Försöker och försöker och försöker

Att inte ge upp, det var vi bestämda med att inte göra. Vi ska försöka, till slut ska det bara gå vägen för oss! Skam den som ger sig! Månaderna går och vi försöker och försöker månad efter månad att pricka den där jävla ägglossningen som är en rätt så viktig del av att göra barn. Det som var skillnad mot innan var att vi flyttat hem till Dalarna, för att totalrenovera det hus vi köpt samt att min man då jobbar borta 4 dagar i veckan, vilket gör hela pricka in ägglossningen ännu svårare då vi inte var på samma ställe. Varje månad går, och mensen kom varenda gång. Jag blir förtvivlad över att det aldrig kunde bli vår tur. Alla dessa ägglossningstester och graviditetstester som jag slängt i soporna till ingen nytta alls. Pengar rätt i sjön, för dom är ju dyra som attan! I juli har vi semester och kan vara med varandra hela tiden och försöker få till varannan dag principen igen som funkat två gånger förr och lyckas bli gravida en tredje gång på ett år! Magisk känsla att äntligen se orden GRAVID på testet. Nu jäklar är det vår tur. Berättar för alla som är med oss på denna resan och alla blir såklart glada men precis som oss också reserverade och varsamma då vi vet att chansen ändå finns för ännu ett missfall. 2 veckor innan har min barndomsvän precis meddelat att hon väntar sitt andra barn, och jag kände mig så glad att få uppleva att få vara gravid tillsammans med henne. Total lycka, precis som vi pratat om när vi var små. Gravida ihop och barn i samma åldrar. Perfekt! Var i vecka 9 när jag började blöda denna gången och åkte in till Falun som nu är närmsta för oss. Orolig och förkrossad får jag efter 4 timmars väntan ett ultraljud där ärtan lever och mår fint! Däremot inte lika stor som den borde så läkaren backade oss till vecka 7, men det var fullt vanligt och händer nästan alla, några framåt och några bakåt. Inget att oroa sig för. Skönt! Så backar till vecka 7 men med ett levande foster än så länge.Fortsätter att blöda till och från hela tiden. Vecka 9 sover jag väldigt oroligt, känner att något konstigt har hänt med kroppen. Det känns inte likadant som innan. Kan vara oro som sätter sprätt på skallen så försöker slå bort det. Vecka 10 är jag inbokad för inskrivning hos barnmorskan, har pratat med dom innan och förklarat min oro och att jag fortfarande blöder till och från, men det var ingen fara tyckte dom. Jag skulle komma dit för inskrivning ändå och så kunde jag åka till Falun för att göra ett ultraljud efteråt. Så jag åker till barnmorskan och träffar henne, ville verkligen inte dit. Kändes så fel att sitta där och prata om mitt barn (som jag inte visste levde ens) Hon frågade mig hur det kändes att vara gravid och hur vi ville göra med KUB tester osv. Jag svarade att jag kan inte svara på det och att jag inte känner mig gravid. Jag är helt avstängd just nu och vill inte ens vara här. Efter att ha svarat på vad det kändes som 100 frågor och 20 tester fick jag bege mig till Falun ännu en gång. Där fick jag vänta i 4 timmar innan doktorn gjorde ett ultraljud. Tittade rakt upp i taket igen, inväntade orden. Doktorn sa, jag ser tyvärr ingen aktivitet, det verkar som fostret stannat av i förra veckan. (Det jag kände av, känslan som försvann) Hon kallade in en annan läkare, för dom måste vara två för att döds förklara ärtan. Jag bryter ihop i gynstolen och förstår inte varför detta hela tiden ska hända mig och oss. Varför kan jag inte få fullfölja detta och få det där barnet någon gång? Doktorn har inga svar förutom att vi nu får en utredning, för det ska man få om man haft tre missfall på rad. Uppgiven och brutalt ledsen får jag ännu en gång ett missfall och måste genomlida den där jävla behandlingen. Doktorn frågar om jag önskar göra den hemma eller på sjukhuset. Jag vill göra den på sjukhuset, dels för att jag var rädd att förblöda men också för att kunna få mer smärtlindring om jag behövde. Två dagar senare läggs vi in, jag och min man för att blöda ut vårt tredje barn. Denna gång var den mest smärtsammaste av dom alla, så jag är väldigt tacksam att jag fick vara på sjukhus. Jag låg i fosterställning och bara skakade av smärta innan jag förstod att jag måste be om mer smärtlindring nu! Jag trodde jag skulle dö just då, jag tänkte nu kommer jag att dö och behöva lämna min man med all denna sorg. Kort därefter kom sköterskan med morfinsprutan och stack mig rätt i magen. Sen sov jag.  13 timmar och 6 doser morfin blev det innan allt var ute och klart och vi fick åka hem. Hög som ett hus var jag när jag kom hem och försökte äta något men jag bara grät. Blödde bara några dagar efteråt. Hur går man vidare från det här?