Min förlossningsberättelse

Tiden går sjukt fort ibland. Särskilt när så mycket händer i livet. Den 30:e oktober föddes vår lilla son genom en ganska dramatisk förlossning. Jag ska ta det från början. Detta blir lite av min terapi, då jag inte hunnit bearbeta allt som hänt ännu. Jag ber om ursäkt i förväg för eventuellt äckliga detaljer ;)Natten till den 29:e oktober gick mitt vatten. Först var jag tveksam till om det var vattnet som hade gått eller om det bara var vattniga flytningar, som jag läst att man kan få i slutet av graviditeten. Så jag satte i en binda som barnmorskan sagt att man ska om man misstänker vattenavgång och så gick jag och lade mig igen. Efter en stund kände jag att det rann till igen så jag gick på toa och det fortsatte rinna en hel del, även när jag reste mig upp. Så då var jag ganska säker på att vattnet hade gått. Det var inte lite vatten vi pratar om, utan det blev som pölar när jag rörde på mig. Så jag ringde till förlossningen som frågade om jag hade några värkar, vilket jag inte hade så jag fick en tid för kontroll på morgonen klockan 9. Så jag gick och lade mig igen med en handduk mellan benen och en handduk under mig i sängen.På morgonen åkte vi in för kontroll på förlossningen, vilket i princip innebar att man gjorde ett CTG. Efter CTG i cirka 30-40 minuter fick vi ett okej och fick åka hem igen och avvakta att värkarna skulle dra igång. Vad jag minns hade jag lite typ mensvärksliknande känsla under CTG:t, men inga riktiga värkar. De kollade inte heller hur mycket fostervatten jag hade kvar, vilket jag i efterhand tycker är konstigt men det är kanske inget man gör?Dagen gick och ingenting hände. Inga värkar i sikte, utan bara mer vatten som kom hela tiden. Under natten till den 30:e oktober vaknade jag av att det började göra mer och mer ont. Jag satte mig i soffan med värmedyna i ryggen och på magen för att försöka lindra smärtorna. Efter någon timme eller två kände jag att det blev mer tydliga värkar med en tydlig början och ett tydligt slut, så jag började klocka värkarna. Efter ytterligare någon timme hade jag värkar var fjärde minut, så då ringde jag förlossningen som sa att vi var välkomna in. Så jag gick och packade färdigt de sista sakerna i BB-väskan och väckte min man. Inom en halvtimme hade vi satt oss i bilen, jag med en handduk mellan benen och en under mig i sätet.  Vi körde in mot förlossningen som ligger ungefär en timme bort. För att kunna hantera bilresan tog jag med en värmedyna, för fasiken vad ont det gjorde när värkarna kom. Men det var ingenting i jämförelse med vad som skulle komma senare, men det visste jag inte då. När vi väl kom fram till förlossningen fick vi ett rum ganska så omgående och så kopplade man upp mig till ett CTG och så fick jag tillgång tillgång till lustgas. Då det var svårt att skilja på mitt och barnets hjärtslag kopplade man en sensor direkt på huvudet på bebis. Jag var öppen 5 cm redan och allt såg bra ut med bebis och nu var det bara att invänta att jag skulle öppnas mer och bebis skulle tränga djupare ner i bäckenet. Under tiden fick jag också antibiotika direkt i blodet, så att det skulle gå över till bebis eftersom det hade gått så lång tid sedan vattnet gick. Risken för infektion hos bebisen är då större än i vanliga fall.Jag använde lustgasen en del i början, men jag mådde ganska så illa av den och kräktes lite så jag försökte undvika den så mycket jag kunde. Jag bad istället om epiduralen ganska tidigt, eftersom jag visste att det kunde ta lite tid innan en läkare kunde komma och ge mig den och jag ville inte riskera att missa chansen att få den. Jag vet inte hur lång tid det tog innan läkaren kom, eftersom värkarna började bli mer intensiva och jag försvann lite i en dimma. Men till slut kom han i alla fall och jag fick min epidural. Tack gode gud för epidural! Den började värka efter en stund (vet inte hur lång tid det tog) och då kände jag ingenting längre. Smärtan var borta så jag kunde vila lite och få i mig lite frukost. Men epiduralen gjorde också så att själva förlossningen blev mer utdragen. Jag öppnade mig inte mer utan var bara öppen de där centimetrarna och det var det. Så man satte in värkstimulerande dropp för att dra igång allt igen, så efter att ha ökat dosen mer och mer under en tid började värkarna bli mer intensiva igen och jag öppnade mig till slut 10 cm. Men eftersom bebis inte låg tillräckligt långt ner i bäckenet ännu fick jag inte krysta, trots att jag numera hade krystvärkar. Detta var det näst jobbigaste under hela förlossningen. Det kändes ungefär som att man är extremt bajsnödig och ska bajsa ut den största bajskorven i världen, men du får inte trycka ut den trots att det trycker på. Hemsk känsla. Sådana värkar hade jag i tre timmar innan bebis låg tillräckligt långt ner för att jag skulle få börja krysta. När krystvärkarna väl har börjat hjälper inte epiduralen längre, så nu var lustgas mitt enda alternativ. Eftersom det var det enda som hjälpte något överhuvudtaget så sket jag fullständigt i om det fick mig att må illa eller inte. Jag tänkte inte alls på det faktiskt. Så till slut fick jag börja krysta ut vår lilla pojk. Han var inte särskilt sugen på att komma ut, så när jag hade krystat ut honom en bit så åkte han tillbaka in hela tiden. Ett tips förresten till er som inte fött barn ännu - skrik inte när ni krystar! Håll inne luften och använd kraften till själva krystandet istället. Jag skrek istället för det kändes som att jag fick mer kraft till krystandet på det sättet, men till slut fick de säga till mig att inte skrika utan hålla andan istället. Så gör detta från början, så går det nog smidigare och ni blir inte lika trötta.Efter tre kvarts krystande började man ropa efter sugklocka för att få ut honom, då han inte ville komma hela vägen ut och jag hade ingen kraft kvar att krysta ut honom. Huvudet och axlarna är det absolut värsta att få ut, då det känns som att man ska spricka på mitten. Denna känslan hade jag flera gånger eftersom han åkte tillbaka in hela tiden. Men som av ett mirakel lyckades jag på sista krystningen innan sugklockan ta i så pass mycket att han kom ut, så de behövde aldrig använda sugklockan. Han kom ut och de lade upp honom direkt på mitt bröst. Den känslan som man får av att få upp sitt barn på bröstet, ja den skulle jag vilja känna. Jag var helt borta i huvudet, så jag kunde inte känna den där glädjen och kärleken som man ska känna när man får upp sitt barn på bröstet för första gången. Det låter hemskt och det känns hemskt så här i efterhand. Jag känner att jag blev rånad på så mycket. Jag ska försöka förklara lite bättre.När vår son var ute och låg på mitt bröst började man undersöka mig nertill. Man vägde moderkakan och kollade så att allt som skulle ut var ute, samt var jag blödde så att de kunde sy igen det som skulle sys igen. Detta visste jag att man skulle göra, så jag tänkte inte så mycket på det. Jag försökte bara ta in att vår lilla bebis äntligen hade kommit och att jag nu var mamma. Efter en stund började de prata med varandra om att skicka mig till operation. Jag fattade inte så mycket och ärligt talat var jag så trött att jag inte brydde mig heller. De tog min pojke ifrån mig och gav till min man och bad mig förflytta mig till en annan säng och byta om till en ren skjorta. Jag reste mig och så blev det svart för en sekund och de beslutade istället att de skulle lyfta över mig till den andra sängen. Sen körde de iväg mig till operation. Innan jag kom fram sa de att allt kommer gå fort nu och att jag inte skulle oroa mig för att alla vet vad de ska göra. Väl framme presenterade sig några av dem och grattade mig och frågade vad det blev. En pojke säger jag och försöker se glad ut. De förklarar hur jag ska göra för att de ska kunna söva mig, att de kommer sätta på mig en mask och att jag skulle andas in och så vidare. Innan jag kördes från förlossningen hade läkaren frågat om epiduralen hade fungerat bra och att de kunde använda den så behövde de inte söva mig under operationen, men den planen hade visst ändrats och jag orkade inte fråga varför. Jag sövdes ner och sen vaknade jag upp några timmar senare på uppvaket med slangar inkopplade i mig. Någon sköterska eller läkare eller vad det nu var kom och frågade hur jag mådde. Jag var helt nyvaken och hade väl inte hunnit känna efter, men jag sa att det var bra. Jag fick ligga kvar på uppvaket kanske en timme eller två - jag har ingen aning. Men till slut kom två sköterskor från BB och hämtade mig, så ungefär fem timmar efter min son var född fick jag komma tillbaka till honom och min man - till min familj. Det var ganska sent på kvällen och sköterskorna frågade om vi ville ha något att äta, varpå min man sa att vi inte hade fått vår förlossningsfika ännu. De sa då att de skulle fixa det. Men någon förlossningsfika kom aldrig och det var det andra som jag kände mig rånad på så här i efterhand.Under natten kom en sköterska in och kontrollerade vår son med jämna mellanrum. Han visade sig ha lite lite feber och hade något snabb andning. Hon hjälpte mig också med att få ut lite råmjölk som jag kunde ge honom med sked, eftersom han inte verkade vilja ta bröstet. Sköterskan ville också ganska omgående att en barnläkare skulle titta på honom på grund av febern. Efter lite tjat från henne ville läkaren från neonatalavdelningen komma och undersöka honom. På morgonen ville de ta ytterligare prover, så min man fick följa med vår son till neo för provtagning medan jag stannade kvar på BB. Under tiden min man och son var på neo fick jag veta mer om vad som hade hänt med mig. Det visade sig att jag hade fått en bristning på livmodertappen och förlorat 2,4 liter blod. Mitt blodvärde hade varit nere på 61. Det var alltså ganska så allvarligt. Exakt hur allvarligt vet jag inte och har inte heller vågat fråga. Men det var därför jag hade varit så borta i huvudet och varför det var så bråttom att få mig till operation. Jag hade förlorat 1,4 liter redan innan jag lämnade förlossningsrummet. Man hade tydligen inte förstått från första början att jag hade förlorat så mycket blod, så därför blev det väldigt bråttom när man väl insåg det.Efter en stund kom min man tillbaka från neo för att berätta vad de hade hittat vid undersökningen av vår son. Det visade sig att han hade fått en infektion och att vi skulle bli inskrivna på neonatalavdelningen. Jag skulle få min kateter dragen innan jag kunde förflyttas från BB, så min man fick valet att stanna med mig eller att följa med vår son. Fy fan för att ställas inför ett sådant val. Jag ville inte att min man skulle behöva välja så jag valde åt honom - att följa med vår son. Jag klarar mig. Så han gick till neo och jag blev kvar ensam på rummet på BB. Ännu en gång separerad från min familj. Efter min kateter var dragen skulle jag  gå och kissa, men det gick inte trots att jag hade mycket urin i blåsan. Så de tömde blåsan och satte en ny kateter på mig. Sen körde de mig i rullstol till neoavdelningen så jag ännu en gång fick återförenas med min familj. När jag kom in på rummet höll de på att ta prover på vår son, så jag fick gå och lägga mig i en av sängarna och vila. I den sängen låg jag de första dygnen och gick bara upp för att tömma min kateterpåse. Jag var inte mig själv kan man säga. Ja allt är väldigt rörigt. Det är så mycket jag vill kunna berätta, bland annat min mans perspektiv. Han blev lämnad ensam med en nyfödd bebis som han helt plötsligt skulle ta hand om. En nyfödd bebis som behövde ammas och knyta an till sin mamma som en nyfödd ska. En nyfödd som behövde mat som min man inte kunde ge, eftersom man inte ville ge ersättning. Man ville att jag, mamman, skulle ge honom råmjölk när jag var tillbaka från operation. Så vår son fick vara hungrig de första timmarna och min man fick försöka så gott han kunde att ta hand om honom samtidigt som han oroade sig för mig och vad som hände med mig.Vi var kvar på neo i 6 dagar. I 2 eller 3 av de dagarna eller kanske 4 var jag fortfarande inskriven på BB. Så vi hade två sätt att larma på, ett sätt till BB och ett sätt till neo - ett sätt för mig och ett sätt för vår son. Jag fick lite blod, men i övrigt gjorde man inget mer med mig. Vår son fick antibiotika mot sin infektion och man gjorde även ultraljud på lungor och hjärta eftersom man hade hört ett blåsljud. Ultraljudet visade att något eventuellt var fel på hjärtat, men att det lika gärna kunde vara något som växer bort. Vi skulle få tid för återbesök efter några veckor. Antibiotikan skulle ges under fem dygn och sen kunde vi få åka hem.Eftersom vår son hade en infektion ville man ha koll på hur mycket mat han fick i sig, så därför sondmatades han under tiden på neo. Själv fick jag börja pumpa för att få igång mjölkproduktionen och för att kunna ge honom lite av min mjölk via sonden, men någon amning fick jag inte ge mig på direkt. Vi hade ett strikt matschema att förhålla oss till för vår sons del. Han skulle matas först varannan timme med en viss mängd ersättning/modersmjölk, sen ökade man mängden efterhand och även intervallerna. Detta innebar att vi fick stiga upp vissa tider på natten för att mata honom, så han skulle inte vara den som sa till när han ville ha mat utan han skulle få mat när vi gav den till honom. Eftersom han sondmatades behövde han inte ens vara vaken när han fick sin mat, men för att han skulle knyta an till oss försökte vi väcka honom genom att byta blöja eller låtsas byta blöja på honom inför varje matning. Den första natten på neo fick vi välja om vi ville ta matningen själva eller om personalen skulle ta den så att vi fick vila. Jag ville inte att personalen skulle hjälpa oss med att mata honom. Det var ju vårt barn och vi var ju hans föräldrar - skulle vi inte mata honom hans första natt när han behövde matning? Men när kvällen kom insåg jag att vi faktiskt skulle vara bättre föräldrar om vi fick lite sömn, så personalen fick ta matningen under natten. De kommande nätterna tog vi matningarna själva, men det var klokt av oss att låta personalen sköta det den första natten. Efter något eller några dygn (jag minns inte riktigt) skulle jag försöka amma honom, så han hade blivit tillräckligt stark för att kunna orka äta själv. Vi försökte med amningsnapp, med olika ställningar, olika grepp, att spruta lite mjölk/ersättning i mungipan på honom. Ja vi försökte allt möjligt, men det var inget som fungerade. Han kunde inte få ett grepp och börja suga. Vi försökte med olika saker nästan varje matningstillfälle, men ingenting verkade fungera. Jag tappade inte modet för det, för jag var inställd på att det skulle vara svårt och att det skulle ta tid. Vi fick många olika tips från personalen, både bra och dåliga. Men det som till slut fungerade var något vi själva kom på - att hänga över honom så att han fick mer bröst i munnen samt att det kom uppifrån som från flaskan han också hade fått prova att äta från. Så en obekväm ställning som fungerade var det första steget mot en fungerande amning. Efter att han hade fått grepp en gång så lyckades han några gånger till - inte varje gång, men ändå kändes det som att det gick på rätt håll. När vi blev inskrivna på neo sa man att antibiotikan skulle ges i fem dagar, så vi var inställda på att få åka hem den femte dagen men när vi hade packat våra saker fick vi veta att vi skulle stanna till dagen efter. Det var nedslående, men då visste vi i alla fall att vi skulle få åka hem dagen efter. När dagen väl kom sa man att vi skulle stanna åtminstone en dag till för att vi skulle få hjälp med amningen. Då bröt jag ihop. Jag ville ju bara hem! Jag ville hem och att vi skulle få ta hand om vår son själva, hitta våra egna rutiner, få amningen att funka på egen hand med hjälp av alla tips vi hade fått. Vi skulle klara detta själva nu när han var frisk! Efter att jag hade visat hur ledsen jag var visade det sig att personalen trott att vi ville stanna kvar längre för att få hjälp med amningen, trots att jag hela tiden sagt att om amningen inte fungerar så börjar vi med flaska istället för huvudsaken är att han får i sig det han behöver och inte att jag lyckas amma. Så efter att ha pratat lite om detta bestämdes att vi skulle få åka hem senare den dagen, men först skulle en sista kontroll göras och han skulle få badas för första gången. Efter att ha fått klartecken från läkaren och efter att ha badat honom fick vi packa ihop våra saker och sätta oss i bilen och åka hem. Vi kom hem sent på kvällen, men nu var vi åtminstone hemma. Vi var hemma i vårt hus och kunde lägga honom i hans säng och vi kunde sova i våra egna sängar. Vi kunde byta blöja på hans skötbord och vi kunde sitta i vår soffa och mysa framför teven som en riktig familj. Den känslan var oslagbar. Äntligen, efter alla dessa år av längtan efter ett barn var vi nu äntligen hemma i vårt hem med vår lilla son. Äntligen hade han kommit! Vi är så oerhört lyckliga att äntligen ha vår lilla son hos oss och trots den jobbiga tiden som var direkt efter förlossningen finns det inget som vi skulle vilja ändra på. Jag nämnde tidigare att det var vissa saker som jag känner mig rånad på. Det jag menade med detta är dels att vi aldrig fick någon förlossningsfika med svenska flaggan och lite "bubbel", dels att vi aldrig fick den där första rosaskimrande tiden bara vi tre tillsammans på BB, dels att vi aldrig fick ta emot några besök från våra familjer på BB (så som man ju har drömt om att få göra) och dels att vi aldrig fick vara "normala" föräldrar som satt och pratade med andra "normala" föräldrar som hade lika gamla nyfödda barn. När jag tänker på de sakerna kan jag ibland känna mig ledsen. Den bilden som man hade haft av tiden efter vårt lilla mirakel var fött blev en helt annan och det känns ledsamt, samtidigt som jag är oerhört tacksam för den hjälp vi fick. Det är blandade känslor kring tiden efter vår sons födelse, men mest av allt känner jag bara en stor kärlek. En stor kärlek till min son, min man och min familj. Jag älskar dem över allt och jag skulle göra allt om igen om jag bara visste att detta är det jag får. En avslutande liten rad när det gäller amningen. När vi kom hem så helt plötsligt fungerade amningen och jag helammar just nu utan amningsnapp. Jag vill tacka personalen på förlossningen, på BB och på neonatalavdelningen för all stöttning och hjälp vi fick under vår vecka på sjukhuset. Men framförallt vill jag tacka min man som var min stöttepelare under allt detta. Utan honom hade jag aldrig tagit mig igenom detta. Tack!/wishfulthinking