Gravidkrämpor under graviditetens gång

Det här med att blogga under min graviditet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Livet har, konstigt nog, flutit på som vanligt trots att jag är gravid. Jag har jobbat på som jag hade gjort om jag inte hade varit gravid. Jag har fixat i hemmet som jag hade gjort om jag inte hade varit gravid. Jag har till och med känt känslor av avundsjuka mot folk i min närhet som blivit gravida, precis som jag hade gjort om jag inte hade varit gravid. Så allt har varit som vanligt, men ändå inte.Just nu är jag i vecka 37 och det börjar närma sig att vi snart får sitta med vår bebis i famnen. Det känns fortfarande lika overkligt, men den bilden kommer nog att ändras ganska så fort. Vi har snart gjort färdigt det som vi sedan länge planerat ska bli barnrum. Vi har packat våra BB-väskor, köpt ett babyskydd och satt i bilen. Spjälsängen är hopmonterad och bäddad och skötbordet är fixat. Nu väntar vi egentligen bara på att bebis ska bestämma sig för att komma ut. Det är en sjuk känsla.Men bara för mitt eget minnes skull, eftersom jag av förklarliga skäl inte har många läsare här, så måste jag få skriva av mig om vad som har varit jobbigt med att vara gravid. Jag själv har aldrig förstått hur folk ens haft mage (no pun intended) att klaga. Man ska ju bara vara nöjd och glad att man faktiskt fått chansen att vara gravid och få känna ett liv växa inom sig. Ja, alltså man ska ju vara förbannat nöjd och glad över detta, men samtidigt är det ingen dans på rosor att vara gravid. Första tiden, fram till ungefär vecka 16, om jag inte minns fel, mådde jag illa konstant. Jag kunde inte äta riktigt och det var en utmaning att ta sig till jobbet och låtsas som om man mådde hur bra som helst. Jag gick ner 4 kg under den första tiden, just för att det enda jag kunde leva på i princip var nyponsoppa, piggelin och ibland en pan pizza till lunch. Ibland fick jag behålla det lilla jag hade fått i mig och ibland inte. Det var riktigt tufft att försöka leva på som vanligt, för man ville ju inte berätta för tidigt för alla runtomkring en att man var gravid. Tänk så skulle något gå fel? Efter den första tiden av illamående och konstant trötthet så kändes det ändå ganska bra att vara gravid. Inga problem alls. Men framåt vecka, tja vad kan det ha varit, 22, 23 kanske? Då började den riktiga halsbrännan komma. Halsbränna hade jag haft många gånger tidigare, men detta var något helt annat. Novalucol hjälpte ett tag. När det slutade funka testade jag äckliga Gaviscon ett tag som hjälpte på nätterna. Sen när inget av dessa funkade fick jag tips från barnmorskan att ta Omeprazol, så det är vad jag använder nu. Jag försöker att bara ta det i nödfall då jag inte alls gillar att stoppa i mig massa tabletter när jag är gravid oavsett att de inte ska vara skadliga för bebis. Så halsbrännan är typ det värsta just nu. Att sova är inte heller jättekul. Just sovandet blir ju lidande dels för att man har en stor mage som hindrar en från att ligga bekvämt och dels för att halsbrännan smyger sig på när man ligger ner. Ovanpå detta har jag också dragit på mig en förkylning, samt har fått antingen foglossning eller bara falsk ischias - har frågat två barnmorskor och en kiropraktor och de är inte överens med varandra. Ont i ryggen har jag i alla fall och det hugger ner i skinkan och ibland ända ner i benet.Så att få klaga när man är gravid är en rättighet anser jag numera. För det är fanimej inte lätt att bära runt på ett barn så länge som man faktiskt gör. Sen är graviditeter så klart olika för alla, men för mig är det ganska jobbigt just nu. Tröttheten är ju också tillbaka, troligtvis för att jag inte kan sova riktigt på nätterna. Sen att man behöver stiga upp 1-2 gånger per natt (vilket jag förstått är ganska lite jämfört med andra) hjälper ju inte heller sömnen. Nej, jag är faktiskt ganska så redo för att föda fram denna bebis nu. Visst sömn kommer jag inte få när bebis har kommit, men jag kan ju åtminstone få ligga på mage eller rygg och bara sträcka ut kroppen lite. Tänk vad skönt! Eller bara det att få slippa halsbränna så fort man lägger sig ner! Eller att slippa få ont i ryggen vid en plötslig rörelse eller för att man suttit ned för länge! Wow! Det blir som ett helt nytt liv för kroppen och för hela familjen också för den delen. En liten människa flyttar ju snart in här. Ja, för trots allt gnäll om hur jobbigt det är att vara gravid så kommer ju allt vara värt det. För snart är vår lilla bebis här. Den bebis vi har längtat efter i så många år. Efter alla blodprover, ultraljud, sprutor och resor till kliniken. Efter allt kämpande med gråt, avundsjuka mot andra och ren bitterhet. Efter allt detta så ska vi äntligen få vår lilla bebis. Vår alldeles egna lilla bebis. Vi längtar så oerhört efter dig och det är så sjukt att du snart kommer vara här. Vi älskar dig redan och vi kommer göra allt för dig. Välkommen när du känner dig redo <3/wishfulthinking