Att resa med barnen – lite himmel, mycket helvete

Vi kom nyss hem från Alperna dit vi för första gången tagit båda barnen. För oss var det den första riktiga resan vi gjorde hela familjen där alla var med på samma villkor. Ingen satt hemma och ammade medan de andra var ute och gjorde saker och ingen låg i en vagn i skuggan när de andra badade. Ja, ni förstår vad jag menar. Första riktiga resan med ”stora” barn och utan någon bebis – det där ljuset i tunneln som vi eftersträvat så länge. 

Förverkligandet av orden vi likt ett mantra upprepat de senaste åtta småbarnsåren: ”Tänk när de är så stora att vi kan åka iväg och göra mysiga saker ihop.” I mina drömmar har jag målat upp bilder av vår familj på alptoppar, på elefantryggar och i safaribilar. I drömmarna är vi den perfekta familjen, som klippt ur en snygg reklam. Jag själv är alltid två decimeter längre, har långt svallade hår och långa, bruna ben. Barnen skrattar med djupa skrattgropar och deras solblekta hår flyger i deras fräkniga små ansikten. (Ingen av dem har ens djupa skrattgropar på riktigt).

På det stora hela så fick vi en underbar resa i Alperna. Vi åkte faktiskt skidor alla fyra varje dag och solen sken hela tiden. Barnen åkte själva i det lilla liftsystemet när vi satt och tog en öl i solen. MEN – nu är ju verkligheten aldrig som i dagdrömmarna.

För det första var det ingen alls som skrattade och var glad när vi skulle resa ner. Specialbagaget strulade, barnen var superspeedade och jag kände att jag hade nerverna utanpå kroppen. Väl på plats dröjde det inte länge förrän barnen var i luven på varandra precis hela tiden. Och jag bara: ”Bråka inte, nu ska vi ha mysigt, snälla bråka inte nu, nej men lyssna nu, tjejer jag blir snart arg, låt mig inte behöva tjata, Isabelle, Isabeeelle, ISABELLE! Nu säger jag bara till en enda gång till… HEL****E SLUTA!!!!!!” De flesta känner säkert igen sig. Till slut är man mest trött på sin egen röst.

Men på det stora hela hade vi det underbart. Vad jag kan konstatera är väl detta: Ja, vi kan äntligen resa ihop hela familjen, men det kommer nog dröja ett tag innan det går helt smärtfritt. Jag förstår också folk som hellre sätter sig i bilen, trots att det nuförtiden nästan är lika dyrt, och reser en vecka till de svenska fjällen. Själva flygresan, incheckningen och hyra av bil är inte ett rosa skimmer av skrattade fräkniga barn, solblekt hår och en sprudlande kärlek mellan två stolta föräldrar. Snarare var barnen i extas och jag var stressad och hormonell.

Den största trösten är att jag om några år säkert kommer att se även detta i ett rosa skimmer. Jag kommer, precis som min mamma gör nu, sitta med mina barnbarn och säga att mina barn aldrig var jobbiga eller bråkiga utan bara snälla.

Följ Lidingömamman på hennes blogg här --->