Drabbas du av dåligt samvete när du går ut med vännerna?

Jag tror att många föräldrar tvekar i den situationen. Ska jag säga sanningen och riskera att mitt barn känner sig utanför? Tänk om hon känner sig oviktig – att jag hellre vill vara med andra än henne? Fast å andra sidan – är det inte så? Det är ju inte fel att träffa andra än mitt barn.

De första åren kunde jag inte göra någonting om kvällarna. Det kvittade att pappan var hemma länge och att de kom varandra nära. När hon vaknade på natten ville hon ha mig där för att känna sig trygg. Hon är en känslig person, och jag bestämde mig för att respektera det. Det kändes som en evighet när jag var mitt inne i det. Alla mina vänner var ute och hade kul och jag var fast i ett mörkt rum med ett barn som vaknade så fort jag rörde ett finger.

Nu är hon tryggare och sover bättre om natten. Och jag är så glad att jag följde henne de där åren. Jag handlade känslomässigt för att det kändes rätt, för oss. Men jag utgick också från forskningen som finns inom anknytning och spädbarnspsykologi. Resonerade att det var smart att lägga den energi som barnet krävde de första åren, för att öka chanserna för en trygg tonåring. Rationellt, som en ekonom: det jag investerar nu, får jag tillbaka sen.

Nu är hon snart tre och livet är annorlunda. Det känns underbart att kunna göra vad jag vill om kvällarna. Att gå på vernissage, middagar och fester är kul på nytt, nästan ännu roligare än när jag var 25 och inte hade någon i världen att oroa mig för.

Kontrasten mellan att vara småbarnsmorsa och att dricka vin och diskutera politik, konst eller allmänt skvaller – passar mig. Strukturen gör att jag uppskattar friheten. Men ska jag avslöja det för barnet, som stirrar på mitt läppstift?

Föräldraskapsfilosofen Jesper Juul pratar om hur man inte bör ljuga för barn, utan att man ska vara ärlig och genuin. Att inte vara rädd för att barn som är gamla nog att förstå saker mer rationellt, ska bli besvikna. Bara man är ärlig.

För barn någonstans över tre, de som kan resonera mer, kan det till och med vara skönt att veta att föräldrarna har ett eget liv, utan dem. Det kan vara värt att poängtera att det är annorlunda för de minsta eftersom deras hjärna inte är tillräckligt utvecklad för att greppa sina föräldrars frånvaro på samma sätt.

Det tar bort lite av deras ansvar – att de vuxna ska må bra. För tänk om allt i föräldrarnas liv kretsade kring dem? Det är ett tungt ansvar för ett litet barn.
Med det i åtanke säger jag sanningen till mitt barn. ”Jag ska ut ikväll och träffa mina vänner. Det ska bli jättekul. Men jag kommer sakna dig också.” Jag tror inte att det är skadligt för henne. Kanske kan det till och med vara lite befriande.

Ida Therén jobbar som frilansskribent. Hon driver Nära förlag och har skrivit två barnböcker, Rida ryggen (2014) och Somna med mig (2015). Hon nås på [email protected]

___________

Läs fler krönikor av Ida Therén här nedan:

”En fet lön eller värdefull vardagstid med barnen?” →

”Jag är ett av ’freaksen’ som valt att amma flera år” →

”Jag skiter i rawfood och smakfull heminredning” →

”Mamma är inte arg, mamma är bara så trött” →

”Det verkar skitjobbigt att vara två år!” →

"Ett dött barn, vad betyder det?" →

"Nu säger vi nej till nej!" →

”Ett skynke för vagnen är tortyr” →

”Rosa eller blått borde vara en ickefråga” →

"Mindre jobb, mer tid med barnen" →

”Alla ska ha kul på mitt kalas!” →

Intervju med Ida Therén: ”Jag är van vid att bli ifrågasatt” →