”Jag skiter i rawfood och smakfull heminredning”

Nyligen var jag för första gången på massage. ”Hur stressad känner du dig?” frågade massören. Skalan var från noll till tio. Jag satt och funderade en stund. Jag gör många saker. Ofta får jag frågan hur jag hinner med allt. På sista tiden har jag vid sidan om mitt skrivjobb arrangerat en barnmässa med flera hundra besökare. Men det gör mig inte stressad. Blir det helt okej är jag nöjd. ”Good enough” är mitt motto i livet. Alltså svarade jag ”inte stressad alls”. Massören såg förvånad ut. ”Det var första gången någon säger det.”

Ungefär 20 000 människor är sjukskrivna för utbrändhet och siffrorna har ökat rejält på senare år. Ovanpå det finns alla som jobbar deltid, för att de ännu inte klarar av stress efter tidigare utbrändhet, och de som är arbetslösa men egentligen fortfarande utbrända. De flesta är kvinnor. Stressen har ett kön. Det här är ett samhällsproblem, en kvinnosjukdom. En feministisk fråga. Arbetsgivare har satt i system att folk ska jobba övertid, och ”jämställdheten” innebär ofta att kvinnan ändå måste agera projektledare i familjen. Och förresten, i de familjer där mannen tar mer jämställt ansvar ökar andelen utbrända män. Något i arbetsekvationen är trasigt, så visst har Jutbring en poäng. Det kan vi ändra med politik. Men det handlar inte bara om det här. Det handlar också om vilka krav vi ställer på oss själva, för att känna satt vi duger.

Trots att Kitty Jutbring och jag är i liknande ålder, bor i samma stad, har liknande jobb, lever i heterorelationer och har småbarn känner jag inte alls igen mig i hennes text. Vi bor i samma samhälle, så kanske är det inte bara ”samhällets” krav vi kan skylla på.

Jag lagar inte någon avancerad mat, tränar inte, instagrammar inte lifestylebilder, tar inte på mig extra uppdrag som typ klassmamma. Jag skiter i ”smakfull” heminredning, jag skiter ännu mer i rawfood och mitt barn har sällan matchande kläder. Jag lägger minimal tid på konsumtion, det är oftast stökigt hemma och jag visste inte ens att jag förväntades skaffa bekymmersrynkor över att jag borde styra upp bakning och långkok. De kraven existerar inte i min värld. Allt det hon talar om som stress är grejer jag bara struntar blankt i att göra.

Det finns många såna exempel. All tid folk lägger på att hetsa upp sig över gulligt pyntade barnkalas, när ett häng på gården med lite varmkorv är minst lika kul för barnen. Alla snygga frisyrer som ändå bara tvättas bort. Energin folk lägger på att jaga nya kläder, som man kunde lagt på att umgås med människorna man valt att leva sitt liv med.

Folk bryr sig inte så mycket om vad man gör som vi nog vill tro. Andra har fullt upp med sig själva. Och skulle mina kompisar döma mig för hur snyggt jag har det hemma skulle jag förmodligen ändå hellre ha andra vänner.

Jag tror inte man ångrar att man inte hade snyggare Instagrambilder när man ligger där på dödsbädden. Snarare att man inte älskade mer.

Ida Therén jobbar som frilansskribent. Hon driver Nära förlag och har skrivit två barnböcker, Rida ryggen (2014) och Somna med mig (kommer i november 2015). Hon nås på [email protected]

___________

Läs fler krönikor av Ida Therén här nedan:

”Mamma är inte arg, mamma är bara så trött” --->

”Det verkar skitjobbigt att vara två år!” --->

"Ett dött barn, vad betyder det?" --->

"Nu säger vi nej till nej!" --->

”Ett skynke för vagnen är tortyr” --->

”Rosa eller blått borde vara en ickefråga” --->

"Mindre jobb, mer tid med barnen" --->

Alla ska ha kul på mitt kalas! --->

Intervju med Ida Therén: ”Jag är van vid att bli ifrågasatt” --->