Tack för ALLA tummar! *långt*

Älskade, kära goa vänner och medmänniskor!

Jag vill tacka er allihop för tummar och tår som har hållits för mig i dag. I morse kl 7.00 stegade jag o Jocke in på dag-op.  Vi var så fruktansvärt nervösa!! Vad händer om de säger att jag inte får bli gravid igen? Vill Jocke fortfarande ha mig? Vad händer med mig? Vad gör jag då? Tankarna trängdes i huvudet....

När jag hamnade inne på op-salen och skulle sövas kom tårarna. De bad mig tänka på nåt vackert och genast fanns Theodor, min älskade skruttunge, på näthinnan. Jag grät och sa att "sist man var här var när han skulle födas, och han dog". Sen somnade jag.

Efter en stund när jag kvicknat till efter narkosen gick jag på toa och fick lite och äta. Jag var så torr i munnen att det inte gick att svälja något annat än vatten och varm choklad. En kombination av ångest inför svaret och narkosen antar jag.

Läkaren kom och hämtade oss efter en stund. Jag och Jocke höll andan. "Men säg något då!! Ser han inte lite bekymrad ut? Är han inte väldigt allvarlig?" funderar jag.  Och så säger han orden rakt ut i luften "Allt ser normalt ut". Va?? Vaddå normalt? Hallå förklara!! "Allt ser helt normalt ut. Man kan inte ens se att du varit med om ett snitt, än mindre en ruptur. Det är helt okej att ni skaffar barn. Redan nu om ni vill, till nästa cykel" What?! Vad säger han?! Är det sant?!!

Behöver jag berätta att jag och Jocke vandrade ut ur sjukhuset med jordens största smajl på våra läppar. Vi har hållit andan i snart 6 månader, nu kunde vi pusta ut. Stenarna som lättade från våra bröst fick oss nästan att sväva fram!

Äntligen äntligen ÄNTLIGEN vågar även jag blicka framåt! Gravid planerar jag dock inte att bli förren vi varit i Thailand i februari nästa år. Jag får verkligen försöka att hålla mig tills dess

Kramar
Anna med *Theodor*