Mitt perfekta liv och andra lögner

När jag började blogga för en massa herrans år sedan gjorde jag det helt i anonymitet. Inga bilder. Inget fluff. Bara ord. Mina egna ord så som de råkade trilla ur fingrarna. Jag provade sedan en tid att blogga under mitt riktiga namn på en stor, glossig plattform, men där ville man att jag skulle ha snygga bilder - gärna modellbilder och när nyheten om min lilla Ärtas diagnos kom kring v 20 i min graviditet så valde jag att börja om på nytt i anonymitet, utan hänvisning vidare från bloggen jag hade. Jag ville kunna skriva av mig alla svarta tankar om tillvaron utan hänsyn till vem som skulle kunna tänkas läsa. Och tycka. Jag älskar att skriva. Älskar. Jag skulle vilja kunna leva på att göra just det. För mig är en blogg något av en öppen dagbok. Terapi. En lek med ord och tankar i skrift. Men paradoxalt nog verkar det vara så att det är bloggarna med finast bilder som skapar lönsamhet. De som kör "dagens outfit" och aldrig tycker att det är döden att vara gravid. De som knappt har ett eget språk, men vet värdet av perfekta selfies och tillrättalagda liv utan skavanker. De som inte har celluliter, som aldrig hatar sin man eller skriker på sina barn. De som aldrig skulle våga skriva om hur det känns att inte vara sedd hemma, vad det gör med självförtroendet att någon aldrig rör vid en, vad det gör med själen att ingen orkar lyssna när man pratar. Jag blev en sån' som jag inte ville vara. Jag konformerade mig. Jag började ta hänsyn till mina läsare. Jag anpassade vad jag skrev. I januari vände jag på livet, men jag skrev om floskler. I flera månader nu har jag kämpat för en diagnos och fått den, men jag har skrivit om hudprodukter och smink. Jag har bloggat mindre, för att sedan inte kunna blogga alls. För vad ska jag egentligen skriva om när jag inte kan skriva om det stora? Verkligheten. Jag ville ju vara någon som inte sockrade. Som inte censurerade mig själv. Någon att hålla i handen och känna igen sig i. Men hur ska jag kunna skriva om allt man inte riktigt pratar om när folk i min närhet läser allt jag skriver? ... Jag vet inte om jag kommer hitta balansen igen. Jag vet bara att just nu känner jag mig lite bakbunden, lite köpt och lite såld. Min krönika jag har här på Familjeliv känns rolig för där skriver jag ju mindre om mig och mer om specifika ämnen, men bloggen känns just nu som ett läskigt monster förpackat i silkespapper och rosetter. Jag känner mig arg och besviken på mig själv för att jag låter andra styra över mitt uttryck. Samtidigt känner jag mig inte helt säker på att jag orkar bråka mer. Att jag orkar hävda min rätt att skriva fritt när det påverkar andra. Jag ska fortsätta fundera över det. Tips montages tacksamt. To be continued...