Inte igen!

Efter första graviditeten visste vi ju att vi i alla fall kunde bli gravida, det är ju bra! Vi börjar om, tänker inte ge upp i första taget utan vi ser hur det går nästa gång helt enkelt. På julafton känner jag hur det spänner och ömmar i tjejmagen som vi kvinnor vet hur det känns. Jag anar att det är ägglossning på gång, myser till det med mannen och ser om det tar sig. Vi har ju försökt under hela hösten men mensen kommit varje gång. Har inte lyckats hitta ägglossningen fast jag kör med Natural Cycles temp och ägglossningstester. Men nu kändes det!! På nyårsafton berättar våra goda vänner att de väntar barn, vilken lycka! Såklart blir jag väldigt glad för deras skull samtidigt som jag sörjer mitt egna. På nyårsdagen tar jag ett gravtest och det är positivt! YES!!! Nu är det vår tur, och samtidigt som våra vänner. Vilken jäkla lycka! Såklart visste vi ju att allt kan hända men det var bara att försöka hålla sig positiv! Veckorna går och jag är väldigt trött och har starka symtom för var dag som går. Upplever att magen stramar (så som den ska göra enligt 1177) måste köpa mammabyxor fast jag bara är tidigt gravid i vecka 7-8 för magen är så hård och svullen.I mitten av Januari börjar jag blöda och får fullständig panik! NEJ! Inte igen. Beger mig till Gyn i Danderyd, vägrar sitta och oroa mig, det kan ju vara lugnt!Sitter där i 4 timmar och får tillslut se mitt lilla pyre ticka där inne i magen, bra det var falskt alarm! Skönt. Andas ut. Det går 7 dagar sen inträffar det värsta jag upplevt i hela mitt liv. Befinner mig på jobbet och känner hur magen exploderar och hur det bara forsar ur blod ur mig. Rusar in på toaletten och drar av mig jeansen och det verkligen väller ut blod som flyter runt på golvet. Jag vet inte vad jag ska göra för att få stopp på blodet som fortsätter rinna. Medans det rinner ur mig försöker jag luta mig framåt och torka golvet som är helt täckt av mitt blod. Jag får en tanke att jag nog kommer förblöda där inne men att jag måste torka upp så det inte rinner ut genom springan. Där någonstans stannar det av och jag kan dra på mig mina dyngsura blodiga jeans som jag stoppar fulla med toapapper för att det inte ska forsa ur mig när jag går ut. Panikslaget men helt lugnt meddelar jag kollegan som sitter vid sitt bord att jag måste iväg en sväng och kastar mig in i en taxi till Gyn akuten i Danderyd. Ännu en gång. Varför ringde jag inte 112? Varför brydde jag mig om att torka upp allt på golvet? Det jag tänker i taxin är om jag verkligen torkat upp allt blod, så kollegorna slipper se det där äckliga. Kommer in på akuten och skriker efter hjälp (tänker er en sjukhusfilm eller serie Greys Anatomy style) Jag måste få hjälp! Nu! Jag förblöder. Jag blir omhändertagen av personalen som ger mig sjukhuskläder och bindor (stora som blöjor) Sen kommer min man och tar hand om mig innan jag får träffa läkaren en stund senare. Läkaren som var väldigt kort och snudd på otrevlig gjorde ett ultraljud på mig i tystnad. Jag stirrade ännu en gång rakt upp i det vita sjukhustaket för att invänta domen, det finns inget kvar. Men svaret hon gav mig var, men oj här finns det ett litet foster minsann som lever! Va?! Skrek jag rätt ut med benen rätt upp, är det sant?? Ja det är sant men det är ett OBSERVANDUM att du blött så mycket. Vad betyder det då sa jag? Nej bara att det är ett observandum, att du får komma tillbaka nästa vecka för nytt ultraljud så ser vi då. Jag blir förbannad och säger; Du menar alltså att oddsen för detta barn är skit? Det är det du menar ellerhur? Varpå läkaren lägger sin hand på min axel och säger nu ska vi inte bli så och vi får se hur det går nästa vecka, okej? Dumt att gå händelserna i förväg inte sant? Tack och hej vi ses nästa vecka. Där stod jag med ett kort på den lilla ärtan som överlevt denna explosionsblödning och vet inte om det är bra eller dåligt om det ens kommer överleva?En vecka senare fick jag det bekräftat, ärtan orkade inte leva mer. Omgång 2 med Cytotec inleddes även denna gång hemifrån, blödde ofantligt mycket och trodde ett tag att jag skulle förblöda där hemma. När största bindan som går att köpa på affären blir full på 20 min då blir man rätt så rädd. Men jag tog mig igenom även denna omgång och fick komma på återbesök och se så allt var ute vilket det också var. På’t igen bara, (HATAR DOM ORDEN)Det som tog hårt på mig denna gång var att vi skulle ju få barn samtidigt som våra vänner, nu måste jag se dom vara gravida och inte vi. Det är en väldigt jobbig känsla som känns så orättvis och dum. För vi älskar dom och är så glada för deras skull, samtidigt som man är så arg och ledsen.