Varför ska något vara enkelt?

Ännu en gång har det gått lång tid sedan mitt förra inlägg, men nu känner jag att det är dags för mig att skriva oftare.  Som jag skrev i förra inlägget hade jag en vän som skulle påbörja IVF. Nu har hon lyckats bli gravid via IVF på första försöket och ska ha barn till våren. Samtidigt har jag och min man satt igång hela "fertilitetstjofräset" igen med uppdaterade blodprover, spermaprover och cellprov. Så nu är vi på väg mot en IVF-behandling. Hur kommer detta sig undrar ni kanske? Jo, jag känner att om det nu är så att IVF skulle resultera i ett biologiskt barn för oss, då vill jag inte ha kastat bort den chansen för att jag tycker det känns jobbigt att ta ledigt från jobbet. Att få barn är viktigare än något annat just nu och om detta är vad som krävs för att få det - ja men då kör vi! Men varför ska något vara enkelt? I maj ringde jag min gamla mottagning för att se va vi behövde göra för att få påbörja IVF. Mottagningen är privat och hade bytt ägare och läkare, så vi blev kallade till ett nytt första besök i juni. Jag var livrädd för att den nya läkaren skulle kräva en helt ny utredning med nya kurer av Letrozol, spolning av äggledare osv. Men hon var jättebra och sa helt enkelt "Det är klart ni inte behöver göra en ny utredning med nya behandlingar. Har det inte funkat innan så behöver vi inte testa det igen". Det var så skönt att höra och jag kunde andas ut! Vi fick med oss remisspapper hem och skulle lämna blodprover under sommaren och spermaprov efter sommaren.  Efter spermaprovet var lämnat väntade jag ett par veckor innan jag hörde av mig till mottagningen för att se om de hade fått in alla provsvar ännu. Läkaren svarade att det hade de fått och remissen skulle skickas vidare till landstinget som skulle skriva på den officiella remissen och skicka till IVF-kliniken. Jag och min man blev superglada såklart! Dagen efter ringer mottagningen upp mig och säger att de hade svarat lite för snabbt. Cellprovsvaret hade inte kommit in ännu och det saknades ett blodprov som man inte hade tagit med i den första remissen. Jaha. Då togs man ner på jorden ganska snabbt igen och det var bara att invänta den nya remissen och lämna ytterligare ett blodprov och cellprovet kunde jag inte alls påverka. Veckan efter ringde mottagningen upp mig och sa att cellprovsvaret hade kommit in och det var okej, men provsvaret på det nya blodprovet hade inte kommit in ännu. De trodde inte det skulle ta så lång tid, så de meddelade att så fort det kommer in skickar de remissen vidare. De kommer inte kontakta mig för att säga att det sista har kommit in. Det var helt okej för mig och jag gick spänt och väntade de kommande veckorna på att få en kallelse till vårt första besök på IVF-kliniken! Nu har det gått en månad och vi har inte hört något ännu. Så jag ringde landstinget igår för att få veta om de hade skickat remissen ännu till IVF-kliniken. Svaret var nej. "Vi fick in papperna från din mottagning i förrgår och den enda läkaren som kan skriva på denna typ av remisser är tjänstledig nästa vecka. Så kanske hinner hon skriva på remissen denna veckan annars blir det tidigast vecka 40". Såklart ska läkaren vara tjänstledig just nu våra papper har kommit in! Varför ska något vara enkelt? Men vi ska väl vara glada över att vi ens har kommit så här långt. Har man väntat i 3,5 år på att få bli gravid kan man väl vänta några månader till. Sen är det ju inte alls en garanti för att jag kommer bli gravid genom IVF, men chanserna är ju långt större än vad de är för att jag ska bli spontant gravid. Och nu har jag ju också min vän som lyckades på första försöket! Så lite hopp finns det allt, men vissa dagar är tyngre än andra och det är därför jag tänker att jag ska börja blogga lite oftare. Dels för att kunna skriva av mig min ilska, min irritation och min hopplöshet, men också för att dokumentera vår resa mot ett barn. För trots att det är en jobbig period och trots att jag inte vill något annat än att komma ur denna hemska bubbla, så vill jag ändå minnas hur hemskt det har varit. Jag ser redan nu hos min gravida IVF-vän att hon har glömt bort hur det har varit att vara barnlös och alla års kämpande! Hon säger att det känns som att det var så himla enkelt så här i efterhand. Det är ju jätteskönt att hon känner så, men jag vill inte glömma hur det har varit. Denna tiden som barnlös har ändå format mig, min man och vårt förhållande väldigt mycket. Mer än halva vårt liv tillsammans har bestått i detta konstanta fokus på ägglossning och barn. Jag vill inte glömma av hur det har varit, för vem är jag då i efterhand? (Om det nu finns något "i efterhand", det är ju som sagt ingen garanti). Ja, det var lite torsdagssvammel, men åtminstone en sammanfattning av de senaste månaderna. När jag har fått kallelsen till vårt första besök på IVF-kliniken så kommer jag att uppdatera bloggen, sen är min tanke att uppdatera åtminstone en gång i veckan. För nu sätter den här karusellen igång igen efter mycket om och men! Jag hoppas du vill följa med.Edit: Min bästa vän fick ju sitt barn i somras! En liten kille och han är supersöt. Jag har pratat med henne om hur jag har känt under hennes graviditet och nu känns allt bra mellan oss igen. Hon förstår mig och jag förstår henne. Vi har båda tassat runt ämnet för att inte göra varandra ledsna. Men nu vet hon allt och det känns jättebra. /Wishfulthinking