Tack alla ni som skriver så fint i min gästbok. Vill gärna svara alla personligen men ibland finns inte ork och tid.
Jag heter Kristina och bor i Malmö
Jag återkom efter en lång paus, då gossen jag väntade när jag var med här första gången, tyvärr inte finns här hos oss. Han föddes och lämnade oss inom loppet av en timme den 18e mars 2008.
Många mindre, mycket olyckliga omständigheter gjorde att han trots urakut snitt aldrig andades själv och efter 1 timmes försök av alla tänkbara specialister gav man upp.
Till råga på allt åkte jag på en kraftig infektion i snittet och fick stanna på sjukhuset ytterligare 2 veckor. Det var en fruktansvärd tid av total overklighetskänsla, morfin och bottenlös sorg. Som väl var fick Niklas stanna hos mig dygnet runt under hela tiden.
Lex Maria-anmälan är gjord, men det kommer dröja länge innan vi får svar på den. Det spelar ingen roll heller egentligen, inget kan ge oss tillbaka vår älskade Jesper.
Jag vill gärna ha kontakt med andra änglaföräldrar för att få och ge stöd.
Dessa artiklar hittade jag idag. Tungt! Det är liksom sånt man läser om andra, inte sig själv...
30/9-08 I förra veckan hade Socialstyrelsen kallat till möte med all inblandad personal plus verksamhetschef och sjukhuschef. Att man gör så är ytterst ovanligt och vi förstår att det är ett fall som berör många.
Man kom fram till att ingen enskild person har gjort något fel, men att organisationen har varit dålig. Man har ändrat på detta nu och det är väl en liten tröst ändå. Att det förhoppningsvis inte ska drabba någon annan, så som det drabbat oss och våra liv för all framtid...
Sen är man också överens om att det var infektionen som Jesper fick som gjorde att han inte klarade sig. Det har vi väl vetat hela tiden, men i vår övertygelse hade det inte behövt bli så...om vi inte fått vänta så länge...
Jag vill säga att jag aldrig hyst agg mot någon enskild person för det som hände. Snarare känner jag stor respekt och t om kärlek för vissa inblandade. Konstigt kanske, men sant...
19/12-08 Idag kom svaret på Lex Maria-utredningen, exakt ett halvår efter att den lämnades in av sjukhuset.
Allt som vi hade känt var fel bekräftades i princip i kritiken mot avdelningen. Det var ju skönt på ett sätt, samtidigt så j-a bittert att vi skulle vara de som drabbades innan någon förändring skedde. Jag berättar mer om det snart...
9/3-09 Jag kontaktade Sydsvenskan för att jag kände att jag behövde berätta min historia för fler.
För att själv få bekräftelse på vad som hänt och på att Jesper verkligen finns.
För att öka medvetenheten om att en problemfri graviditet inte alltid slutar lyckligt.
För att få människor att ta vara på det de har.
Jag är mycket nöjd med hur artikeln blev, jag fick verkligen berätta min historia. sydsvenskan.se/inpalivet/article418357/Sonen-...
------------------------------------------------------------
Om jag ska ta det från början...Jag är och har alltid varit kraftigt överviktig. Allt man hör är ju att det är nära nog omöjligt att bli gravid då.
Sen när mensen uteblev och pluset dök upp så blev vi ju jättelyckliga, men också oroliga. Skulle min kropp klara en graviditet? Det visade sig att det skulle den visst. Vi hade iofs en motgång alldeles i början. Jag fick blödningar och vid VUL så konstaterades att det från början varit en tvillinggraviditet, men endast ett foster levde. Inga ingrepp behövdes och sen fortsatte allt som det skulle. Blev sjukskriven på halvtid pga karpaltunnelsyndrom efter ca 5 månader, plus mycket illamående, men detta är ju vanliga symptom.
I v 34 upptäckte min BM att mitt blodtryck hade ökat drastiskt och skickade mig till förlossningen för kontroll. Jag blev kvar ett antal timmar men skickades sedan hem. Det var en fredag, skulle kolla hos BM igen på måndag. Då upprepade sig samma historia. Men den här gången blev jag inlagd på BB pga havandeskapsförgiftning. Jag kollades noga hela tiden, CTG-kurva + blodtryck 3 ggr dagligen + andra prover. Fick medicin mot blodtrycket som lugnade sig, så efter en vecka kunde jag åka hem igen. Skulle dock kontrolleras 3 ggr i veckan på obstetriken. Veckan jag blev inlagd skulle vara den sista på jobbet, men så blev det ju nu inte. När jag blev utskriven åkte jag till jobbet och packade mina personliga saker och tog farväl av alla. Inte kunde jag väl tro då att jag skulle komma tillbaka till dom så snart igen...
En vecka fick jag vara hemma. En vecka efter utskrivningen blir jag inlagd på BB igen. Mitt tryck har stigit. Jag blir kvar den resterande tiden. Får dock nattpermission de sista veckorna. Tristessen är total, lokalerna är slitna - nya är på väg att invigas - maten är tämligen oaptitlig. Dock har jag ett eget rum vilket jag tackar oerhört för. Dagen jag blev inskriven igen gjordes ett rutinmässigt ultraljud. Allt såg bra ut. Kontrollerna fortsätter. Blodtryck, CTG, blodprover, flödesmätningar varje vecka. Allt är som det ska. Man har lovat mig att inte behöva gå över tiden. Jag litar på det och håller ut. Känner min gosse leva runt i magen, sparka och hicka. Allt det tråkiga är värt det, för hans skull. Men då visste jag inte att han var en han ens...Jag blir nära bekant med många av barnmorskorna och sköterskorna. Vi har det riktigt mysigt stundvis. Alla är otåliga att han ska komma ut. Jag har börjat tillhöra inredningen. Den ena efter den andra gravida som är inlagd föder. Jag är veteranen. Men jag står ut, jag ska ju få min belöning snart...
Innan jag blev inlagd hade jag fått träffa narkosöverläkaren för genomgång av förloppet vid förlossningen. Iom min vikt så är det lite speciellt med smärtlindring och annat. Jag blev underbart bra behandlad och han gjorde en mycket detaljerad plan för hur jag skulle tas om hand. Vi skulle ha gott om tid så att man kunde sätta in en spinalkateter, så smärtlindring sedan bara kunde injiceras snabbt vid behov. När jag sedan låg inne fick jag komma ner på operation så att man kunde anteckna hur jag bäst skulle ligga om jag behövde hamna där. Fick också besöka förlossningen och prova ut bästa sängen för mig - ifall det skulle komma att behövas snabb transport någonstans...
Jag har gått över tiden...läkaren som har haft hand om mig mest vill vänta. Värdena ser så bra ut. Man vill jag ska komma igång själv. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till men får inte anstränga mig för mkt iom trycket. Dagen för BF börjar han prata om att starta mig. När? frågar jag. Idag svarar han. Va?? Han går ut. Jag hinner ringa Niklas och förvarna. Sen kommer läkaren igen och säger att de inte har tid på förlossningen idag eller imorgon. Vi tar det på fredag. OK...Niklas säger ifrån på jobbet. Vi förbereder oss på vad som ska hända. Äntligen! Tidigt fredag morgon kommer vi in efter nattpermis och jag ligger och väntar. Prover tas och alla är så glada för min skull. Framåt 11 kommer läkaren och säger att det inte blir av idag. Luften gick ur mig. Man vill inte riskera att det ska dra ut på tiden och bli helg, då man inte har tillräckligt med
personal ifall något skulle hända. Bittert, men det får vi ju acceptera. Säkerheten först, så har vi ju tänkt hela tiden. Jag är ju på bästa tänkbara ställe ur den synvinkeln...tror vi...
Niklas åker tillbaka till jobbet och jag ligger och väntar vidare. Besviken men ändå förväntansfull. Måndag morgon och allt upprepas igen. Denna gången börjar det hända saker. Man sätter in gel för att starta värkarna. Medan man väntar på att det ska hända något körs jag ner för att få insatt katetern i ryggen plus en CVK i halsen - en slang i venen ner mot hjärtat där man snabbt kan ge medicin eller ta blodprover. Båda delar är smärtsamt, speciellt ryggen. Jag skriker och klämmer någons hand hårt. Niklas fick inte komma med in där. Till slut är jag klar och får komma in på förlossningen. Värkarna börjar så småningom komma. Har inte fått något smärtstillande än mer än när de testade att katetern funkade. Känseln i benen kommer tillbaka. Från och med att jag sen får mer och mer ont så har jag svårt att minnas förloppet. Minns den första barnmorskan, men inte de nästföljande så noga. Den första spräcker hinnorna så att vattnet går. Jag har inte öppnat mig mer än nån cm och det gör fruktansvärt ont. Hon berättade inte vad hon skulle göra. Samtidigt skulle hon sätta in en elektrod på gossens huvud. Jag var helt chockad över smärtan och var lite borta ett tag efter det. När jag sedan går på toa får jag en chock. Vattnet som fortfarande rinner är så smutsigt!
Jag ringer på larmknappen direkt för att informera BM. Hon säger bara: Det visste jag redan. Hon hade sett det, men inte sagt det till oss!! Jag fattar inte hur man kan låta bli det. Är det något man läser och hör som gravid är det ju att det är ett stort varningstecken om vattnet inte är klart. Jag har inget annat val än att lyssna på henne och värkarna fortsätter. Jag har mycket ont, måste dessutom upp och kissa ofta och sladdar måste då kopplas ur och sen tillbaka. Någonstans i den här vevan får jag lustgas första gången. Det hjälper inte mycket, måste fortfarande krama Niklas' hand hårt så fort det kommer en värk. Hinner precis pusta ut mellan varje. De kommer ofta, men inget annat händer. Jag är inte öppen mer än 3 cm. Frågar nästa BM som
kommer om det smutsiga vattnet då jag tycker att det ändrat karaktär, men hon säger att det inte är någon fara. Natten kommer och fortsätter i samma anda. Ont ont ont, men inget annat händer. Frampå förmiddagen börjar man prata om att hjälpa förloppet på traven, men jag uppfattade nog aldrig hur. Jag får insatt en kateter så jag i alla fall slipper springa på toa hela tiden. Det går några timmar till. Här har jag en del luckor i minnet, jag vet att jag har väldigt ont. Jag vet att man har satt/sätter in ytterligare kontroll eftersom man sett avvikelser i CTG-kurvan. Har fått veta i efterhand att det såg normalt ut - den ökända STAN-maskinen som jag läst om i efterhand... Sedan känner Niklas på min panna att jag är varm och ber dom ta tempen. Jag har ganska hög feber och det beslutas att de ska ta ett blodprov från bäbisens huvud. Att ta det där provet var lättare sagt än gjort. När det väl var klart gick allt oerhört snabbt. Läkaren kommer in och säger att det blir akut snitt. Jag börjar gråta för jag vet att det måste vara allvarligt. Det sista de ville var att det skulle sluta såhär. Jag hör läkaren ringa operation och förvarna. Jag körs upp dit i ilfart. Är så rädd. Inne i operationssalen är det fullt med människor. De lyfter snabbt över mig på operationsbordet och jag får ytterligare nålar satta och ryggmärgsbedövning in i katetern man hade satt. Niklas försvann plötsligt efter bara några minuter. Han fick följa med ut med bäbisen. Jag hade inte ens hunnit fatta att de hade startat operationen...
BM kommer in och säger att den lill* har det svårt. Hon vet inte vad det är för kön. Jag har gråtit hela tiden och jag bara fortsätter. Vill ha någon att hålla i handen men alla är upptagna med sitt. BM kommer in ännu en gång och säger att det är en pojke, att han har det väldigt jobbigt. När sedan narkosläkaren kommer tillbaka efter att ha varit därute säger han att gossen har det svårt. Då förstår jag att det inte finns något hopp. Jag ser det på honom, hör det i hans röst. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Kort därefter kommer Niklas in till mig. All personal i operationssalen ställer sig runt oss tysta. Niklas kramar mig och viskar "Jag är så ledsen", sen gråter vi tillsammans. Efter en stund så säger narkosläkaren att han tycker att jag ska se på barnet. Och det är klart att jag vill. De kommer in med honom inlindad och lägger honom i min famn. Han är så vacker. Jag kan inte fatta att han är min son och att han nu ligger i min famn livlös. Han har min näsa. Vi får stanna där en stund, sedan flyttas vi alla tre till ett rum bredvid där vi får stanna så länge vi vill. Det finns personal där som jobbar med annat under tiden. Jag kommer aldrig glömma känslan av att hålla honom. Jag smeker hans kinder, hans mage, hans näsa. Vi öppnar hans ögonlock och ser att han fått mina blå. Niklas fotograferar. Sen sitter han med honom i famnen. En barnläkare kommer in och gratulerar oss till vår fina pojke. "Var det Jesper han skulle heta?" frågar hon. Jag
blir så varm i hjärtat mitt i allt. Vi hade inte kommit överens om namn än, men jag ville ha en Jesper och Niklas hade tydligen sagt det till personalen inne i det där rummet när de försökte rädda hans liv.
Efter ett par timmar har vi tagit farväl och de tar hand om honom. Jag blir körd till uppvaket för att de ska ha koll på mig. Niklas får därifrån följa med och välja kläder av de vi hade med oss och en BM väger och mäter och klär Jesper. Han är 49 cm lång och väger 2910 gram - 28% under beräkningen på sista UL...
Därefter kommer en fotograf och tar ytterligare några bilder åt oss.
Nu återstår ytterligare 2 veckor på sjukhus...jag får en kraftig infektion i snittet och att vara tvungen att stanna där med allt man gått igenom är fruktansvärt. I efterhand har jag förstått hur nära jag var att mista livet också...
Någon jag aldrig kommer glömma är min narkosläkare. Hade det inte varit för honom hade jag inte varit vaken under snittet. Jag hade vaknat 2-3 timmar senare och fått beskedet om Jespers död då. Niklas hade fått sitta utan mig och vetat allt...Jag är så innerligt tacksam. Jag har sagt det till honom flera gånger och jag kommer göra det igen. Han är alldeles fantastisk.
Vi fick veta i efterhand att Jesper fått en infektion, jag fick en också, dock antagligen inte samma. Han har varit försvagad eftersom han inte växt den sista tiden, något man kanske kunnat upptäcka om man gjort flödesmätning även sista veckan. Det gjordes aldrig. Sista UL gjordes en månad innan förlossningen. Med allt smutsigt vatten han hade i lungorna kunde han inte få syre. Hans hjärta slog, men han kunde inte andas. Tydligen slog hjärtat svagt fortfarande när jag fick honom i min famn...
Den 25:e april begravs Jesper i min hemby i Värmland. Den lilla vita kistan är prydd med ett hjärta av vita rosor. Bara jag, Niklas och prästen - min bästa väns pappa - är närvarande. Vi gråter alla tre. Niklas bär kistan ner till graven. Tillsammans sänker vi ner honom i jorden. Mamma och pappa får göra det sista för honom. Sov gott vår älskade lilla unge.
Ranido
Presentation
Jag heter Kristina och bor i Malmö
Jag återkom efter en lång paus, då gossen jag väntade när jag var med här första gången, tyvärr inte finns här hos oss. Han föddes och lämnade oss inom loppet av en timme den 18e mars 2008.
Många mindre, mycket olyckliga omständigheter gjorde att han trots urakut snitt aldrig andades själv och efter 1 timmes försök av alla tänkbara specialister gav man upp.
Till råga på allt åkte jag på en kraftig infektion i snittet och fick stanna på sjukhuset ytterligare 2 veckor. Det var en fruktansvärd tid av total overklighetskänsla, morfin och bottenlös sorg. Som väl var fick Niklas stanna hos mig dygnet runt under hela tiden.
Lex Maria-anmälan är gjord, men det kommer dröja länge innan vi får svar på den. Det spelar ingen roll heller egentligen, inget kan ge oss tillbaka vår älskade Jesper.
Jag vill gärna ha kontakt med andra änglaföräldrar för att få och ge stöd.
Dessa artiklar hittade jag idag. Tungt! Det är liksom sånt man läser om andra, inte sig själv...
www.skane.se/templates/page.aspx?id=220828
sydsvenskan.se/malmo/article337631.ece
30/9-08 I förra veckan hade Socialstyrelsen kallat till möte med all inblandad personal plus verksamhetschef och sjukhuschef. Att man gör så är ytterst ovanligt och vi förstår att det är ett fall som berör många.
Man kom fram till att ingen enskild person har gjort något fel, men att organisationen har varit dålig. Man har ändrat på detta nu och det är väl en liten tröst ändå. Att det förhoppningsvis inte ska drabba någon annan, så som det drabbat oss och våra liv för all framtid...
Sen är man också överens om att det var infektionen som Jesper fick som gjorde att han inte klarade sig. Det har vi väl vetat hela tiden, men i vår övertygelse hade det inte behövt bli så...om vi inte fått vänta så länge...
Jag vill säga att jag aldrig hyst agg mot någon enskild person för det som hände. Snarare känner jag stor respekt och t om kärlek för vissa inblandade. Konstigt kanske, men sant...
19/12-08 Idag kom svaret på Lex Maria-utredningen, exakt ett halvår efter att den lämnades in av sjukhuset.
Allt som vi hade känt var fel bekräftades i princip i kritiken mot avdelningen. Det var ju skönt på ett sätt, samtidigt så j-a bittert att vi skulle vara de som drabbades innan någon förändring skedde. Jag berättar mer om det snart...
9/3-09 Jag kontaktade Sydsvenskan för att jag kände att jag behövde berätta min historia för fler.
För att själv få bekräftelse på vad som hänt och på att Jesper verkligen finns.
För att öka medvetenheten om att en problemfri graviditet inte alltid slutar lyckligt.
För att få människor att ta vara på det de har.
Jag är mycket nöjd med hur artikeln blev, jag fick verkligen berätta min historia.
sydsvenskan.se/inpalivet/article418357/Sonen-...
------------------------------------------------------------
Om jag ska ta det från början...Jag är och har alltid varit kraftigt överviktig. Allt man hör är ju att det är nära nog omöjligt att bli gravid då.
Sen när mensen uteblev och pluset dök upp så blev vi ju jättelyckliga, men också oroliga. Skulle min kropp klara en graviditet? Det visade sig att det skulle den visst. Vi hade iofs en motgång alldeles i början. Jag fick blödningar och vid VUL så konstaterades att det från början varit en tvillinggraviditet, men endast ett foster levde. Inga ingrepp behövdes och sen fortsatte allt som det skulle. Blev sjukskriven på halvtid pga karpaltunnelsyndrom efter ca 5 månader, plus mycket illamående, men detta är ju vanliga symptom.
I v 34 upptäckte min BM att mitt blodtryck hade ökat drastiskt och skickade mig till förlossningen för kontroll. Jag blev kvar ett antal timmar men skickades sedan hem. Det var en fredag, skulle kolla hos BM igen på måndag. Då upprepade sig samma historia. Men den här gången blev jag inlagd på BB pga havandeskapsförgiftning. Jag kollades noga hela tiden, CTG-kurva + blodtryck 3 ggr dagligen + andra prover. Fick medicin mot blodtrycket som lugnade sig, så efter en vecka kunde jag åka hem igen. Skulle dock kontrolleras 3 ggr i veckan på obstetriken. Veckan jag blev inlagd skulle vara den sista på jobbet, men så blev det ju nu inte. När jag blev utskriven åkte jag till jobbet och packade mina personliga saker och tog farväl av alla. Inte kunde jag väl tro då att jag skulle komma tillbaka till dom så snart igen...
En vecka fick jag vara hemma. En vecka efter utskrivningen blir jag inlagd på BB igen. Mitt tryck har stigit. Jag blir kvar den resterande tiden. Får dock nattpermission de sista veckorna. Tristessen är total, lokalerna är slitna - nya är på väg att invigas - maten är tämligen oaptitlig. Dock har jag ett eget rum vilket jag tackar oerhört för. Dagen jag blev inskriven igen gjordes ett rutinmässigt ultraljud. Allt såg bra ut. Kontrollerna fortsätter. Blodtryck, CTG, blodprover, flödesmätningar varje vecka. Allt är som det ska. Man har lovat mig att inte behöva gå över tiden. Jag litar på det och håller ut. Känner min gosse leva runt i magen, sparka och hicka. Allt det tråkiga är värt det, för hans skull. Men då visste jag inte att han var en han ens...Jag blir nära bekant med många av barnmorskorna och sköterskorna. Vi har det riktigt mysigt stundvis. Alla är otåliga att han ska komma ut. Jag har börjat tillhöra inredningen. Den ena efter den andra gravida som är inlagd föder. Jag är veteranen. Men jag står ut, jag ska ju få min belöning snart...
Innan jag blev inlagd hade jag fått träffa narkosöverläkaren för genomgång av förloppet vid förlossningen. Iom min vikt så är det lite speciellt med smärtlindring och annat. Jag blev underbart bra behandlad och han gjorde en mycket detaljerad plan för hur jag skulle tas om hand. Vi skulle ha gott om tid så att man kunde sätta in en spinalkateter, så smärtlindring sedan bara kunde injiceras snabbt vid behov. När jag sedan låg inne fick jag komma ner på operation så att man kunde anteckna hur jag bäst skulle ligga om jag behövde hamna där. Fick också besöka förlossningen och prova ut bästa sängen för mig - ifall det skulle komma att behövas snabb transport någonstans...
Jag har gått över tiden...läkaren som har haft hand om mig mest vill vänta. Värdena ser så bra ut. Man vill jag ska komma igång själv. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till men får inte anstränga mig för mkt iom trycket. Dagen för BF börjar han prata om att starta mig. När? frågar jag. Idag svarar han. Va?? Han går ut. Jag hinner ringa Niklas och förvarna. Sen kommer läkaren igen och säger att de inte har tid på förlossningen idag eller imorgon. Vi tar det på fredag. OK...Niklas säger ifrån på jobbet. Vi förbereder oss på vad som ska hända. Äntligen! Tidigt fredag morgon kommer vi in efter nattpermis och jag ligger och väntar. Prover tas och alla är så glada för min skull. Framåt 11 kommer läkaren och säger att det inte blir av idag. Luften gick ur mig. Man vill inte riskera att det ska dra ut på tiden och bli helg, då man inte har tillräckligt med
personal ifall något skulle hända. Bittert, men det får vi ju acceptera. Säkerheten först, så har vi ju tänkt hela tiden. Jag är ju på bästa tänkbara ställe ur den synvinkeln...tror vi...
Niklas åker tillbaka till jobbet och jag ligger och väntar vidare. Besviken men ändå förväntansfull. Måndag morgon och allt upprepas igen. Denna gången börjar det hända saker. Man sätter in gel för att starta värkarna. Medan man väntar på att det ska hända något körs jag ner för att få insatt katetern i ryggen plus en CVK i halsen - en slang i venen ner mot hjärtat där man snabbt kan ge medicin eller ta blodprover. Båda delar är smärtsamt, speciellt ryggen. Jag skriker och klämmer någons hand hårt. Niklas fick inte komma med in där. Till slut är jag klar och får komma in på förlossningen. Värkarna börjar så småningom komma. Har inte fått något smärtstillande än mer än när de testade att katetern funkade. Känseln i benen kommer tillbaka. Från och med att jag sen får mer och mer ont så har jag svårt att minnas förloppet. Minns den första barnmorskan, men inte de nästföljande så noga. Den första spräcker hinnorna så att vattnet går. Jag har inte öppnat mig mer än nån cm och det gör fruktansvärt ont. Hon berättade inte vad hon skulle göra. Samtidigt skulle hon sätta in en elektrod på gossens huvud. Jag var helt chockad över smärtan och var lite borta ett tag efter det. När jag sedan går på toa får jag en chock. Vattnet som fortfarande rinner är så smutsigt!
Jag ringer på larmknappen direkt för att informera BM. Hon säger bara: Det visste jag redan. Hon hade sett det, men inte sagt det till oss!! Jag fattar inte hur man kan låta bli det. Är det något man läser och hör som gravid är det ju att det är ett stort varningstecken om vattnet inte är klart. Jag har inget annat val än att lyssna på henne och värkarna fortsätter. Jag har mycket ont, måste dessutom upp och kissa ofta och sladdar måste då kopplas ur och sen tillbaka. Någonstans i den här vevan får jag lustgas första gången. Det hjälper inte mycket, måste fortfarande krama Niklas' hand hårt så fort det kommer en värk. Hinner precis pusta ut mellan varje. De kommer ofta, men inget annat händer. Jag är inte öppen mer än 3 cm. Frågar nästa BM som
kommer om det smutsiga vattnet då jag tycker att det ändrat karaktär, men hon säger att det inte är någon fara. Natten kommer och fortsätter i samma anda. Ont ont ont, men inget annat händer. Frampå förmiddagen börjar man prata om att hjälpa förloppet på traven, men jag uppfattade nog aldrig hur. Jag får insatt en kateter så jag i alla fall slipper springa på toa hela tiden. Det går några timmar till. Här har jag en del luckor i minnet, jag vet att jag har väldigt ont. Jag vet att man har satt/sätter in ytterligare kontroll eftersom man sett avvikelser i CTG-kurvan. Har fått veta i efterhand att det såg normalt ut - den ökända STAN-maskinen som jag läst om i efterhand... Sedan känner Niklas på min panna att jag är varm och ber dom ta tempen. Jag har ganska hög feber och det beslutas att de ska ta ett blodprov från bäbisens huvud. Att ta det där provet var lättare sagt än gjort. När det väl var klart gick allt oerhört snabbt. Läkaren kommer in och säger att det blir akut snitt. Jag börjar gråta för jag vet att det måste vara allvarligt. Det sista de ville var att det skulle sluta såhär. Jag hör läkaren ringa operation och förvarna. Jag körs upp dit i ilfart. Är så rädd. Inne i operationssalen är det fullt med människor. De lyfter snabbt över mig på operationsbordet och jag får ytterligare nålar satta och ryggmärgsbedövning in i katetern man hade satt. Niklas försvann plötsligt efter bara några minuter. Han fick följa med ut med bäbisen. Jag hade inte ens hunnit fatta att de hade startat operationen...
BM kommer in och säger att den lill* har det svårt. Hon vet inte vad det är för kön. Jag har gråtit hela tiden och jag bara fortsätter. Vill ha någon att hålla i handen men alla är upptagna med sitt. BM kommer in ännu en gång och säger att det är en pojke, att han har det väldigt jobbigt. När sedan narkosläkaren kommer tillbaka efter att ha varit därute säger han att gossen har det svårt. Då förstår jag att det inte finns något hopp. Jag ser det på honom, hör det i hans röst. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Kort därefter kommer Niklas in till mig. All personal i operationssalen ställer sig runt oss tysta. Niklas kramar mig och viskar "Jag är så ledsen", sen gråter vi tillsammans. Efter en stund så säger narkosläkaren att han tycker att jag ska se på barnet. Och det är klart att jag vill. De kommer in med honom inlindad och lägger honom i min famn. Han är så vacker. Jag kan inte fatta att han är min son och att han nu ligger i min famn livlös. Han har min näsa. Vi får stanna där en stund, sedan flyttas vi alla tre till ett rum bredvid där vi får stanna så länge vi vill. Det finns personal där som jobbar med annat under tiden. Jag kommer aldrig glömma känslan av att hålla honom. Jag smeker hans kinder, hans mage, hans näsa. Vi öppnar hans ögonlock och ser att han fått mina blå. Niklas fotograferar. Sen sitter han med honom i famnen. En barnläkare kommer in och gratulerar oss till vår fina pojke. "Var det Jesper han skulle heta?" frågar hon. Jag
blir så varm i hjärtat mitt i allt. Vi hade inte kommit överens om namn än, men jag ville ha en Jesper och Niklas hade tydligen sagt det till personalen inne i det där rummet när de försökte rädda hans liv.
Efter ett par timmar har vi tagit farväl och de tar hand om honom. Jag blir körd till uppvaket för att de ska ha koll på mig. Niklas får därifrån följa med och välja kläder av de vi hade med oss och en BM väger och mäter och klär Jesper. Han är 49 cm lång och väger 2910 gram - 28% under beräkningen på sista UL...
Därefter kommer en fotograf och tar ytterligare några bilder åt oss.
Nu återstår ytterligare 2 veckor på sjukhus...jag får en kraftig infektion i snittet och att vara tvungen att stanna där med allt man gått igenom är fruktansvärt. I efterhand har jag förstått hur nära jag var att mista livet också...
Någon jag aldrig kommer glömma är min narkosläkare. Hade det inte varit för honom hade jag inte varit vaken under snittet. Jag hade vaknat 2-3 timmar senare och fått beskedet om Jespers död då. Niklas hade fått sitta utan mig och vetat allt...Jag är så innerligt tacksam. Jag har sagt det till honom flera gånger och jag kommer göra det igen. Han är alldeles fantastisk.
Vi fick veta i efterhand att Jesper fått en infektion, jag fick en också, dock antagligen inte samma. Han har varit försvagad eftersom han inte växt den sista tiden, något man kanske kunnat upptäcka om man gjort flödesmätning även sista veckan. Det gjordes aldrig. Sista UL gjordes en månad innan förlossningen. Med allt smutsigt vatten han hade i lungorna kunde han inte få syre. Hans hjärta slog, men han kunde inte andas. Tydligen slog hjärtat svagt fortfarande när jag fick honom i min famn...
Den 25:e april begravs Jesper i min hemby i Värmland. Den lilla vita kistan är prydd med ett hjärta av vita rosor. Bara jag, Niklas och prästen - min bästa väns pappa - är närvarande. Vi gråter alla tre. Niklas bär kistan ner till graven. Tillsammans sänker vi ner honom i jorden. Mamma och pappa får göra det sista för honom. Sov gott vår älskade lilla unge.
Profil