IVF eller inte IVF?

När kommer jag känna att det är nog? När kommer jag känna att vi har gjort allt vi kan och lite till? Som jag skrev i mitt förra inlägg så är min bästa vän gravid. Jag träffade henne för några veckor sedan och magen är nu riktigt stor. Snart är det ju dags att föda. Jag fick se den lilla vaggan och jag fick höra om den nyinköpta barnvagnen, skötbordet, skötväskan, de små kläderna och barnets kön. Jag log och skrattade och försökte se uppriktigt glad ut... men inombords kände jag att jag bara ville dö. Det är så fruktansvärt jobbigt att inte tänka på mitt eget när jag ser hur glad hon är. Det är klart att hon är glad. Det är hennes första barn! Men jag känner mig inte glad. Så snart jag känner att saker och ting är ganska bra och att jag nog har släppt tanken på ett eget biologiskt barn, så kommer jag att tänka på min vän och hennes bebis. Och då mår jag skit. Då vill jag bara krypa under jorden och lägga mig för att dö. Hur kan barnlängtan bli så extremt stark att man inte ens kan vara glad för sin bästa väns lycka?Jag vet inte om jag har nämnt detta tidigare, men jag tror det. Jag och min man har ju gått utredning och vi är oförklarligt barnlösa. Vi fick hem test-kit för att screena oss för IVF-behandling. Vi valde bort detta alternativ eftersom jag kände att jag inte kunde hantera den stressen och den pressen just då. Detta var i somras 2017. Test-kiten ligger i en låda så gott som bortglömda. Men så har jag en vän som just precis också gått igenom en utredning, men hon har fått en lite annan diagnos än mig. Hon har nämligen problem med att hon inte har ägglossning varje månad (något som min läkare trodde var felet med mig också, men hon sa aldrig det rakt ut). Hennes utredning har tagit snart ett år, med i princip inga kontroller alls. Bara hormoner för att stimulera ägglossningen och försök hemma. Inga ultraljud eller något sådant. Eftersom det inte har lyckats på ett halvår med hormoner har de nu blivit ställda i kö för IVF. Screeningen skedde visst för deras del redan i början av deras utredning, något som inte skedde för oss. Vi har gått hos en privat klinik, medan min vän har gått hos landstinget.I alla fall. Jag hade helt släppt tanken på det här med IVF, men i och med att min vän nu är på väg mot IVF så börjar jag tänka: "Tänk om det lyckas för dem och de får ett barn med IVF? Tänk om vi skulle kunna lyckas med IVF? Borde vi inte prova med IVF innan vi ställer oss i kö för adoption? Borde vi inte uttömma alla möjligheter till ett biologiskt barn innan vi adopterar?". Saken är den att det borde vara så himla "enkelt" att bara ta den här diskussionen med min man om IVF, men lite andra saker har hänt i våra liv. Saker jag inte vill gå in på närmare här, men vi kan säga som så att min man har haft vissa problem den senaste tiden på grund av stress i alla delar av livet. Så jag känner att jag inte vill spä på den stressen ytterligare nu när det väl börjar lugna sig för hans del. Samtidigt vill jag inte heller gå miste om att kunna få ett biologiskt barn om det nu finns en möjlighet till detta. Läser man på nätet så ser man siffror som antyder att 70 % av alla par som genomgår IVF lyckas efter 3 försök. Tänk om vi ingår i dessa 70 %? Tänk om vi kan få ett biologiskt barn genom IVF? Men så kommer hela det här med att åka fram och tillbaka till Göteborg, som det blir för vår del i sådana fall. Man måste ta ledigt från jobbet mycket och då måste man berätta för åtminstone sin chef och sina närmaste kollegor om vad man genomgår. Det känns som det svåraste för mig. Hormoner är fine. Det kan jag ta så mycket det behövs, men just att behöva berätta för folk på jobbet känns jobbigt. ¨Om någon läser detta som har genomgått IVF eller som genomgår det just nu eller kanske planerar - hur har ni löst detta med att ta ledigt från jobbet?Jag har börjar lyssna på Ruvarpodden lite smått, där man diskuterar just det här med barnlöshet och IVF. Det är jobbigt att lyssna, men samtidigt skönt då igenkänningsfaktorn är hög! Men lite feedback från andra vore också skönt. Vad tänker ni om min situation?/Wishfulthinking