För den som undrar vad som hände

Ärtan & mamman Jag har funderat mycket på att ta upp tråden igen. Jag som älskar att skriva. Som jag har saknat min blogg. Min fristad, slasktratt och terapi. Hundra gånger minst har jag börjar och sedan raderat orden. För vad ska jag egentligen skriva - och hur? Vi separerade - pappan och jag. Jag sa ingenting. Ingen visste. Jag våndades över tiden jag skulle vara ifrån Ärtan - hon och jag som varit helt oskiljaktiga i över två år. Försökte tänka positivt - jag hade ju i alla fall Jörgen. En vecka senare fick vi ta bort honom. Tiden gick. Lägenheter är svåra att hitta. Speciellt om man inte vill byta in den man har mot två mindre. Pappan ville bo kvar. Det tog mig till början av sommaren att hitta min egna lilla skokartong. Fortfarande visste ingen. Facebook stod och ljög med sin status och vissa nära släktingar hade inte fått veta än. Jag höll masken, men jag kunde bara inte skriva. Ljug passar inte in här. Busigare än någonsin … Nu har snart ett år passerat. Och sedan Juni har vi bott isär. Pappan har skaffat sig en superfin och fantastisk relation med Ärtan och jag lämnar henne där tillsammans med mitt hjärta och nästan hela min själ till middag varje söndag och hämtar henne från dagis varje onsdag klockan 15. "Det blir skönt för dig med egentid" säger de. Jag gråter så att jag nästan går i bitar. Kärlek En liten skrutt har vi skaffat igen. Ärtan och jag. En yorkie som Ärtan döpt till Sven. Vi trivs i vårt lilla hem. Jag älskar mitt nya jobb. Jag har rosa handdukar hemma och rosa stekpanna. Ibland äter jag chips i sängen och när Ärtan inte är hemma så blir det godis till middag. Jag vet, jag hade ju slutat med det och var ju så duktig. Men jag är trött på det. Att vara så jävla duktig. Jag är bara jag. Och jag gör så gott jag kan. Meet Sven