Har märkt att det finns en del här på fl som i likhet med mig har en anhörig som mår psykiskt dåligt. Tänkte vi kunde stötta varandra och utbyta tips om hur man underlättar vardagen eller om hur man bäst hjälper den sjuke. Jag kan säga också att i mitt fall är det min mamma som är sjuk, hon lider av bipolär sjukdom.
Aaliyah: ja hon arbetar på jätte bra, hon är bra på att ta hand om folk och hon (ch jag) jobbar på ett äldreboende så jag har "kollen" på henne så hon inte gör nått dummt, kollar upp vilka dagar hon ska jobba m.m. så jag vet om hon skulle bli sjuk igen...
Anonym (lillasyster) vad bra att du kan ha lite koll. Samtidigt får du ju aldrig "vara ledig" från hennes problem på det sättet?
Clavi; jag blir galen på folk som inte tar ansvar för sitt eget liv!
Jag fick inte heller ngn hjälp som barn till en psykiskt sjuk pappa. Alla lärare och grannar och kompisars föräldrar visste mkt väl att pappa var sjuk men ingen frågade hur jag mådde. Han fick sin diagnos då jag var 16 år, innan så sa mamma och pappa att pappa var sjuk i nerverna. Jag bad mamma att vi skulle flytta när jag var 17 år och att han skulle få komma in på ngt hem men hon vägrade. Hon hade gift sig i nöd och lust med honom. Hon skulle aldrig lämna honom, lika lite som hon skulle lämna oss barn ifall vi blev sjuka sa hon. Pappa malde och skulle diskutera med mamma dygnet runt i perioder, han kunde oxå ringa sina föräldrar och skrika elakheter så att rutorna skakade hemma. Han kan bli manisk och ska hålla monolger om ditten och datten i timmar, vissa dagar så kan han verka helt frisk och är hur rolig och glad som helst men åt det barnsligare hållet. Han drack 3 flaskor rödvin varje dag då jag bodde hemma (förutom på helgen då bolaget var stängt och han inte hade ngt kvar att dricka). Jag kunde vakna på natten av att det ringde på dörren och jag fick öppna för polisen som skulle kolla om pappa var hemma eller så. Han körde rattfull flera gånger, körde in i bilar på parkeringar osv.
När mamma inte ville flytta med mig och lämna pappa så sa jag att då flyttar jag. Jag kontaktade soc och bad att ¨få komma till ett familjehem, jag ville se hur en normal familj funkade innan jag bildade en egen familj. Min familj hade aldrig varit i kontakt med soc förut. Mamma och pappa märkte att detta var ngt jag ville så himla mkt och stöttade mig med kontakten med soc, soc var helt chockade av att ngn ville flytta till familjehem frivilligt. Jag hade bra betyg i skolan men kände att jag orkar bara inte med skolan, jag hade ingen studiero alls hemma och fick knappt sova på nätterna på grund av allt spring hemma med poliser, en skrikig pappa osv. Det tog ca 6 månader att få tag på ett familjehem och nu sitter jag här 13 år senare nästan 70 mil från mina föräldrar och är bara så glad att jag flyttade. Jag har alltid haft bra kontakt med mina föräldrar, vi är väldigt kärleksfulla och ställer upp för varandra och jag pratar med mamma flera gånger i veckan. Jag hälsar på flera gånger per år och ser fram emot varje besök, men när jag är där så är det ju alltid KAOS och jag är så glad att jag kan åka hem till min håla igen.
Jag har aldrig pratat med mina vänner om att pappa är sjuk. I min "nya" stad visste bara min sambo om min "hemlighet" tills förra året då jag kände mig mogen att tala sanning om min bakgrund då ngn frågade varför jag flyttat så långt hemifrån.
Aaliyah: Grejen är ju att han inte inser att han är sjuk eftersom han har psykiska problem.
Anonym (OCD) oj vilken stark och duktig 17-åring som såg vad hon behövde och såg till att få det. Kramar om dig. Men att ingen kunde se hur du hade det hemma och se till att du fick komma därifrån tidigare. Sånt gör mig galen.
Clavi; jag förstår det, det låter jättejobbigt. Han menar att han mår jättebra eller?
Jo A, det är hans inställning. Han har alla tecken på att ha en form av cancer. Till mig fnyser han bara ocg säger "har du kommit till den sidan i boken?"
Men Gud så hemskt Clavi. Finns det ingen som kan nå fram till honom?
aaliyah - det gör mig galen med. Jag har ju barn nu och jag försöker verkligen att peijla av hur kompisarna mår, hur dom har det hemma osv.
Nä, nu är det dax att sova en stund...ska måla huset i morgon...blä
Aaliyah, inte som det verkar just nu. jag har bokat en läkartid åt honom på onsdag och kan bara hoppas att han går.
Vi bor inte i samma stad emn träffas rätt ofta ändå.
Clavi; Ja, du är i alla fall en god dotter som försöker få honom till doktorn.