Hjälp!! 2-åring med vredesutbrott!! Vad ska jag göra?

Han är i trotsåldern. En del barn får mycket kraftigare trots än andra. Vet inte varför men det är så. Jag har 4 barn och de har inte alls varit lika under trotsåldern!
Lyckligtvis går det över!

Min son kan bli så fruktansvärt arg, helt vansinnig och ofta kan han också vara världens goaste pojke.

Kör stenhårt med att vara konsekvent. Vi har time-out på mattan i hallen, där får han lugna ner sig. Han sitter nog på mattan i snitt 2-3 gånger om dagen och vi har haft det så i över ett halvår, de blir värre och värre utbrotten.

Innan har jag gått o anklagat mig själv för att göra något fel men efter att ha pratat om det här inne så har jag förstått att jag inte är ensam och att det är helt naturligt så nu tar jag det lugnt och hoppas att det snart ska gå över.

Min drygt 2-årige pojke kan bli riktigt arg och protesterar mot det mesta numera, (från att ha varit en liten leende Budda).
Jag tror att det handlar mycket om att han är frustrerad över att inte riktigt kunna uttrycka vad han vill, språkutvecklingen är i full gång men orden räcker ändå inte till. Jag tror också att han har behov av att känna en viss kontroll över situationen.
När han blir sådär sur brukar jag förklara vad som ska hända i mycket enkla ordalag "Nu tar vi på byxorna" ungefär. Då vet han vad som väntar och protesterar han ändå så tar jag helt sonika lugnt på byxorna även om han gapar och går på.
Om han blir riktigt frustrerad och får ett utbrott så att tårarna sprutar brukar jag bara hålla om honom och stryka honom över ryggen tills det går över. Däremot vill jag inte att han ska tro att skrik som protest lönar sig. Då brukar jag först försöka ta reda på vad det handlar om och om det bara är ett test så kan jag t.ex. gå ut i köket och säga att han kan komma ut när han är färdig. Då brukar han sluta ganska tvärt och kommer glad i hågen lallande in till mig.
Självklart ska man prata med sitt barn om vad som händer och hur hon/han känner men ibland tror jag att föräldrar i ren välvilja resonerar för mycket och på en nivå som en 2-åring inte förstår. Jag tror på en fast hand under den här trotsperioden som kan vara ganska ångestfylld för barnet som förstår mer och samtidigt inser hur lite hon/han vet om världen.
Så kör på bara, vackla inte och ta inte åt dig. Du verkar vara en insiktsfull och ambitiös mamma och du gör inget fel. Det är du som är vuxen och bestämmer. Ditt barn far inte illa av att du visar vägen, tvärtom, på sikt kommer han att bli tryggare att mamma vet vad hon gör och ibland pekar med hela handen ;)
Håll ut, det lugnar ner sig snart :)

Hmmm, en 2-åring behöver också få spela ut och känna på sina känslor. Att bete sig som din son gör är inget ovanligt eller någons fel och det kommer att gå över när han blir äldre. Min son har också sådana utbrott (han fyller 2 om 2 veckor) och vi hanterar det ungefär som abyss. Samtidigt är jag noga med att respektera hans känslor och att visa förståelse för en liten människa med en massa starka känslor.

Att sätta en 2-åring på time-out-matta tror jag inte lönar sig; möjligen förlängs trotsåldern genom att man inte tar hans starka reaktioner på allvar. Om man behöver använda mattan 2-3 ggr per dag och situationen ändå förvärras tror jag det är fel metod. Testa med tröst och bekräftelse istället ("jag ser att du är arg och jag älskar dig trots att du inte får som du vill")

Man ska inte ändra sig åt något håll (varken ge efter eller bli strängare) för att barnet får ett utbrott. Skäms inte om det händer ute eller i affären; det är då trotsen har "vunnit" inte när du är kärleksfull och tröstar trots att han är "olydig och dum".

Aunt Molly, bekräftelse av känslor är jätteviktigt, det kanske jag inte poängterade men så är det förstås.
När sonen fick en kris då det började en yngre kille hos dagmamman och slog till lillen med en bok (!) hade jag ett långt samtal med sonen om att det är ok att bli arg, livet suger onekligen ibland, men man får INTE slåss och att man måste ta hand om dem som är mindre. Jag försökte också förklara att dagmamman inte bara tillhör sonen, vilket han bestämt hävdade, utan ALLA barnen.
Dagen därpå hade han varit jättego mot den yngsta killen, kramat om honom och lekt med honom även om sonen hade kramat dagmammans ben så fort hon plockade upp lillen ;)
Nu funderar jag på att skaffa en liten babydocka till sonen och uppmuntra hans empatiska förmåga genom att låta honom pyssla om den. Lek tror jag är ett utmärkt sätt att hantera alla känslor som stormar inom barnet under trotsperioden.

Tack för alla inlägg...så mycket bra uppmuntran, goda råd...tack tack Jag vet ju det ni säger, men behöver väl höra det lite extra mycket..kanske är jag lite klen i mina känslor och tycker att det här är svårare än det är. Idag har han hitills haft en bra dag, men jag anar att det beror på att vi faktiskt har varit inne hela dagen...och han har fått pysslat i lugn och ro. Nu måste vi iväg till affären och jaga hatar mig själv för att jag liksom går och bygger upp en oro inför detta...

Aunt Molly: Varje utbrott han får bemöts inte av att han får sitta på mattan utan också av att han får bli arg och att vi säger det till honom -jag ser att du är arg och vi säger ofta att vi älskar honom även när han är jättearg.

Han hamnar på mattan om han slåss men även om vi har sagt till honom någonting, ex -hoppa inte i soffan och till slut säger vi -om du inte slutar så hamnar du på mattan. Fortsätter han så sätter vi honom där i 2-3 minuter. Jag tycker det är skönt att ha mattan som sista utväg. Vad gör du när du säger till och säger till men barnet gör inte som du säger?

Men det du säger om att det blivit värre o värre, kanske ska använda annan teknik ska jag fundera på. Han blir inte arg oftare men har börjat spotta o slåss och det har jag avfärdat som något som han lärt sig på dagis.

Förlåt ts att jag tar upp tråden här. Men hur man handskas med 2-års trots o trots överhuvudtaget är viktigt att prata om. Sen finns det ju inte en lösning som fungerar på alla barn, men alla tips är värdefulla.

Ingen tar upp någon plats i tråden!! Skönt att disskutera och bolla lösningar!!
Kram!

I och för sig är min son 2½, hur gammal är din son ts?

Det händer ju faktiskt en del på det halvåret. Min son är ju duktig på att berätta vad han vill så han blir ju inte längre frustrerad över att inte kunna meddela vad han vill även om han säkert inte har alla orden för allt. Det var dock där som det första "trotset" började. Nu handlar det mer om att inte få göra saker som han blir arg för.

Min skrutt är exakt 2 år och 2 månader....och jag kan tänka mig att det händer mkt under det kommande halvåret, för här händer nya saker varje dag och han tar sig oerhört snabbt vad det gäller att prata !!

Jag har en 2 1/2-årig pojke och jag tycker att det gäller att välja sina fajter. Och att ha tålamod när han skriker, inte bara försöka få honom att sluta skrika. Han får inte slåss, det är vi väldigt bestämda på och reagerar starkt om han gör det. Nu gör han faktiskt inte det alls ofta längre, heller. Men han vill göra så mycket och ibland måste jag säga att det där vill jag göra. Då kan han bli väldigt arg och ledsen, men när jag väl har sagt det försöker jag alltid stå på mig. Men ibland känns det verkligen som man gett allt man har och bara inte orkar mer. Då brukar jag tänka att det är skönt att det i alla fall bara är så ibland.

Känner igen mig! Min fyllde 2 år idag och han har blivit väldigt gnällig. Lite jobbigt när han lekte med min kompis son som är lite yngre idag, och det bara var min son som gnällde hela tiden. Det gör mig inget att han gnäller mer, men min kompis ger små pikar om att det är min son som är den gnällige och det är jobbigt.

Kate: det är ju svårt helt enkelt! Självklart måste man sätta gränser och min filosofi är att konsekvensen ska vara orsakad av beteendet. T.ex. om min son vägrar hålla mig i handen när vi går längs en trafikerad gata så får han sitta i vagnen, eller om han kastar maten så tar jag bort tallriken (efter att ha sagt ifrån och varnat först). Vad jag inte gillar med "mattan" är att det inte är logiskt och begripligt för barnet varför han/hon ska sitta på en matta ett visst antal minuter. Men använder man det i nödfall och med omdöme så...

IsaW: precis så tänker jag med: man måste välja när man ska ta fajten.

Både vuxna och barn har ju olika temperament, men just vad gäller trots och uthållighet känner jag mig "överlägsen" själv. Jag är väldigt envis och uthållig så jag har inga problem att sätta emot även om det handlar om att lyfta bort sonen 100 ggr från ett förbjudet område. På så sätt vinner jag alltid alla uthållighetsgrejor! Dessutom tycker jag det är lätt att förstå hur en liten envis unge känner sig och jag tycker ofta att jag utifrån min egen personlighet vet nästa intuitivt hur jag ska agera! Är det någon mer som känner så? Det finns annat som är mycket svårare än just trots tycker jag!

Jag håller HELT med dig. Du frågade om någon kände igen sig och det gör jag i allra högsta grad.

Fast jag får ju hela tiden höra att "Vänta bara, det blir värre". Jag känner ändå tillförsikt att att det inte blir värre än så här eftersom han:

a) vet att jag är konsekvent
b) har rutiner
c) brukar förebygga i situationer jag vet kan bli oroliga
d) tror mig förstå ganska väl hur man kan känna som förvirrad tvååring utan fullgott språk
e) gör så mycket positiva aktitiveter med sonen så han känner att det är en "vinst" att hålla sig väl med mig!
f) har en make som bemöter sonen på samma sätt
g) beter mig likadant mot honom oavsett om vi är hemma eller borta
h) Inte använder mig av "inte" och nej
i) ger honom positiv uppmärksamhet när han beter sig bra

och till syvende och sist....känner tillförlit till mig själv som mamma att kunna ha hela alfabetet som argument till varför jag skulle kunna finnas där och stötta sonen när det mesta i tillvaron verkar förvirrat och allt i hans kropp är bakochfram.

Se...vilket självförtroende va...vilken stöddig mamma! Men...jag tror man MÅSTE känna att man är bäst...bäst på att se sina barns behov och att man kan hjälpa dem från de jobbiga stunderna...övertygar man sig själv så övertygar man barnet

K'nner igen mig helt i ditt inlägg TS har också en väldigt nära relation med min son och han är också en mysare som ofta säger att hyan älskar sin mamma en riktig mammagris .
Hans trots har bara blivit värre och värre han fyller tre i februari och har precis fått en lillebror, så det är också tufft för honom, jag har jämt dåligt samvete för att jag inte kan bemöta hans trots rätt i alla situationer pga att jag har en 1månads kille som kräver sitt också, har provat "mattan" men jag vet inte om jag tycker det hjälper, en kväll sa han har jag inte varit dum så jag ska sitta på trappan?, då kände man sig ju inte så lysande som förälder precis.

Mamma J: jag var på en föreläsning av bvc-psykologen. Hon gav ett tips som kan vara till hjälp. Hälften av bråken är trotsbråk och hälften är se mig bråk. Försök så tidigt som möjligt på dagen att ha tid bara för honom, om så bara en kvart och håll honom i fokus hela tiden.

Vad underbart (!) att läsa denna tråden för min dotter är exakt likadan. Kunde lika gärna varit hon det handlade om. Har fått massor av bra tips av alla som har svarat till TS.

Min dotter kan få utbrott för det mesta.
T.ex. att sitta i vagnen när hon är tvungen (när vi har bråttom) är inte alls en höjdare. Innan brukade jag försöka lirka med henne men nu är det mer "nu får du sätta dig i vagnen, vi har bråttom" och så i med henne oavsett gap och skrik. Numera lugnar hon sig så fort hon inser att hon inte kan göra något åt det.

Nu är det kvällarna som är ett problem. Så fort det är dags att lägga sig sa hon ha vatten/kramas en sista gång/läsa en bok ja, allt hon kan komma på för att förlänga nattningen. Och blir det inte som hon vill slutar det med en halvtimmas utbrott.
Vad ska man göra åt detta?
Jag försöker vara konsekvent och ha samma rutiner samma kväll, men det hjälper oftast inte.