Tiden går fort - injektionerna har börjat!

Tiden går så sjukt fort! Ser att det är 10 dagar sedan jag skrev sist och sedan dess har mensen kommit och jag har hunnit ta 3 injektioner. Den fjärde tar jag ikväll. Jag har fått ett schema med injektionerna, som man ju får när man påbörjar behandling. Jag tar 175 IE Gonal F de tre första dagarna, sedan 150 IE i två dagar. Den femte dagen tar jag även 0,25 ml(?) Fyremadel/Orgalutran. Så det är imorgon, söndag. På måndag ska jag på det första ultraljudet för att se hur utvecklingen av äggblåsor går och då får jag även veta om jag ska öka eller minska dosen med Gonal F. På torsdag ska jag på ultraljud nummer två och måndagen därefter blir det troligtvis ägguttag! Det känns så overkligt att vi "redan" är uppe i allt detta. Det känns som att det inte var alls längesedan som jag kände att allt var skit och att vi aldrig ens skulle komma till denna punkt. Men det känns skönt att allt är igång nu. Då har vi något nytt att fokusera på och ett litet nytt hopp har tänts att det faktiskt kan bli ett barn någon gång. Som sagt - en overklig känsla.Igår tog jag ju tredje injektionen med Gonal F och efter en stund kände jag att det drog lite vid äggstockarna på båda sidor. Jag vet inte om det var inbillning eller om kroppen nu börjar reagera på hormonerna som tillsätts varje kväll. Det blir spännande att se på måndag hur äggblåsorna har utvecklats. Jag tog ju Letrozol under vår utredning och reagerade på enkel dos så att två äggblåsor utvecklades vid åtminstone två tillfällen. Så jag tänker att min kropp borde svara bra på hormonbehandling överhuvudtaget. Sen kanske det inte alls är så, men man kan ju hoppas i alla fall.Eftersom jag och min man måste vara lediga lite från jobbet under behandlingen har vi båda valt att berätta för våra respektive chefer om vad vi går igenom. Jag har även berättat för min närmaste kollega, eftersom jag kan behöva någon som kan täcka upp för mig på kort varsel. Båda våra chefer och min kollega har reagerat jättebra och det känns så skönt. På min arbetsplats har de varit väldigt förstående och säger att jag ska fokusera på detta fullt ut och att jobbet bara är ett jobb. De klarar sig bra även om jag inte är där till hundra procent. Det känns så lugnande att de säger så. Då kan jag fokusera på behandlingen helt och hållet utan att få dåligt samvete. Jag var ju lite tveksam till om jag skulle säga något eller inte på min arbetsplats (som jag har skrivit om i inlägget "IVF eller inte IVF?", men jag tycker det kändes som det bästa att faktiskt berätta. Det gör att jag kan slappna av på ett annat sätt och att jag slipper hitta på konstiga ursäkter varje gång jag ska iväg på ultraljud eller iväg för äggplock. För övriga kollegor blir det ju ändå så att jag måste hitta på ursäkter fast de egentligen inte behöver veta mer än att jag har varit ledig, men jag känner mig ändå tvungen på något sätt att alltid ha en förklaring. Jag tror jag kommer säga att jag är sjuk eller så vid ägguttag och insättning eftersom det är två heldagar inom ganska kort tid. Chefen vet ju att jag tar flexledigt eller en semesterdag och varför, men övriga behöver ju inte veta den lilla detaljen :)Ja, det var en liten uppdatering i alla fall. Jag återkommer efter ultraljudet på måndag!/Wishfulthinking