Och så var det dags...

Hur fort kan saker och ting hända egentligen?  För ungefär en vecka sedan hade jag ett missat samtal på min telefon - Inget uppringnings-ID. Vilken panik jag fick! Tänk om det är från IVF-kliniken och så har jag missat det?! Tänk om de har fått ett återbud och skulle erbjuda oss den tiden, men så missar vi chansen för att jag inte hade mobilen på mig! En timme senare ringer min telefon igen - då har jag den med mig och ljudet på (Obs! Detta var under arbetstid). "Inget uppringnings-ID" står det på skärmen. Jag stänger in mig på mitt rum och svarar samtidigt i telefonen. "Hej, jag heter x och är barnmorska på x-kliniken".  Detta är inte sant, tänker jag! NU händer det!  "Vi har fått ett återbud och undrar om du och din man skulle kunna komma till oss redan på måndag". JAAA!!! Klart att vi vill det!  Så vi åkte upp till Göteborg i måndags på vårt första besök. Under fredagen hade kallelse med hälsodeklaration och information om IVF landat i brevlådan, så allt gick som det skulle. Förutom när vi var på väg upp. Vi kom för sent!! Hur typiskt är det inte? Trots att vi körde i god tid, alltså +30 minuter på restiden, så kom vi för sent på grund av rusningstrafiken som var värre än vi trodde. Vi kom en kvart för sent, så hela besöket kändes lite stressat. I kallelsen fick vi veta att min man skulle lämna nytt spermaprov, men eftersom vi kom så sent så behövdes det inte. Men vi utgår i alla fall från att vi får göra ICSI, alltså mikroinjicera spermierna i äggen, eftersom min mans spermier har något nedsatt rörlighet. Så det känns ändå bra. Om det visar sig att spermaprovet är mycket bättre på ägguttaget så byter de till vanlig befruktningsmetod - alltså ägg och spermier blandas i en skål - men vi utgår från att det blir ICSI.  Så nästa gång mensen kommer så kör jag igång med sprutorna, vilket är redan nästa vecka! Så nu går det undan. Det känns helt overkligt när det har gått så fort nu, men samtidigt är vi så taggade på detta! Nu gör vi ju något annorlunda, så kanske KANSKE kan det faktiskt lyckas. Barnmorskan på kliniken var noga med att säga att första behandlingen är en slags test för att de ska lära sig hur min kropp reagerar på de olika hormonerna, så vi ska utgå från att det inte blir något på första försöket. Det känns ändå bra att veta, för då är vi i alla fall förberedda på vad som kan/inte kan hända.  Så, det var nog ett av de flummigaste inläggen hittills. Jag ville bara få ner alla tankar medan de var färska i minnet. Jag uppdaterar nästa gång när jag har börjat med sprutorna. /Wishfulthinking