungna att åka till Stockholm och ta blodproverna och sedan personligen lämna dem till Fedex på Arlanda för att de skulle hinna fram i tid. Bara att hitta någon som mot betalning kan tänka sig att ta blodprover och ge oss rören i Stockholm var tillräckligt svårt...
Efter allt detektivarbete och trassel med blodprover och resor så var alla prover tagna och det var dags för oss att få vår "dom". Vi fick en 1 timmes telefonkonsultation med en av läkarna på AEB ctr. Han var väldigt trevlig och förklara provsvar och behandlingar väldigt bra. De flesta proverna så ganska bra ut. Det största problemet var det sk. LAD-testet. Där låg mina IGg B-celler på 28 och de ska ligga mellan 50-100. Han förklarade att dessa celler ska säga till mitt immunförsvar att trots att embryot till 50% består av icke kroppsegna celler så ska det inte angripas. Det här kunde alltså mycket väl vara anledningen till mina problem att bli gravid. Vad gör man då åt problemet? Jo, det finns en väldigt enkel behandling som kallas LIT. Det innebär att man tar blod från den tilltänkte fadern, separerar de vita blodkropparna ur blodprovet och injicerar dessa under huden på armen på den tilltänkte modern. Då ska hennes immunförsvar reagera på hans vita blodkroppar och lära sig att acceptera dem. Oftast krävs två behandlingar med 2-4 veckor emellan. Sedan tar man nya blodprover för att se om värdena har stigit. Har de inte stigit så kan det krävas fler behandlingar.
Sagt och gjort. Det var bara att beställa tid för LIT. Självklart går det inte att göra i Sverige, utan den närmaste läkaren som gör det fanns i Aten i Grekland. Under vintern-våren 2010 åkte vi alltså två gånger till Aten och gjorde dessa behandlingar. Sedan skulle vi vänta några veckor och ta om blodproven (dvs. ytterligare en resa till Stockholm). Sedan följde några dygns orolig väntan. Det kändes inte alls roligt om vi skulle behöva åka till Aten igen. Men jag hade svarat jättebra på behandlingen. Mina IgG B-celler hade stigit från 28 till 92!
Strax före sommaren 2010 gjorde vi en till IVF-behandling. Nu var vi fulla av förhoppningar. Den här gången återförde man två toppenfina embryon. Vad blev resultatet? Som tidigare (förståss). Mens långt innan testdagen... Nu började mitt hopp sjunka på allvar. Jag kontaktade AEB ctr igen och bad dem att se över mina provsvar för att se om man kunde göra någonting mer. Jag hade några värden som låg just på gränsen och blev ordinerad Trombyl (blodförtunnande), Klexane (motverkar blodproppar) och Prednisolone (verkar allmänt hämmande på immunförsvaret). Vi bestämde oss för att fortsätta försöka till utgången av 2010 (vi hade ett IVF-försök kvar som vi redan hade betalat för och några embryon i frysen). Lyckades inget av dessa försök så skulle vi åka till Indien och pröva surrogatmödraskap. Jag kontaktade en klinik i Indien som några andra Svenskar hade anlitat.
Under sommaren 2010 hade IVF-kliniken sommarstängt och innan de öppnade igen så var jag gravid!!! Precis som jag hade kännt på mig hela tiden så var vårt problem inte att få ägget att bli befruktat. Och då är vi varken hjälpta av pergotime, insemination eller IVF. Problemet måste ha suttit i mitt immunförsvar och när det problemet var undanröjt så kunde vi ordna graviditeten på naturlig väg.
Nu började kampen mot ett missfall. Först fick jag åka till Stockholm och ta nya blodprover som skickades till Kalifornien för att se hur mitt immunförsvar reagerade på graviditeten. Tyvärr blev ett av Fedex flygplan försenade, så blodproven kom inte fram eter 36 timmar, utan efter 60 timmar. Jag ringde och pratade med labet som lovade att göra vad de kunde ändå. De skulle undersöka hur mycket levande celler som fanns i blodet och var det tillräckligt så skulle de göra analyseran ändå. De ansåg att det fanns tillräckligt med levande celler, så de gjorde testerna. Allt såg bra ut, utom ett prov. Mina T-regulatory cells (Treg) låg på 0,0 och de bör ligga över 0,7 (ligger det under 0,4 leder det nästan alltid till missfall). Det innebär att jag skulle behöva en eller flera behandlingar med IVIG, ett slags dropp som ska normalisera immunförsvaret. Jag ringde till en mängd olika läkare, som inte kunde hjälpa mig. Till slut fick jag tag på min IVF-läkare och han lovade att skriva ut medicinen. Jag var dock tvungen att hitta någon annan läkare som kunde ge mig droppet. Jag lyckades till slut ordna det och fick ett recept på en behandling med IVIG. Tyvärr går det inte på högkostnadskortet, utan en behandling kostar 14 000 kr, men vad gör man inte för att undvika missfall. Det skulle dock dröja nögra dagar innan apoteket fick hem medicinen.
Jag började då fundera över hur Treg kunde ligga på 0,0. Enligt mina tidigare prover hade det först legat på 0,7 och efter LIT stigit till 0,9. Jag började därför misstänka att det kunde bero på att blodproverna var för gamla. Just dessa celler kanske var känsligare än andra??? Efter flera telefonsamtal till både labet i Kaliforninen och till AEB ctr fick jag det bekräftat. Treg kan få för lågt värde om blodet är gammalt. Vi åkte därför tillbaka till Stockholm och tog nya blodprover och höll tummarna för att Fedex skulle sköta sig den här gången. Proverna kom fram i god tid och jag fick ett nytt provsvar: 0,8! Jag slapp alltså kosta på mig behandling med IVIg.
När jag skriver det här har det hunnit gå ett par månader. Jag har varit på tre UL och mitt foster mår bra. Jag är nu i v. 14 och har alltså passerat den mest kritiska perioden och börjar bli hoppfull om att få föda ett barn i april 2011.
Vi har lagt ned 4 år av våra liv på den här långa kampen och kostat på oss ca 200 000 kr på prover och behandlingar. Av kostanden har ungefär 100 000 kr gått till IVF-kliniken för behandlingar som visade sig vara helt onödiga för oss, 50 000 kr har gått till alla prover mm för utredningen i Kalifornien och 50 000 kr för resor och avgifter för LIT i Aten. Vi har lagt ned otroligt mycket tid, energi och pengar på att få en större familj, men jag ångrar ingenting. Det har varit värt varenda krona och minut. Det enda jag kan känna lite bitterhet över är att vi väntade så länge innan vi vände oss till expertisen utomlands och att vi kastade bort så mycket pengar på IVF-behandlingar mm i Sverige. Men det viktiga är att vi till slut hittade rätt väg.
Tillägg: Den 10 april 2011 födde jag världens underbaraste och mest perfekta lilla dotter! Allt gick bra och jag kan bara hålla med i vad storebror 6 år sa: "Mamma, nu har vi allt vi behöver"!
Profil
Den här användaren har inte skapat någon profil ännu.
Lattemaja
Presentation
Under 3,5 års tid har vi gått igenom alla utredningar och behandlingar som finns att tillgå i Sverige. Man hittar inget fel, men det blir inget. Vi har hunnit göra:
- 3 försök med Pergotime för att stimulera ägglossningen
- 1 insemination
- 3 fullständiga IVF
- 1 FET
Vid IVF har vi alltid fått ut ganska många ägg och de har befruktats bra och sedan fortsatt dela sig bra. De fäster dock aldrig när man återför dem. Våra IVF-läkare säger att då beror det nästan alltid på att det trots allt har varit ett dåligt embryo. Jag kan dock inte tro det. Jag har hela tiden haft på känn att det måste vara något i min kropp som gör att äggen kan befruktas, men att de trots allt inte fäster.
Hösten 2009 blev jag helt plötsligt gravid (på naturlig väg). Lyckan var fullkomlig ett par månader, men i v. 9 skulle jag göra ett UL och då fanns det inget foster. Jag hade höga halter av graviditetshormoner och en väl utvecklad moderkaka, men ändå fanns det inget foster. Läkarna kallar det för en ofosterlig graviditet. Efter att ha läst en del om detta har jag förstått att det innebär att jag faktiskt har blivit gravid, men att jag har fått ett tidigt missfall (troligen efter bara några dagar), men kroppen har inte förstått att jag har haft ett missfall.
Parallellt med alla våra fertilitetsbehandlingar i Sverige har jag läst allt jag har kommit över om fertilitet och fertilitetsproblem. För att förbättra mina chanser att bli gravid har jag bland annat ändrat min livsstil:
- Börjat äta supernyttigt
- Tänkt på att få lagom med motion
- Försökt minska stressen på alla sätt jag kan (men det har varit svårt)
- Tagit diverse kosttillskott för att få tjockare slemhinna och bättre ägglossning
Jag har också snubblat över boken: "Is Your Body Baby-Friendly" av Alan E. Beer. I den skriver han att när man misslyckas med flera IVF-behandlingar eller får upprepade missfall så beror det ofta inte alls på dåliga embryon, utan istället är orsaken ofta att kvinnans immunförsvar angriper embryot. Jag kände mig väldigt träffad av det som stod i boken. Den stora nackdelen är att det inte finns någon läkare i Sverige som arbetar med detta. Det finns alltså ingen hjälp att hämta hos den svenska sjukvården (varken hos Landstinget eller privat).
Efter mycket funderande och fler misslyckade försök så kontaktade jag Alan E. Beer Center (AEB ctr) i Kalifornien för att påbörja en utredning där. Jag fick då en lång lista över 24 olika prover som jag skulle ta i Sverige och där AEB ctr bara ville få provsvaren. Det krävdes en hel del arbete bara för att hitta en läkare i Sverige som var villig att hjälpa mig med detta. Till slut fick jag hjälp och proven i Sverige gick på ca 10 000 kr. Utöver dessa prover var det en mängd mer specifika immunologiska prover som skulle analyseras på ett lab i Kalifornien. Vi blev alltså även tvungna att skicka blodprover till Kalifornien för analys. Problemet är att de ska vara hos labbet inom 36 timmar efter att man tagit blodproven. Vi upptäckte den hårda vägen att det inte gick om vi skickade proverna hemifrån. Vi var alltså tvungna att åka till Stockholm och ta blodproverna och sedan personligen lämna dem till Fedex på Arlanda för att de skulle hinna fram i tid. Bara att hitta någon som mot betalning kan tänka sig att ta blodprover och ge oss rören i Stockholm var tillräckligt svårt...
Efter allt detektivarbete och trassel med blodprover och resor så var alla prover tagna och det var dags för oss att få vår "dom". Vi fick en 1 timmes telefonkonsultation med en av läkarna på AEB ctr. Han var väldigt trevlig och förklara provsvar och behandlingar väldigt bra. De flesta proverna så ganska bra ut. Det största problemet var det sk. LAD-testet. Där låg mina IGg B-celler på 28 och de ska ligga mellan 50-100. Han förklarade att dessa celler ska säga till mitt immunförsvar att trots att embryot till 50% består av icke kroppsegna celler så ska det inte angripas. Det här kunde alltså mycket väl vara anledningen till mina problem att bli gravid. Vad gör man då åt problemet? Jo, det finns en väldigt enkel behandling som kallas LIT. Det innebär att man tar blod från den tilltänkte fadern, separerar de vita blodkropparna ur blodprovet och injicerar dessa under huden på armen på den tilltänkte modern. Då ska hennes immunförsvar reagera på hans vita blodkroppar och lära sig att acceptera dem. Oftast krävs två behandlingar med 2-4 veckor emellan. Sedan tar man nya blodprover för att se om värdena har stigit. Har de inte stigit så kan det krävas fler behandlingar.
Sagt och gjort. Det var bara att beställa tid för LIT. Självklart går det inte att göra i Sverige, utan den närmaste läkaren som gör det fanns i Aten i Grekland. Under vintern-våren 2010 åkte vi alltså två gånger till Aten och gjorde dessa behandlingar. Sedan skulle vi vänta några veckor och ta om blodproven (dvs. ytterligare en resa till Stockholm). Sedan följde några dygns orolig väntan. Det kändes inte alls roligt om vi skulle behöva åka till Aten igen. Men jag hade svarat jättebra på behandlingen. Mina IgG B-celler hade stigit från 28 till 92!
Strax före sommaren 2010 gjorde vi en till IVF-behandling. Nu var vi fulla av förhoppningar. Den här gången återförde man två toppenfina embryon. Vad blev resultatet? Som tidigare (förståss). Mens långt innan testdagen... Nu började mitt hopp sjunka på allvar. Jag kontaktade AEB ctr igen och bad dem att se över mina provsvar för att se om man kunde göra någonting mer. Jag hade några värden som låg just på gränsen och blev ordinerad Trombyl (blodförtunnande), Klexane (motverkar blodproppar) och Prednisolone (verkar allmänt hämmande på immunförsvaret). Vi bestämde oss för att fortsätta försöka till utgången av 2010 (vi hade ett IVF-försök kvar som vi redan hade betalat för och några embryon i frysen). Lyckades inget av dessa försök så skulle vi åka till Indien och pröva surrogatmödraskap. Jag kontaktade en klinik i Indien som några andra Svenskar hade anlitat.
Under sommaren 2010 hade IVF-kliniken sommarstängt och innan de öppnade igen så var jag gravid!!! Precis som jag hade kännt på mig hela tiden så var vårt problem inte att få ägget att bli befruktat. Och då är vi varken hjälpta av pergotime, insemination eller IVF. Problemet måste ha suttit i mitt immunförsvar och när det problemet var undanröjt så kunde vi ordna graviditeten på naturlig väg.
Nu började kampen mot ett missfall. Först fick jag åka till Stockholm och ta nya blodprover som skickades till Kalifornien för att se hur mitt immunförsvar reagerade på graviditeten. Tyvärr blev ett av Fedex flygplan försenade, så blodproven kom inte fram eter 36 timmar, utan efter 60 timmar. Jag ringde och pratade med labet som lovade att göra vad de kunde ändå. De skulle undersöka hur mycket levande celler som fanns i blodet och var det tillräckligt så skulle de göra analyseran ändå. De ansåg att det fanns tillräckligt med levande celler, så de gjorde testerna. Allt såg bra ut, utom ett prov. Mina T-regulatory cells (Treg) låg på 0,0 och de bör ligga över 0,7 (ligger det under 0,4 leder det nästan alltid till missfall). Det innebär att jag skulle behöva en eller flera behandlingar med IVIG, ett slags dropp som ska normalisera immunförsvaret. Jag ringde till en mängd olika läkare, som inte kunde hjälpa mig. Till slut fick jag tag på min IVF-läkare och han lovade att skriva ut medicinen. Jag var dock tvungen att hitta någon annan läkare som kunde ge mig droppet. Jag lyckades till slut ordna det och fick ett recept på en behandling med IVIG. Tyvärr går det inte på högkostnadskortet, utan en behandling kostar 14 000 kr, men vad gör man inte för att undvika missfall. Det skulle dock dröja nögra dagar innan apoteket fick hem medicinen.
Jag började då fundera över hur Treg kunde ligga på 0,0. Enligt mina tidigare prover hade det först legat på 0,7 och efter LIT stigit till 0,9. Jag började därför misstänka att det kunde bero på att blodproverna var för gamla. Just dessa celler kanske var känsligare än andra??? Efter flera telefonsamtal till både labet i Kaliforninen och till AEB ctr fick jag det bekräftat. Treg kan få för lågt värde om blodet är gammalt. Vi åkte därför tillbaka till Stockholm och tog nya blodprover och höll tummarna för att Fedex skulle sköta sig den här gången. Proverna kom fram i god tid och jag fick ett nytt provsvar: 0,8! Jag slapp alltså kosta på mig behandling med IVIg.
När jag skriver det här har det hunnit gå ett par månader. Jag har varit på tre UL och mitt foster mår bra. Jag är nu i v. 14 och har alltså passerat den mest kritiska perioden och börjar bli hoppfull om att få föda ett barn i april 2011.
Vi har lagt ned 4 år av våra liv på den här långa kampen och kostat på oss ca 200 000 kr på prover och behandlingar. Av kostanden har ungefär 100 000 kr gått till IVF-kliniken för behandlingar som visade sig vara helt onödiga för oss, 50 000 kr har gått till alla prover mm för utredningen i Kalifornien och 50 000 kr för resor och avgifter för LIT i Aten. Vi har lagt ned otroligt mycket tid, energi och pengar på att få en större familj, men jag ångrar ingenting. Det har varit värt varenda krona och minut. Det enda jag kan känna lite bitterhet över är att vi väntade så länge innan vi vände oss till expertisen utomlands och att vi kastade bort så mycket pengar på IVF-behandlingar mm i Sverige. Men det viktiga är att vi till slut hittade rätt väg.
Tillägg:
Den 10 april 2011 födde jag världens underbaraste och mest perfekta lilla dotter! Allt gick bra och jag kan bara hålla med i vad storebror 6 år sa: "Mamma, nu har vi allt vi behöver"!
Profil