Ensam och gravid – jag är redo

En vårdag 2011 fick jag veta att jag var gravid. Den första dagen blev det väldigt många tankar och tårar. Jag frågade mig själv: - Vad ska jag göra nu?

[SHARING_BUTTONS]

Gravid – vad nu?

I mitt huvud snurrade argument för och mot att behålla barnet. Jag hade använt sista året på att ta mig igenom en depression. Skulle jag klara av en helt ny livssituation? Var jag redo för detta? Under dom kommande dagarna kom en helt ny känsla. En känsla jag inte hade känt på länge. - Tänk att ha ett helt nytt liv i magen! Bara den känslan gav mig hopp om ett nytt och bättre liv. Jag började se en bra framtid och något jag kunde se fram emot. Jag hade nog egentligen helt omedvetet gjort mitt val från första början när jag fick veta att jag var gravid. Jag hade gått igenom två missfall tidigare och kände mig nu privilegierad – min kropp höll kvar detta barn. Jag kände att det måste finnas en mening med detta. Det var bara en sak som kändes olämpligt – jag skulle ta hand om detta barn själv. Jag var en ensamstående mamma.

Jag var 26 år, jag hade en utbildning, jag hade upplevt livet, jag hade varit i militären ett år och kände mig färdig med fest och uteliv. Jag hade familj runt mig och jag sa till mig själv att jag inte var den första i världen som blev ensamstående mamma.

[ad062]

Barnets pappa ville inte ta ansvar

Barnets pappa och jag hade en historia långt tillbaka i tiden. Min och hans familj känner varandra väl. Vi har känt varandra i 10 år och varit ett par i 5 av dom. Efter att det tagit slut mellan oss klarade vi inte av att glömma varandra vilket resulterade i att jag blev gravid.

Så kom dagen då jag offentliggjorde att jag blivit gravid och skulle få en bebis. Barnets far blev fullständigt uppgiven över mitt val och sa ordentligt ifrån om att han inte ville ha något ansvar för den ungen. Jag sa till honom att det var okej, men då var han tvungen att hålla sig borta från mig.

Läs artikel: När pappa inte finns där

Problematiskt förhållande till min egen mor

Det värsta med att berätta om graviditeten var att min mor vände mig ryggen och blev väldigt arg över mitt val. Hon bad mig att tänka på alla andra runt mig och hur detta skulle påverka dom. Jag blev överraskad. Jag trodde verkligen för en gångs skull att detta handlade om mig, och bara mig. Hur jag skulle få det med mitt barn och hur jag skulle klara det.

Min far, styvmor, faster gav mig allt stöd och gav mig hopp och styrka. Det behövde jag verkligen, eftersom jag var ledsen och chockad över att min mor så tydligt hade vänt mig ryggen.

«Det valet klär dig inte!»

Men förhållandet till min mor såg under en liten period ut att bli bättre allt som månaderna gick. Hon försökte visa intresse och jag lät henne komma in i mitt liv igen, och få ta del av denna graviditet. Men gång på gång slutade det med bråk. Till exempel blev hon uppgiven över mitt val av barnvagn och skötbord. Hon visade stort förakt för den barnvagn jag önskade mig – en Emmaljunga Edge Duo. Hon ansåg att jag skulle tänka på vilken vagn som skulle klä MIG eftersom jag inte är en av dom högsta här i världen. Jag själv ansåg att det viktigaste var vilken vagn mitt barn skulle trivas bäst i, och inte vad mina 1,6 meter skulle klä bäst. Ett annat bråk handlade om att min mor ansåg att det var onödigt med skötbord då detta skulle ta onödigt mycket plats.

På grund av alla negativa kommentarer och tröttsamma bråk bestämde jag mig för att bryta kontakten med min mor igen.

Barnets far ville tillbaks

4 månader gick och barnets pappa kom krypande till dörren och ville gärna få bo hos mig ett tag för att få vara tillsammans med mig. Jag såg detta som en möjlighet för att vända hans tankar och få honom till att bry sig. Jag vet att män behöver lite tid för att acceptera och börja förbereda sig.

Månaderna gick och vi hade det väldigt bra tillsammans. Han visade massor med omsorg och brydde sig verkligen om hur det gick för mig. Hans familj fick veta att jag var gravid och de började glädjas tillsammans med mig. Vi hade mycket kontakt med hans familj och täta, mysiga besök. Nu kände jag verkligen att detta gick åt rätt håll.

Så gick allt fel

Men så en dag gick allt fel. Jag fick veta att han hade börjat hålla på med en annan tjej. Två veckor senare hade han flyttat ut och blivit tillsammans med henne.

Jag hade misstänkt att han hade ett förhållande med denna tjej under en längre tid och konfronterade honom med detta. Han nekade gång på gång. Han såg mig rätt i ögonen och ljög. Jag blev så förbannad och sa tydligt ifrån om vad jag ansåg och bad honom låta mig vara ifred.

Förhållandet till mor bättrades

Jag och min mor har först nu börjat prata så som vi bör. Vi har pratat om det negativa som har varit och lovat varandra att ta upp saker som bekymrar oss på en gång, istället för att bara låta det vara. Hon vill väldigt gärna vara en mormor och säger att hon ser fram emot det. Jag vill ge henne den chansen, men jag kan ärligt säga att jag är skeptisk efter allt som har hänt.

Hon säger fortfarande att hon inte förstår att jag valde att få barn, speciellt med en man som barnets pappa. Hon tycker det hade varit bättre om det hade varit någon annan. Min far däremot är lättad över att det var han som blev barnets pappa. Han anser att även om han gör fel val i livet så är han i grund och botten en snäll karl och vi känner hans familj väl.

Ensamstående, men inte ensam

Det är nu fem dagar till beräknad förlossning och jag är lyckligare än någonsin. Tänk att nu är det inte länge kvar tills min lilla my i magen ska komma ut och utforska välden tillsammans med mig. Äntligen en liten del av mig som jag kan starta ett nytt liv med. Även om saker har varit svåra igenom graviditeten med mamma och barnets pappa ser jag inte på det som något negativt. Jag har även upplevt MÅNGA positiva saker.

Jag har haft ett otroligt bra stöd runt mig, genom läkare och barnmorskor. Jag har många bra vänner och inte minst familj och jag har fortfarande pappans familj bakom mig. Alla gläds och visar mig sin glädje och sitt stöd. Alla vet att jag vill klara detta ensam och alla vill hjälpa.

Även om jag är ensamstående känner jag mig inte ensam över huvud taget och jag vet att jag har många människor runt mig som vill väl.

Jag har dessutom haft en väldigt enkel graviditet. Har gått upp 15 kilo och har inte haft några större besvär mer än en lätt bäckenlossning. Jag har fått massor med hjälp av mina vänner under vägen.

Jag ser fram emot förlossningen, även om jag oroar mig lite för smärtan. Jag har varit på förberedande kurs tillsammans med pappans syster och jag har kommit överens med henne om att hon ska få vara med på förlossningen tillsammans med min styvmor. Jag har packat väskan och har skrivit ett förlossningsbrev till barnmorskorna på sjukhuset.

JAG ÄR REDO!

Jag har gjort det rätta valet. Jag vet att jag kan ge min dotter ett bra liv. Och jag kommer att älska henne över allt i denna värld.