Rejsmar-krönika-ittakesavillage

Det vi sällan tänker på, är att det här duktighetsyndromet som gör att vi finner prestige i att göra precis allt själva, ett relativt nytt fenomen i Norden. I Sverige var vi ett bondesamhälle, så långt som till 1850-talet. Så fram tills dess levde vi oftast i små byar med generationsboenden, det var inte ofta man hade råd eller ens ville lämna bort våra äldre till äldreboenden, som det idag heter.  Detta resulterade i att barnen blev uppfostrade av en hel by, man hängde med mormor och morfar, alla barnen var samlade hos grannen när det skördades och mjölkades. 

Men mentaliteten "våra barn" ändrades drastiskt när vi blev ett industriland. Trots att vi bor ovanpå och under varandra så gör man inte varandra några tjänster, att fråga om barnvakt när man springer till affären är ytterst ovanligt. Jag kan knappt minnas när någon ringde på och frågade om en dl socker. 

Vad händer med våra barn
Så vad händer med våra barn när vi missunnar dem lyxen att få konversera med mormor, träffa andra familjer med andra värderingar och bara låter barnen uppleva hemmamiljön med bara oss? 

Vi lägger mycket fokus på "barnfritt" och alldeles för lite på barnens "föräldrafria" tid. Hur förväntar vi oss att våra barn ska utveckla empati, respekt för äldre och förståelse för andra familjers sätt att leva på. När vi inte låter dom utforska detta i praktiken. Vi kan tjata om etik, sympati och moral i all evighet, men barn lär genom att göra själva.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt och säga, att det är att missunna sina barn ett alternativt sätt att leva på om man ständigt ska vara dom i hasorna. Oavsett hur vi vrider och vänder på det hela så kommer inte resten av världen alltid fungera på samma sätt som hemma. 

Norden är ganska ensamt om att leva på det här sättet. I många länder är det en självklarhet att ha andra barn hos sig, liksom att lämna ifrån sig sina egna. Det är sällan en sydamerikan inte kan namnet på grannens barn och då snittar de ändå på nio barn var där borta. 

It takes a village to raise a child
Tänk på uttrycket "It takes a village to raise a child" innan ni vill kasta skit på en morsa som tar en weekend med sina vänner. Tänk på barnets möjlighet att utvecklas med någon annan, tänk på barnets "egentid" och frihet att välja sin egen väg i framtiden. 

Jag vill tänka på det som att man föds med en ryggsäck. I den lägger man i det som passar en själv bäst. Innehållet samlar man på sig via erfarenheter, möten och upplevelser. Det vi har i väskan är grunden för personerna vi blir så småningom. Om väskan enbart fylls med upplevelser från mamma och pappa lär vi få små snuskiga kopior av oss själva, då de redan får arvet i "arv och miljö" från oss. Att rusta våra barn med en stor väska med erfarenheter från olika generationer, kulturer och personligheter tror jag vi kommer mycket längre på.

Ett tryggt hem med närvarande föräldrar är A och O. Men en trygghet i barnet, som de bär med sig överallt oavsett om de sover hos farmor eller hos en kompis, är minst lika viktig.

Så tyck inte synd om mina barn när de sover borta, unna dem istället lyxen som miljöbyte ger. Låt oss kalla det "praktik i verkligheten."

Text: Alexandra Rejsmar

–––––––––––––––––––––
Läs fler krönikor av Alexandra Rejsmar nedan:

--> ”Pilla inte på våra abortlagar!”
--> ”Svar på tal från en lattemamma”
--> ”Högst sex år för förövaren, livstid för barnet”
--> ”It takes a village to raise a child”
--> ”Saker vi inte pratar om i Sverige”