Fjortisångesten flödar på nätet
Tonåringar idag verkar inte ha några dikt-, eller dagböcker. De har bloggar och en uppsjö av sociala medier. Det som de skriver stannar kvar där, i etern, för alltid.
Jag har en släkting som är fjorton år gammal. Vi är vänner på Facebook, och jag får ångest när jag ser hennes inlägg där ibland. De ser ut ungefär som mina dagboksanteckningar en gång gjorde – med skillnaden att hennes lyser där på skärmen så att alla kan se.
När man är fjorton rasar känslorna i kroppen och man har svårt att filtrera. Hat, kärlek, ilska och sorg är så nära varandra och man har inte hunnit skaffa sig någon referensram. Man vet inte vem man är och vad man står för. Att vara tonåring går ju ut på just detta – att hitta sig själv, att uppleva saker för första gången, men idag dokumenteras allt det online. Tonåringarna lämnar ut sig själva till allmän beskådan med liten eller ingen tanke på konsekvenserna.
Och fotona. Selfiesarna. Innan internet hade man ett enda fototillfälle per år att fundera över. Skolfotot. Man satte sig, log och hoppades på det bästa. Det fanns ingen möjlighet att se bilden på en display, välja foto eller ens vinkel själv och resultatet fick man leva med.
Nu smattras det med telefoner och webbkameror och Facebook smetas full av plutande, glansiga tonårsmunnar och nyutsprungna, putande bröst i pushup-BH med extra vadd och jag vill bara gråta när jag ser det. Vem har fått alla småtjejer att tro att de måste se ut så? Att de desperat måste söka bekräftelse i en värld där snyggast vinner?
Generationen född nittio och senare blir någon sorts ”testgeneration”, den första att växa upp med snabba medier. Jag vågar knappt spekulera om konsekvenserna.
Vill du läsa mer från Fi? Besök hennes blogg här --->