Publicerad 31 August 2017

Fotograf:

Alexandra Rejsmar: "Vad sänder vi för signaler till våra små när vi alltid vill visa en stabil front?"

Vi hade en diskussion, jag och min sambo. Aldrig högljutt, alltid handen knuten i fickan. ”Låt inte barnen höra att vi är oense”. Ändå frågar min sjuåring varför vi bråkar. ”Vi bråkar inte, vi bara pratar”. 




KRÖNIKA. Om man liksom jag gärna gråter vid varje liten känsla; ilska, lycka, sorg och frustration så är det vanligt att man har ett ”tjutställe”. Mitt go to är vanligtvis toaletten, där kan man sätta sig på toalettlocket och böla klart, kolla sig i spegeln en liten stund. Fan vad ynklig man är där, men visst är det svårt att motstå sitt crying face där i spegeln. 

Nu senast var toaletten upptagen, så jag gick till vår lilla minihall på två kvadratmeter och grät där. Men bara en liten stund, så att det knappt märks att jag vart borta. När jag var klar torkade jag kinderna med tröjärmen och gick in i vardagsrummet ”nu är det dags att borsta tänderna”, jag brer på ett leende, som om det vart lördagsgodis jag precis erbjudit. Jag ser att Leah inte köper det. Inte ens min tvååring köper mitt chiquita banana smile. 

Den kvällen tänkte jag på när jag var liten. Min mamma grät knappt aldrig, när hon gjorde det var det hemskt, just för att det alltid kom som chock. Men vi föds med magkänslan, barn känner av varenda liten vib. Det spelar ingen roll om vi spelar ljudlöst på gitarrsträngarna, barn känner hur de darrar. 

Hade det vart lika läskigt när mamma grät om jag fått ta del av hela hennes känslospektra innan? Eller hade det vart naturligt att man ibland gråter om jag hade fått hänga med på återhämtningen? Att vara stark utesluter inte att man känner.

Ni vet ju själva hur vi per automatik svarar "bra" när någon frågar hur vi mår. Vi vuxna är inte lila observanta på om svaret är genuint och oftast är det inget vi egentligen vill veta. Men ett barn frågar aldrig något de inte vill ha ett riktigt svar på. 

Vad sänder vi för signaler till våra små när vi alltid vill visa en stabil front? Är det så livet ser ut? Antagligen inte. Jag är ganska säker på att en femtonåring tacklar sina känslosvängar något bättre om man sett att livet svajar även för vuxna ibland samtidigt som man alltid fått bevittna en ”come back”. Om man fått följa med på vägen från oro till lättnad och sorg till glädje.

Det är en svår balansgång. Man får passa sig för att inte lägga sina känslor i knät på småfolket. Svara alltid på frågor och lämna aldrig lösa trådar hänga. Meningen är att vi ska visa hur man styr tillbaka. Det måste inte gå snabbt, men då måste man berätta det. ”Idag är mamma ledsen, det kanske jag är imorgon med, men det blir lite bättre varje dag. Det är därför jag inte är som jag brukar. Men det går över”.

Barn hamnar i konflikt med sina kompisar. Barn blir ledsna. Observera hur dina barn gör när de situationerna uppstår. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Behöver du ändra på något?




Textstorlek 1 2 3
Svara i tråden: Alexandra Rejsmar: "Vad sänder vi för signaler till våra små när vi alltid vill visa en stabil front?"
Logga in
Bli medlem
Visa kommentarer...

Innehåll

Innehåll