Kunde det verkligen vara så här enkelt?

Jag vill dela med mig av detta jobbiga som jag går igenom tillsammans med min man. Jag snart 27 år och min man 36 år bosatta i Dalarna i vårt nyrenoverade hus. Vi flyttade hem från Stockholm i Januari 2018. Vi gifte oss den 29 juli 2017 och hade det mest magiska bröllop man kan tänka sig! Vid Siljans strand sa vi ja till varandra och firade med en magisk fest med alla vi älskar. Åkte på smekmånad (weekend) till Venedig och slutade skydda oss och strax där efter vart jag gravid. Är säker på att det skedde i Venedig, kändes i hela kroppen! Kunde det verkligen gå så här fort och vara så här enkelt tänkte vi? Om vi bara visste.. Gravida och glada, smög vi runt och försökte lura vänner och familj för att inte berätta för tidigt, det har man ju hört att man inte ska göra. Dock berättade jag för mina föräldrar och mina närmsta vänner väldigt tidigt, tror det var vecka 9, någon gång i mitten på September 2017.  Dagen efter vi berättat för mina föräldrar så började jag blöda. Försökte inte oroa mig, då jag hört att det kan vara tecken på missfall…det slutar inte blöda och blir bara mer och mer. Sen säger det bara PANG i magen och det rinner blod längs med benen. Missfallet är konstaterat. Vet inte vad jag ska göra, hur jag ska bete mig, hur ska jag må? Ska jag gråta, må dåligt, hur gör vi nu? Men vårt barn då? Googlar allt man kan googla men får egentligen inga svar. 1177 säger att inget kan göras och att det bara är att blöda ut det och På’t igen bara! Vem fan säger så till någon som precis förlorat sitt första barn? Så omänskligt och brutalt iskallt.  Det känns så konstigt att allt bara är borta, symptomen, känslan, ja allt är borta på 15 minuter. Det går några dagar och jag känner mig väldigt ledsen och nedstämd och bestämmer mig för att ändå inte lyssna på den elaka barnmorskan på 1177 så söker vård hos privat gyn i Kista där dom kollar med ett ultraljud och ser där att hälften av graviditeten satt kvar och måste ut med medicinsk behandling. Han sänder remiss till Gyn i Danderyd. Den natten får jag fruktansvärt ont och åker själv in till Danderyd för att få sitta och vänta på att få dessa djävuls tabletter. Cytotec omgång 1 påbörjas, väljer att göra den hemma, har min mamma med mig då min man var bortrest över helgen. Tabletterna skall tas enligt schema på diverse klockslag och gör att kroppen stöter ut fostret. Man får med morfin ifall att det kan behövas. DET GÖR DET!! Hela upplevelsen är så brutal, sån fruktansvärd smärta och sorg på samma gång. Hur ska man överleva, orka gå vidare, hur ska vi våga försöka igen?Tusen frågor, inga svar. Blöder några veckor till och från efter det och varje dag blir lite lättare och ljusare. Min erfarenhet av detta är att vården pratade hela tiden om att det är så vanligt kära du med missfall, händer nästan alla, det är ingen fara på taket och du är så ung. Det är bara att försöka igen. Upp och hoppa!Om det nu är så vanligt, varför pratar man inte om det? Varför är allt sån jäkla tabu?