FET nr 1

Ja, på onsdag är det dags. Frysförsök nummer 1. Vårt sista och enda frysta embryo ska sättas in i naturlig cykel. Åh, vad jag önskar att detta är guldägget!Jag känner mig hoppfull samtidigt som jag vet att vi måste förbereda oss på att det kanske inte ens klarar upptiningen. Allt kan gå fel, samtidigt som allt kan gå rätt. Det har varit en tung tid sedan det tidiga missfallet. Känslorna har varit som en bergochdalbana och ibland har jag inte vetat var jag ska ta vägen. Jag har känt en stor känsla av orättvisa och bitterhet. Inga roligt känslor, men det går inte riktigt att styra. Om ca 2 månader ska min IVF-kompis föda sitt barn. Och för ett tag sedan fick jag veta att min lillasyster ska få barn. Jag ska alltså bli moster. Första lilla bebisen i familjen. Mamma är överlycklig. Hon ska äntligen få bli mormor. Som hon har längtat... och tjatat. Jag är väldigt glad för min syster, på riktigt. Men samtidigt känns det tungt och jobbigt. Skulle vårt lilla embryo fått klara sig skulle vi varit beräknade till nästan samtidigt - bara ett par veckor skulle skilja kusinerna åt. Ja, ibland vet man inte riktigt varför saker och ting blir som de blir. Jag önskar bara att jag kunde få se en liten glimt av framtiden. Bara få se att det finns ett barn för oss någon gång. Bara få se att allt kommer ordna sig till slut. Om jag bara visste det hade allt varit mycket lättare.Nåväl, på onsdag drar vi oss iväg till kliniken. Jag hoppas för allt i världen att det kommer lyckas denna gång - hela vägen. /wishfulthinking