2018 - nya möjligheter?

Dags för ett nytt inlägg antar jag. Nytt år - nya möjligheter. Visst säger man så?Mitt senaste inlägg skrev jag innan semestern. Ja jag kan väl säga så här för att summera: Jag har fått nytt jobb, jag har börjat nytt jobb, jag mådde bra fram till för ett par veckor sedan. Eller jag mår bra nu med, men det har hänt en del kan man nog säga. Jag ska utveckla detta vidare.För ett par veckor sedan fick jag veta att min bästa vän väntar barn. Hur reagerar man på en sådan nyhet? Jag visste inte ens att min vän och hennes man hade börjat försöka, eftersom de har skjutit på det ett tag på grund av olika omständigheter i deras liv. Men anledningen till att jag inte hade fått veta att de försökte var för att de inte ens hann börja försöka. Det tog sig på första försöket efter att min vän slutade med sina p-piller. Så det känns tungt. Riktigt tungt. Jag sa självklart att jag var glad för deras skull, vilket jag också är men samtidigt blev jag så himla ledsen, avundsjuk och bitter. Det var många känslor på en gång och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det värsta är egentligen inte att de lyckades på första försöket utan att min vän berättade att det tog sig på första försöket. Jag förstår att hon är jätteglad och jag vet att detta inte handlar om mig, men hon vet om att vi har försökt i 3 år utan att lyckas så det kändes verkligen som en kniv i hjärtat när hon berättade den lilla detaljen. Jag har försökt bearbeta allt detta de senaste veckorna och vissa dagar har det resulterat i tårar och andra dagar har jag känt att det är klart jag ska vara glad för deras skull. Så vad har jag hamnat i för känsla till slut? Jag vet faktiskt inte. Jag träffade henne häromdagen och magen har börjat växa och det kändes svintungt. Samtidigt är hon och hennes man så lyckliga så då kan jag inte vara bitter. Men det känns extratungt när jag börjar tänka på vad de har framför sig. Till sommaren kommer de ha en liten bebis. De kommer få se sitt barn växa och ta sina första steg, säga sina första ord... Och jag kommer vara tvungen att vara där för att se deras bebis växa upp medan jag själv inte har någon egen bebis. Det kommer vara jobbigt, riktigt jobbigt.Men det som är positivt i det hela är att jag och min man har kommit fram till ett beslut - om vi inte lyckas bli gravida under 2018 så sätter vi upp oss i kö för att adoptera. Så förhoppningsvis kommer vi att ha ett barn inom ett par år. Även om det kanske inte kommer se ut som mig och min man så kommer det vara ett barn som vi kommer att älska och kalla vårt. Det känns mycket lättare att ha det framför sig än att bara se ett stort svart hål. Vi har ju inte hunnit tänka så mycket på det här med adoption eller hunnit kolla upp särskilt mycket ännu och det är också därför som vi väntar ett år med att sätta oss i kö. Vi vill hinna bearbeta tanken på adoption och bli experter på det innan vi sätter oss i kö. Vi vill veta att vi gör rätt sak av rätt anledning. Plus att vi också vill försöka ett år själva utan någon hjälp bara för att se vad som händer. Hela 2016 och 2017 handlade bara om att vi skulle få hjälp och jag skulle ta hormoner och hålla koll på dagar och ta sprutor osv. Så det känns skönt att vi bara ska testa helt naturligt under 2018. Även om det inte går tror jag att det kommer vara bra för vårt förhållande att slippa all press.Ja det blev ett långt första inlägg för 2018. En bra första terapisession med andra ord.God fortsättning!/Wishfulthinking