KRÖNIKA snåla pappan
KRÖNIKA. ”Pappa, i sommar vill vi gå på Pippis hus!”
Så lät det i Påskas. Pippis hus är alltså Junibacken på Djurgården. En turistfälla av stora mått.
Jag hade varit där förut, med äldsta sonen när han var fyra år och lillebror hade flera gånger den senaste tiden gått och muttrat om att han minsann också ville träffa Lilla Gubben och åka Sagotåget.
Så det var alltså målet med dagen. Dock hade det under planeringsfasen ställts upp ett antal delmål som nu också skulle uppfyllas.
Det skulle åkas tåg till Stockholm. Lillgrabben hade ju aldrig fått åka tåg, så det var ett viktigt delmål. Det skulle åkas djurgårdsfärja från gamla stan till Djurgården. Även detta var en ny upplevelse för den yngre Herr Mattsson. Det skulle ätas mat. Här var inte kraven så högt ställda, utan det kunde räcka med pannkaka på Pippis Hus eller nåt liknande. (Sen att pannkakan på detta etablissemang betingar ett pris i samma nivå som en trerätters meny på någon av de finare krogarna hemma i lilla Enköping var vid planeringen ovidkommande.)
Kanske skulle vi också hinna med en sväng på något museum på Djurgården, så att till och med pappan fick ut något av resan.
Jag insåg att det skulle bli en kostsam strapats. Men det kunde det ju vara värt, då de små liven ju skulle få uppleva så mycket spännande saker.
Och nu var alltså den stora dagen äntligen här.
Tåget rullade in på Enköpings Station. Dags att kliva ombord. Naturligtvis fanns där inga lediga platser, utan vi blev stående i utrymmet vid dörrarna. Nåja, Thim tyckte ändå att det var spännande. När tåget rullat ut från stationen och fått upp farten kom så den förväntade frågan från den lille.
”Är vi framme snart?”
Konduktören kom förbi efter en kvart. Jag visade upp våra mobilbiljetter som jag köpt online, och då visade det sig att grabbarna åkte gratis. Det hjälpte dock inte mig, då den oerfarne tågresenär som jag ju var hade köpt tre separata biljetter online. Kostnaden uppgick till närmare 500 kr har jag för mig.
Efter ungefär fyrtio minuter och lika många upprepningar av samma fråga från den lille, klev vi så av på perrongen på Stockholms Central.
Nu styrdes kosan mot Gamla Stan. En härlig solskenspromenad genom de gamla anrika gränderna låg framför oss. Trodde jag.
När vi passerat riksdagshuset ökade vinden till lätt orkanstyrka och från de hastigt influgna, mörka molnen släpptes tusentals vassa vattenprojektiler som med hjälp av kastvindarna attackerade oss i flanken. Temperaturen sjönk med säkert tio grader på mindre än fem minuter. Då slog det mig.
Pappan (undertecknad) hade glömt ta med tjocktröjor. Och regnkläder. Och paraplyer. Vi ökade takten från promenadtempo till mild spurt och tog oss på så vis in i gamla stan, där de smala grändernas hus delvis gav oss skydd från det effektiva och förödande blixtkrieg som Moder Natur så oväntat överraskat oss med.
Så inleddes då jakten på nya kläder. Den nya planen som snabbt formulerats i mitt stressade sinne medan två våta och huttrande barn tryckte sig mot mina ben i snålblåsten och regnet, gick ut på att hitta och kliva in på första bästa klädbutik som saluförde barnkläder. En Lindexbutik dök upp på slagfältets högra sida. Hoppet tändes. En snabb rusch genom regnet tog oss fram till entrén. Här infann sig nästa bakslag. Dörrarna var stängda och låsta. En snabb titt på klockan i mobilen förde med sig insikten att butikerna inte öppnat ännu. Klockan var bara 09:46.
Så det blev en kvarts väntan som spädde på missmodet jag nu tydligt kunde se i pojkarnas ögon ytterligare. Eller var det reflektionen av min egen sinnesstämning jag skymtade i deras oskyldiga blickar?
Slutligen öppnade butiken och det investerades i värmande tjocktröjor samt varsin tunnare vattenbeständig jacka. Tusen kronor. Det var kostnaden för pappans planeringsmiss. Nåja. Nu var vi rustade för vädret och klev ut på gågatan igen. En stor, värmande sol mötte oss utanför butiken. Molnen hade tydligen övergett slagfältet, dragit vidare och lämnat en klarblå himmel efter sig. Jackorna och tjocktröjorna åkte genast av och förpassades åter till påsen de först legat i. Jag bet ihop och försökte fokusera på det positiva.
Nu såg vi fram emot en härlig båtresa över till Kungliga Djurgården. Väl framme vid färjelägret, eller vad man nu kallar kajen där Djurgårdsfärjorna anländer och avgår, köptes biljetter för överfarten. 44 kronor enkel resa. Alltså en total kostnad på 264 kr tur och retur för oss tre. Nåja, det skulle ju bli spännande att åka båt!
Vi fick köa i cirka tjugo minuter och väl ombord var upplevelsen snarare något i stil med vad en sardin måste känna inuti burken. Vi såg inte så mycket av vattnet eller några marina sevärdheter, där vi stod hoptryckta mitt i båten. Nåja. Nu var vi snart framme på Djurgården i alla fall.
Vi klev iland. Den lille blev hungrig. Det fick bli varsin korv med strips från korvkiosken utanför Gröna Lund. 200 kronor.
Därefter, på väg mot Junibacken, passerade vi Aquaria, en form av vattenmuseum med djur från regnskogen och havet, etc.
”Intressant”, tänkte jag. Det kan nog vara givande. Och det är ju ett museum. Jag hade hört att museum ofta är gratis. Alltså borde vi passa på att gå in. Många museer i Stockholm har faktiskt gratis entré. Men inte Aquaria, visade det sig. Och då var det redan för sent. Killarna hade tänt på idén och stod och hoppade vid entrégrinden. 280 kronor fattigare gick vi så in i regnskogen.
Här är ändå läge att klargöra en sak. Aquaria var väl värt pengarna! Både pappan och barnen uppskattade besöket.
Därefter väntade Junibacken. Vi klev in i den provisoriska entrén (det visade sig att det pågick en renovering i stora delar av byggnaden, vilket pappan naturligtvis missat i planeringsfasen) och hamnade i ännu en kö. Trettio minuter senare betalade jag den nätta summan av 477 kronor för oss tre. Med lätt andnöd och en begynnande panikattack smygande i periferin av mitt medvetande gick vi ett varv på etablissemanget. Det var avklarat på femton minuter. Därefter fick vi vänta en och en halv timme för att få åka Sagotåget. Sagotåget är bra. Inte 477 kronor bra, men bra.
Fikadags! Inne i matsalen på Junibacken var det en trettio meters kö till kassan. Nåja. Här skulle minsann fikas. Till slut nådde vi fram till tjejen i kassan. Hon slog in våra varor i kassaapparaten. En kopp kaffe, tre bullar och två festisar. 150 kronor. Men det skulle bli gott med kaffe. Efter fikat var grabbarna inte längre intresserade av Pippis hus, så vi lämnade stället. På vägen tillbaka till djurgårdsfärjan passerade vi en äldre man. Precis när vi gick om varandra hördes en fjärt. Killarna kollade skeptiskt på mig.
”Pappa, vad gööör du?”
”Det var inte jag”, sa jag fåraktigt.
Troligen var det väl den gamla mannen som släppt väder just när vi passerade honom.
Resan hemåt gick utan större missöden. Djurgårdsfärja tillbaka till Gamla stan, promenad med inköp av glass och sen tåget hem till Enköping.
Slutligen landade vi hemma i villan och satte oss på altanen för att summera dagen.
Pappan summerade kostnaderna i huvudet.
Tågresan.................500 kr
Kläder..................1 000 kr
Djurgårdsfärjan.......264 kr
Korvkiosken...........200 kr
Aquaria...................280 kr
Junibacken..............477 kr
Fika.........................150 kr
Glass.........................90 kr
Totalt....................2 961 kr
Jaja. Mina älskade söner fick ju en riktigt härlig dag med massor av nya intryck. Åka både tåg och båt. Gå på museum. Det kanske det kunde vara värt. Tanken åtföljdes av en viss tvekan.
Jag måste fråga ungarna. Måste få ett kvitto från dem på att det varit värt pengarna.
”Jaha killar. Har ni haft kul idag?”
”Jaa, det var jättekul, pappa!”
”Men vad var allra roligast då?”
En stunds tystnad infann sig medan de små liven funderade. Så utbrast nioåringen glatt:
”Det var när gubben fes!”
Båda ungarna brast ut i ett hjärtligt gapskratt.
”Fan”, tänkte pappan. 2 961 kr för en brakskit. Det hade jag kunnat ordna här hemma. Alldeles gratis.
Skriven av: Håkan Mattsson
---
Håkan Mattsson är född och uppvuxen i Enköping och har en lång bakgrund som musiker och eventmakare.
Hans debutroman ”Stay Metal” utkom under 2017 och släpptes som ljudbok i maj 2018.
Håkan är pappa till två glada söner och gift med frun Therese. De bor tillsammans i sin villa i Enköping.
Idag skriver han på två kommande romaner och kombinerar det med ljudboksinläsnings- och musikuppdrag.
