Jinx

Jag vågar knappt skriva ett inlägg ifall jag jinxar det... Men jag måste få skriva av mig.I förra veckan, i tisdags, var det dags för graviditetstest. Efter förra försöket visade stickan från kliniken knappt två streck. Det var jätteotydligt, men det digitala Clearblue-testet visade Gravid 1-2. Vi blev överlyckliga. Men som du säkert vet om du har läst tidigare inlägg så kom blödningarna fort och det blev ingenting mer. Veckan efter var testet negativt.Denna gången visade stickan från kliniken snabbt och tydligt två streck. Det digitala Clearblue-testet visade Gravid 2-3. Det var lite mer än en vecka sedan och jag har inga blödningar än så länge. Ta i trä. Men jag är inte glad. Eller.. Jag är glad, men inte så glad som jag var sist. Det är som att realisten i mig håller fast vid att ingenting är helt säkert förrän åtminstone ett ultraljud eller efter vecka 12 eller efter barnet är fött eller efter det har flyttat hemifrån eller.... Ja. Inga positiva tankar just nu. På söndag går jag in i vecka 7 och på tisdag efter jag går in i vecka 8 är det dags för ett tidigt VUL. Jag hoppas verkligen att vi klarar oss till dess. Jag vill så gärna att detta ska gå vägen, men jag vågar inte ens hoppas. Jag var nyss inne på Instagram och såg att en person, som jag inte ens känner men känner till, ska ha barn. Och det bara högg till i hjärtat på mig. Sen slog det mig - jag är ju faktiskt gravid också. Jag kan inte förstå att jag faktiskt är det, för det känns som att det är ett projekt där jag bara har klarat av inledningen och det inte har blivit någon färdig produkt ännu. Och det är ju så. Det finns ingen färdig produkt, en det finns ett halvfärdigt litet guldembryo i min livmoder. Det finns något som växer där inne och som skulle kunna resultera i ett barn i oktober. Men jag kan inte förstå det. Jag är gravid. Varför är det så svårt att greppa? Förra gången kändes det lättare men det var också en av de jobbigaste sakerna jag varit med om - när blödningarna kom och det inte blev mer än ett positivt gravtest. Denna gången har vi inte berättat för någon om att vi har fått ett positivt test. Sist berättade vi för våra IVF-kompisar, men de ska få sitt barn inom den närmaste månaden och vi vill bara hålla detta för oss själva. Bara tills vi vet att det faktiskt verkar gå vägen. Så om vi klarar oss så långt så kommer vi berätta efter KUB-testet. Men tänk så klarar vi oss inte så länge? Jag är så fruktansvärt nervös varje gång jag ska gå på toaletten. Varje gång det känns som att det rinner till, så springer jag på toaletten. Jag mår illa till och från, men tänker att det nog är min magkatarr som spökar. Jag har ont i brösten, men vissa dagar gör det mindre ont och då utgår jag från att detta är slutet. Det är en sådan psykisk påfrestning men om allt går vägen så är det värt det många gånger om. Om allt går vägen. Jag hoppas att jag inte har jinxat detta alltför mycket. Men jag ville mest säga hej och berätta att jag faktiskt är gravid./wishfulthinking