Publicerad 10 October 2013

Fotograf:

FAMILJELIV GILLAR BARNCANCERFONDEN Förskolan gav Ella en vanlig vardag

När Ella Frödevall som tvååring insjuknade i Wilms tumör blev förskolan viktigare än någonsin.
Under hela behandlingstiden höll familjen tät kontakt med kompisarna och pedagogerna.
– Även om Ella var sjuk i över ett år kändes det inte som att hon helt lyftes bort från sin vanliga vardag, säger mamma Jenny Frödevall.




Relaterat

Fakta

 

ELLA FRÖDEVALL:
Ålder:
4 år.
Familj: Mamma Jenny, pappa Patrik, storasyster Smilla.
Bor: Hedesunda, utanför Gävle.
Diagnos: Wilms tumör, diagnos i december 2011. Ella behandlades med cytostatika som krympte tumören inför operationen. Sedan fick hon 34 veckors ytterligare cytostatikabehandling. Ella var färdigbehandlad i augusti 2012.
Favoritsyssla: Sjunga, leka, hoppa studsmatta.

EVA SMEDÄNG:
Gör:
Förskollärare i Gävle kommun.
Ålder: 43 år.
Intressen: Musik, barnen och deras aktiviteter.

Den här dagen är det Ella Frödevalls tur att hålla i samlingen på avdelningen Myran på förskolan Hedesundagården i Hedesunda söder om Gävle.
Ella slår sig bekvämt tillrätta i förskolläraren Eva Smedängs knä, innan hon börjar plocka upp fotona på kompisarna.
– Är Harry här i dag?
Japp, Harry är på plats och studsar fram till Ella, hämtar sin bild och fäster den på tavlan som visar vilka barn som är närvarande.
Det är en förhållandevis liten och mycket sammansvetsad barngrupp på Myran. Ella har funnits i den sedan hon började på förskolan ett och ett halvt år gammal. Under långa perioder har hon inte varit där fysiskt – men har ständigt varit närvarande ändå. Hennes foto har visats upp varje dag på samlingen. Hennes klädkrok och teckningar har funnits kvar. Pedagogerna och kompisarna har pratat om henne, ringt, ritat och skickat överraskningspost.

Började som magkramp
Det var på förskolan, en novemberdag 2011, som de första tecknen på att något inte stod rätt till visade sig. Barnen skulle äta mellis när den då tvååriga Ella fick rejält, nästan krampaktigt, ont i magen och ryggen.
På kvällen åkte föräldrarna till jourcentralen med Ella, men eftersom smärtorna börjat klinga av gjordes ingen läkarundersökning.
Under de kommande dagarna hade Ella fortfarande ont och fick stanna hemma från dagis. Febertopparna kom och gick under helgen. På måndagen åkte Jenny, Ella och hennes pappa Patrik till barnakuten i Gävle.
Ett ultraljud avslöjade att ena njuren var förstorad. Läkarna bestämde snabbt att Ella skulle sövas för att en skiktröntgen skulle kunna göras. Bilderna skickades över till Akademiska sjukhuset i Uppsala medan Jenny och Patrik väntade med Ella. Oron växte.
– Redan sent samma kväll fick vi reda på att det med största sannolikhet var Wilms tumör, att det såg typiskt ut. Ella hade en tumör som var stor som en vuxen mans knytnäve, berättar Jenny och fortsätter:
– Det blev cirkus i huvudet. Det var väldigt traumatiskt.
Även på förskolan blev förstämningen stor.
– Jag minns att jag ringde till Jenny på mobilen för att höra hur det var med Ella och när hon skulle komma tillbaka. Då hade de precis fått beskedet om Wilms tumör. Det var en sådan chock, vi bara grät både Jenny och jag, säger Eva Smedäng.
Från att bara dagar innan ha varit en till synes fullt frisk tvååring som växte så det knakade, hade Ella fått diagnosen njurcancer. Kompisarna undrade var hon var. De andra föräldrarna hade frågor. Eva informerade snabbt den övriga personalen på avdelningen, men hur skulle de göra med barnen och deras familjer?
– Det gäller att tänka på sekretessen vid kontakten med föräldrarna. Senare samma vecka pratade jag med Jenny igen och fick klartecken att berätta, säger Eva.
– Det kändes självklart att vara öppen mot de andra föräldrarna och barnen. Det var viktigt för oss att det var rätt information som kom ut via personalen. Annars blir det lätt någon som har hört något på Ica, fyller Jenny i.

Barnen ritade till Ella
För två- och treåringar är det svårt att förstå vad en sjukdom är för något, säger Eva. Hon och de andra pedagogerna berättade att Ella var på sjukhus och pratade om vad som händer där och de läste boken "Totte går till doktorn".
– Samlingen har varit jätteviktig. Vi har tittat på bilderna och räknat vilka barn som är här och inte, säger Eva Smedäng.
Redan under Ellas första vecka i Uppsala skickade fröknarna och barnen ett paket till henne. De hade ritat teckningar och Eva hade gjort ett blädderalbum med laminerade foton på kompisarna och Ella i förskolemiljön.
Ella bar runt på albumet och visade det för de andra barnen på avdelningen och pratade mycket om sitt dagis, säger Jenny, som i sin tur skickade bilder på Ella på sjukhuset till förskolan. Det underlättade för de andra barnen att förstå var hon var, säger Eva.
– Men mest har de haft frågor om vad som hänt med Ellas hår.

Tät kontakt med förskolan
Kort efter det att Ella blivit sjuk hade Eva och de andra pedagogerna på avdelningen ett möte med sin chef, som konstaterade att de agerade helt enligt skolboken när de höll tät kontakt med Jenny och Patrik, och dessutom involverade barnen och pratade med dem om Ella och varför hon var borta.
– När min son var sex år låg jag på sjukhus med honom i tre veckor. Vi fick kort och brev från hans förskoleklass, och det fick mig att inse hur viktigt det är att hålla kontakten om någon blir sjuk. Att Jenny och Patrik hela tiden har varit så öppna har också underlättat bearbetningen, säger Eva Smedäng.

Ella lämnade aldrig förskolan helt
Vid ett tillfälle var Patrik med på ett föräldramöte och berättade om Ellas sjukdom. När familjen Frödevall var hemma i Hedesunda mellan behandlingarna besökte Ella förskolan så ofta hon orkade. Ett foto visar hur de andra barnen flockas runt Ella, som sitter i en pulka.
– Läkaren tyckte att det var bra att hon var på förskolan ibland, om så bara för en halvtimme, för att det inte skulle präntas in i henne att hon var sjuk, säger Jenny och fortsätter:
– Alla på förskolan har varit helt fantastiska. När Ella har haft dålig aptit har Gun-Britt som jobbar i köket själv gått till Ica och handlat Ellas favoritmat, som korv och vindruvor. När Ella inte har kunnat vara på förskolan har Eva ibland tittat förbi hemma hos oss. Ella har aldrig lämnat förskolan helt, den har alltid funnits där. Vi har haft full stöttning hela tiden.
Förra hösten anordnade barnen och personalen på Myran en basar. De sålde egna keramikalster och fika och arrangerade ett lotteri. Pengarna de fick in, nästan 12 000 kronor, gick till Barncancerföreningen i Mellansverige.

Sedan i januari i år går Ella på Hedesundagården som vanligt igen. Under vårt besök på förskolan visar hon och hennes kompisar gungor, rockringar, dockor och utklädningskläder. De sjunger låtar av Sean Banan och Robin Stjernberg och Ella berättar stolt att hon fått följa med sin storasyster på Justin Bieber-konsert.
– Vi har hela tiden känt att vi ska tillbaka hit. Ella ska bli frisk och vi ska tillbaka till vardagen, säger Jenny Frödevall.

EVAS OCH JENNYS TIPS TILL ANDRA PEDAGOGER:
* Låt en av pedagogerna bli huvudansvarig för kontakten med familjen. Då behöver föräldrarna inte berätta samma saker flera gånger. Det är viktigt att "kontaktpedagogen" håller sina kollegor informerade.
* Boken "Handledning vid kris i förskolan" av Ulla Magnusson ger värdefull vägledning i svåra situationer. I boken finns handlingsplaner upplagda steg för steg.
* Involvera barnen på avdelningen/i klassen. Även små barn har funderingar om en av kompisarna är borta under längre tid. Prata om barnet som blivit sjukt, rita teckningar till honom/henne.




Textstorlek 1 2 3