0 Följare 0 Följer

olympia71

Flerbarnsförälder

Att vara stark är inte att aldrig falla,
att alltid veta eller att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta,
att hoppa högst eller att vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft och ta del av den.
Att falla till botten,
slå sig hårt men alltid komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit..
(Av: Marie Fredriksson)


================================================== ===

David kan gå och klappa i händerna nu! Riktigt självständig kille som hellre ser sig om i världen än gosar med mammis. Samuel är klart mer för det mysiga och gosiga. Napp i munnen, snuttefilt mot näsan och mammas eller pappas famn, DET är mysigt!
Så härligt att våra killar är så unika och egna personer. Häftigt att ha en "enmanskravall" och en "snuttjulle".

================================================== ===

Om det är någon som undrar varför jag behållt "Hatters" och "Hunds" inlägg i min GB...så...jag vet inte...tyckte det var rätt bra underhållning helt enkelt. "Ja-till-livet-rörelser" är inget jag befattar mig med...eller ens förstår...
Och folk som bara är idioter i största allmänhet förtjänar inte att bli behandlade som annat heller...

================================================== ===

================================================== ===

Jösses vad det händer nya saker i raketfart! David kan vända sig från mag- till ryggläge när han ligger på golvet. Både Samuel och David har upptäckt sina händer. David tittar förundrat på dom mest hela dagarna och Samuel stoppar dom i munnen...fömodligen ingen slump, han är ju vårt eget lilla matvrak
Dessutom har dom båda upptäckt varandra. Ibland kommer man på dom med att ligga och titta på varandra och jollra högt och ljudligt, häftigt!!! Hjärtat är verkligen sprängfyllt av lycka!

================================================== ===

Ojjjj, det var ett tag sedan jag uppdaterade här såg jag... Våra två små fantastiska underverk har sett dagens ljus. Det är 7 veckor sedan och det känns som om vi alltid haft dom; världens finaste David och Samuel!
Alla krämpor och bekymmer är som bortblåsta, vad gjorde vi innan vi hade dom här två underbara varelserna i våra liv?! Tur att man inte visste vad man saknade på den tiden...

================================================== ===


Är för närvarande inskriven på antenatalen, sedan torsdag kväll (2006-06-15) dock med nattpermisar. Och till alla som undrar, nuuuu har vi fått en snittid!!! Söndag den 18 juni gör våra bebisar entré! Överläkaren ska på sin jourtid snitta, blir det kaos med akuta operationer på söndag så kommer dom att se till att det iaf blir ett snitt av kommande vecka. Börjar känna mig lugnad, äntligen!
Blodtrycket är nere på i snitt 140/90 utan medicinering. Allt CTG har sett jättebra ut med två väldans livliga krabater.

================================================== ===

Så här har dom växt, våra små telningar:
vecka 24+4 tvilling1 713g, tvilling2 704g (-5% och -7%)
vecka 28+4 tvilling1 1128g, tvilling2 1118g (-17% och -17%)
vecka 30+4 tvilling1 1456g, tvilling2 1633g (-15% och -4%)
vecka 34+4 tvilling1 1972g, tvilling2 2122g (-21% och -15%)
har gjort ytterligare ett tillväxtultraljud men har inte siffrorna tillgängliga just nu, dock vägde den ena knappt och den andra drygt 2500g.

================================================== ===

Nu vet vi att det blir 2 underbara härliga små KILLAR!

================================================== ===

Det blir 2 stycken små underbara bebisar i sommar! Ett tidigt tidigt UL visade skuggan av 2 fostersäckar...ett nytt UL någon vecka senare visade 2 små russin med varsitt pickande litet hjärta. Snacka om ketchupeffekt, först kom inget och sen kommer det TVÅÅÅÅÅÅÅ ; ; ; ;ÅÅ!!!

================================================== ===

Igår, 26 oktober, testade jag PLUS!!!
Tog en stund innan vi fattade, maken och jag, att jorden fortfarande snurrade...världen utanför fortsatte som om ingenting hänt. Här inne hos oss har ju det mest underbara skett!
Jag grät helt hysteriskt, av lycka naturligtvis men min man blev nog lite orolig först....
================================================== ===

Så här såg min presentation ut tiden innan graviditeten:

Jag borde kanske vara nöjd....jag har världens underbaraste man (gifta för 1,5 år sedan) som jag älskar mer och mer för varje dag. Vi har kläder på kroppen, mat på bordet och tak över huvudet.... Sedan lite mer än ett år har vi dessutom en helt underbar brun labradorkille som förgyller livet. Ändå är det enda jag kan tänka på BARN BARN BARN......
För snart 3 år sedan träffade jag min man. Jag var väldigt redo att ha ett stabilt förhållande, skaffa familj. Han var inte alls lika redo... Fyra månader in i förhållandet upptäckte jag att jag var gravid i 7:e veckan. Det blev kris och panik, vi kommunicerade inte (har vi förstått nu efteråt) och det blev en väldigt oövertänkt abort. Jag frågar mig fortfarande nästan 3 år senare, hur jag som inget hellre ville och vill, än att skaffa familj, kunde göra detta... Det äter mig inifrån...och har väl inte direkt blivit bättre av att vi sedan februari -04 försökt få barn.
Nu är vi inne i det på Sophiahemmet (världens bästa BM och läkare!!!). Vi har kommit så långt att vi vet att det troligen är mitt sekret som är skurken...och gjorde vår tredje insemination för ett par veckor sedan.

Ålder

47 år

Barn

12 år     12 år    

Civilstatus

Gift

Föräldratyp

Good Enough     Tvillingförälder    

Personlighet

Ambitiös     Blyg     Fåfäng     Kontrollfreak     Pedantisk     Stressad     Tänkare    

Intressen

Heminredning     Matlagning/Bakning     Religion     Shopping     Skönhet/Mode    

Musik

Gospel     Indie     Klassisk     Opera     Pop    

Innehåll