Varför?

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Inte för att någon läser detta, men ändå så vill jag förklara mig. Det är snart en månad sedan vi var och fick vårt 8-celliga embryo insatt i min livmoder. "Ruvardagarna" gick ganska fort, men ändå kändes det länge innan vi kunde ta ett test för att se om embryot hade fäst. På fars dag var det dags och det var riktigt svårt att sova under natten. Vi var båda så spända på resultatet! Vi steg upp ganska tidigt på morgonen och tog testet. Vi hade fått ett sådant där som ska visa 2 streck från kliniken. Det såg blankt ut, men jag tyckte mig ändå ana ett litet streck till. Jag ville ändå testa med ett digitalt test som jag självklart hade hemma (eftersom jag alltid har massa graviditetstester hemma). Efter några minuter kom resultatet fram: Gravid 1-2! Vi var gravida!! Vi började gråta båda två och tänkte: "Är detta på riktigt?!".Men lyckan varade inte länge. Under förmiddagen fick jag rosa flytningar. Det rosa blev rosabrunt och under veckan som följde blev det blod. Jag ringde kliniken som sa att det är helt normalt och att jag skulle avvakta och ta ett nytt test efter en vecka. Så för en vecka sedan idag tog jag ett nytt test: Inte gravid. Det var en så kallad biokemisk graviditet. Ett tidigt missfall. Jag visste det redan innan jag tog testet. Det hade några dagar tidigare kommit ut en stor slemklump som var rosa och med lite blod. Jag slutade blöda för några dagar sedan, så nu är nog allt ute ur systemet. Vårt första IVF-försök blev en graviditet, men ändå inte. Det kändes tungt. Det känns fortfarande tungt, så jag försöker att inte tänka på det. Jag försöker hålla mig upptagen med allt annat, för blir det tyst och jag är för mig själv en stund - då kommer alla tankar och känslor. Jag klarar inte att tänka på det. Det är alldeles för jobbigt.Så nu väntar ett embryo på oss i frysen. Men så klart ska allt tajma så himla dåligt, så det blir inte någon insättning förrän tidigast i januari. Så som kliniken tror kommer min mens att komma ungefär som den skulle utan en graviditet emellan och då skulle både ultraljud och insättning bli när de har julstängt. Så det är bara att vänta och "Ta lite julledigt och inte tänka på det" som de sa på kliniken. Jo tack för det. Julledigt och inte tänka - jättebra kombination. Verkligen. Julen kommer inte alls vara jobbig när man tänker på att man kunde haft en liten i magen och att det hade varit vår lilla hemlighet. Och att den lilla i magen skulle vara med nästa jul. Vår första jul med vårt barn. Nej, jag vill inte ha julledigt. Jag vill bara ha ett nytt embryo! Jag vill bara köra på nu och se om det blir något, så vi kan gå vidare med adoption om det inte funkar. Men nej, nu ska vi vänta och ta "julledigt". Ja, jag är bitter. Jag är bitter och trött och ledsen. Jag är ett emotionellt kaospaket. Jag gråter omvartannat och fattar inte varför det ska vara så orättvist hela tiden. Varför skulle vi få känna på glädjen av att få ett positivt graviditetstest och börja planera i huvudet allt som kan planeras kring ett barn och en graviditet om vi ändå inte skulle få ett barn?! Varför behövde vi genomlida den jävla känslan om det nu ändå inte skulle bli något av det?! Jag hade hellre haft ett totalt misslyckande än att lyckas lite halvt och förlora vad som kunde blivit ett barn. Det känns förjävligt rent ut sagt. Jag hatar att det ska vara så orättvist! Och så får man höra från de få i ens närhet som vet om detta att "Nu vet ni ju att ni ändå kan bli gravida". Jo det vet vi ju i och för sig, men vad gör det för nytta om det ändå inte blir ett barn av det.Jävla helvetes skit. Jag försöker tänka framåt, men det är jävligt svårt. Nu tänker jag bara bakåt - vad var det som gick fel? Gjorde vi något fel? Gjorde jag något fel? Hoppas julen går fort eller att mensen är jävligt sen så att vi kan göra insättningen tidigare än planerat. Jag orkar inte vänta mer. Vi har väntat i 4 fucking år nu och jag är så trött på det. Jag är trött på att alla runtomkring blir gravida, jag är trött på att folk runtomkring hinner både träffa sin respektive och få 2 barn innan vi ens har fått vårt första. Allt är så orättvist och jag vet inte vad vi har gjort för att bli straffade på detta sätt. Är det inte meningen att vi ska få några barn? Kommer vi att dö inom ett år, så det är därför som vi inte får några barn? Skulle vårt barn bli seriemördare - är det därför vi inte får några barn? Skulle vi bli värdelösa föräldrar - är det därför? Varför? Varför? Varför? Jag förstår inte. Fy fan vad tungt detta är. Hoppas i alla fall att vårt frysta embryo klarar av upptiningen när det är dags, för jag orkar inte med ett sådant bakslag. Det sjuka med allt är att jag har känt mig förberedd på alla bakslag. Jag har känt mig förberedd på att det inte skulle bli några mogna ägg, att inga ägg skull bli befruktade, att vi skulle få ett negativt test. Men jag var inte alls förberedd på ett positivt test som slutar med ett tidigt missfall. Jag trodde aldrig att vi ens skulle få ett positivt test någonsin. Så detta tog väldigt hårt på mig. Allt jag hade förberett mig på hände inte, men det enda jag inte hade förberett mig på hände. Så kontentan av det hela är väl att man aldrig kan förbereda sig för något man inte vet hur det kommer att sluta. IVF är inget man kan förbereda sig på. Det som händer det händer. Jag kan inte påverka det mer än att äta, dricka och ta sprutor som jag ska. Jag vet inte ens hur jag ska avsluta inlägget. Behövde verkligen bara skriva av mig och avreagera mig på något sätt. Få alla tankar ur huvudet och ner på "papper".Skriv gärna en kommentar om du känner igen dig. Det skulle kännas bra att veta att jag inte är ensam./Wishfulthinking