Jag heter Theres och är 37 år, lever tillsammans med Magnus som är 37 år. Vi har levt tillsammans i 15 år och har en son som heter Sixten, han är 4 år samt vår älskade änlgadotter Signe som lämnade oss den 28/8-08.Nu har vi också en liten Selma som föddes i juli 2009.
Den 26/8-08 dog en del av mig då vi fick beskedet att vår älskade lilla Signe inte längre levde i min mage.
Jag var som vanligt på jobbet den 26/8 kände mig lite tröttare än vanligt men det var också en av mina sista arbetsdagar. Jag hade jobbat hela sommaren för att ta senare semester innan BF. Efter lunch började jag fundera över om jag känt några sparkar under hela förmiddagen. Jo men visst hade jag känt det tänkte jag utan att jag reflekterat över detta. Jag bestämde mig dock för att gå hem lite tidigare och vila en stund innan jag skulle hämta sonen på dagis. När jag låg hemma i sängen så buffade jag på magen och lade mig obekvämt men fick inget svar. Innan jag skulle hämta sonen så sade jag till magen att nu får du skärpa dig, ge mig ett svar. Inget kom. Jag kunde ändock inte tänka att min dotter då var död.
Jag åkte och hämtade sonen, hem och lagade mat till honom. Vi hämtade sedan mannen vid tåget då vi skulle hälsa på min pappa som låg på sjukhuset, han hade fått en ny höft. Jag sade till Magnus att jag tror inte att jag har känt barnet på hela dagen. Han sade direkt att du måste ju ringa. Jag ville inte besvära och det var säkert ingen fara bara jag som var lite nojjig. Väl uppe hos min pappa så ringde jag ner till förlossningen och de ville såklart att jag skulle komma direkt. Vi lämnade sonen hos sin morfar, hur korkade får man bli. Nu gick det bra, han stannade kvar hos sin morfar. Jag tänker dock mycket på detta i efterhand hur vi kunde lämna en treåring med sin nyopererade morfar som inte kunde ta sig ur sängen. Jag tror att vi var så inne på att det skulle gå så fort, vi skulle gå ner till förlossningen och få bekräftat att allt såg normalt ut.
Väl inne på förlossningen så försökte en BM att leta efter hjärtljud, hon hittade inga. Jag kunde fortfarande inte tro att det var något som hade hänt min dotter. BM hämtade en läkare med Ul maskin. Så fort vi såg vår dotter på monitorn såg jag att hon var död. Läkaren behövde inte undersöka så länge förrän hon vände sig till oss och beklagade att vår dotter inte längre levde. Gud så ont det gjorde. Både jag och mannen bröt ihop där inne på förlossningen. Jag var då i vecka 37 och kunde väl aldrig tro att något liknande skulle kunna hända. Hon var ju klar för att komma ut, skulle bara ligga därinne ett par veckor till för att gosa till sig lite mer.
Mitt i all smärta tänkte jag på min son som var med sin morfar. Jag ringde min mamma, hon hade redan åkt in till sjukhuset när hon hörde att min pappa var barnvakt. Jag bara grät i telefonen och berättade vad som hade hänt. Hon ringde efter min syster som kom in och tog hand om vår son. Mamma kom sedan ner till förlossningen.
Vi fick veta att jag skulle bli igångsatt morgonen därpå och de undrade om vi ville sova kvar eller åka hem. Det fanns inget annat alternativ än att åka hem. Jag sov inget den natten. Det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle orka att gå igenom en förlossning för att få ett dött barn.
Förlossningen gick väldigt bra. Jag är så glad över att ha fått föda fram min älskade lilla dotter, min ängel. Det gjorde så ont när hon kom ut, det var så tyst. Men vackrare ängel har jag aldrig skådat.
Signe du som var så efterlängtad, som är så älskad och så fruktansvärt saknad av din mamma, pappa och storebror. Vi förstår inte varför du rycktes bort från oss. Ingen människa ska behöva vara med om något liknande. Det gör så fruktansvärt ont....
Sixten och Signe ska få ett syskon, förhoppningsvis ett levande, i början av augusti.
ÄNTLIGEN!!! Nu har Sixten och Signe fått en liten syster som heter SELMA Hon kom till världen den 31/7 2009 klockan 11.46.
Profil
Den här användaren har inte skapat någon profil ännu.
Pajasmamman
Presentation
Jag heter Theres och är 37 år, lever tillsammans med Magnus som är 37 år. Vi har levt tillsammans i 15 år och har en son som heter Sixten, han är 4 år samt vår älskade änlgadotter Signe som lämnade oss den 28/8-08.Nu har vi också en liten Selma som föddes i juli 2009.
Den 26/8-08 dog en del av mig då vi fick beskedet att vår älskade lilla Signe inte längre levde i min mage.
Jag var som vanligt på jobbet den 26/8 kände mig lite tröttare än vanligt men det var också en av mina sista arbetsdagar. Jag hade jobbat hela sommaren för att ta senare semester innan BF. Efter lunch började jag fundera över om jag känt några sparkar under hela förmiddagen. Jo men visst hade jag känt det tänkte jag utan att jag reflekterat över detta. Jag bestämde mig dock för att gå hem lite tidigare och vila en stund innan jag skulle hämta sonen på dagis. När jag låg hemma i sängen så buffade jag på magen och lade mig obekvämt men fick inget svar. Innan jag skulle hämta sonen så sade jag till magen att nu får du skärpa dig, ge mig ett svar. Inget kom. Jag kunde ändock inte tänka att min dotter då var död.
Jag åkte och hämtade sonen, hem och lagade mat till honom. Vi hämtade sedan mannen vid tåget då vi skulle hälsa på min pappa som låg på sjukhuset, han hade fått en ny höft. Jag sade till Magnus att jag tror inte att jag har känt barnet på hela dagen. Han sade direkt att du måste ju ringa. Jag ville inte besvära och det var säkert ingen fara bara jag som var lite nojjig. Väl uppe hos min pappa så ringde jag ner till förlossningen och de ville såklart att jag skulle komma direkt. Vi lämnade sonen hos sin morfar, hur korkade får man bli. Nu gick det bra, han stannade kvar hos sin morfar. Jag tänker dock mycket på detta i efterhand hur vi kunde lämna en treåring med sin nyopererade morfar som inte kunde ta sig ur sängen. Jag tror att vi var så inne på att det skulle gå så fort, vi skulle gå ner till förlossningen och få bekräftat att allt såg normalt ut.
Väl inne på förlossningen så försökte en BM att leta efter hjärtljud, hon hittade inga. Jag kunde fortfarande inte tro att det var något som hade hänt min dotter. BM hämtade en läkare med Ul maskin. Så fort vi såg vår dotter på monitorn såg jag att hon var död. Läkaren behövde inte undersöka så länge förrän hon vände sig till oss och beklagade att vår dotter inte längre levde. Gud så ont det gjorde. Både jag och mannen bröt ihop där inne på förlossningen. Jag var då i vecka 37 och kunde väl aldrig tro att något liknande skulle kunna hända. Hon var ju klar för att komma ut, skulle bara ligga därinne ett par veckor till för att gosa till sig lite mer.
Mitt i all smärta tänkte jag på min son som var med sin morfar. Jag ringde min mamma, hon hade redan åkt in till sjukhuset när hon hörde att min pappa var barnvakt. Jag bara grät i telefonen och berättade vad som hade hänt. Hon ringde efter min syster som kom in och tog hand om vår son. Mamma kom sedan ner till förlossningen.
Vi fick veta att jag skulle bli igångsatt morgonen därpå och de undrade om vi ville sova kvar eller åka hem. Det fanns inget annat alternativ än att åka hem. Jag sov inget den natten. Det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle orka att gå igenom en förlossning för att få ett dött barn.
Förlossningen gick väldigt bra. Jag är så glad över att ha fått föda fram min älskade lilla dotter, min ängel. Det gjorde så ont när hon kom ut, det var så tyst. Men vackrare ängel har jag aldrig skådat.
Signe du som var så efterlängtad, som är så älskad och så fruktansvärt saknad av din mamma, pappa och storebror. Vi förstår inte varför du rycktes bort från oss. Ingen människa ska behöva vara med om något liknande. Det gör så fruktansvärt ont....
Sixten och Signe ska få ett syskon, förhoppningsvis ett levande, i början av augusti.
ÄNTLIGEN!!! Nu har Sixten och Signe fått en liten syster som heter SELMA
Profil