Afrika i blodet?/del 2

Hmmm... Jag älskar min son och tycker han är vackrast och snällast och trevligast och smartast i världen - men jag brukar inte säga att han är en perfekt blandning. Jag tycker det fokuserar på lite fel saker på nåt sätt. Som att det är en väldigt viktig sak att han är blandad.

En killkompis (från Tanzania) berättade att han träffat tjejer som uttryckligen sa att de ville ha "mulatt-barn" och inget annat. Som om de inte ville skaffa barn av kärlek till en särskild människa, utan bara såg till människans hudfärg. Sådan vill jag aldrig framstå! Jag väljer inte vem jag blir förälskad i, det bara händer. Och när jag blev förälskad i min sons pappa och han i mig ville vi ha barn tillsammans. Det blev ett barn som är otroligt starkt och friskt, som har väldigt lätt för att lära och som är grymt sött, men beror det på blandningen av gener? Vad formar oss mest? Arv eller miljö?
Dock kan jag, vars mamma haft hudcancer, känna att min sons hudfärg för med sig en positiv egenskap (bättre solskydd).

En intressant sak är också att jag tydligt märker att sonen intresserar sig för andra människor med samma hudfärg som honom. Han verkar känna samhörighet med dem, oavsett vilken kultur de har.

Därför skulle jag gärna se att den här tråden utvecklades på ett annat sätt. Att den blev ett forum där vi kan prata om vilka problem vi möter, hjälpa och råda varandra. Och skapa något gemensamt, så att våra barn kan få känna att de har några "likadana". För i min släkt finns det inte en människa som liknar min son, och inte i hans pappas släkt heller. Hur känns det? Vilken identitet skapar det åt barnen?

Men betyder detta att det inte är någon mer än jag som upplever att deras barn söker sig till andra människor med samma hudfärg? Jag tycker det är jättetydligt att min son gör det...

Alyssa och Sweedie, hur var det för er när ni var yngre?

Jo, jag upplever att min son drar sig till människor med liknande utseende som han själv...

När han började på dagis vid ett och ett halvt års ålder lekte han väldigt mycket med en kille från Eritrea och en tjej från Sudan, som båda var ljusbruna och hade storlockigt hår. När han var två år och vi hälsade på hos en kompis vars pojkvän var från Senegal och Frankrike tog han honom i handen och knallade iväg på upptäcktsfärd trots att han då var i sin allra blygaste period och det brukade ta en halvtimme innan han ens vågade titta på nya människor.

Jag vet inte vad det beror på, men det är vad jag har sett. Har någon haft liknande upplevelser, och tror ni att det kan vara bra för barnen att få umgås med någon "lika" ibland? Ingen av hans släktingar är ju särskilt lik honom till utseendet, och jag undrar hur det känns, om han känner sig annorunda eller inte märker det alls.
Han är tre och ett halvt år nu och tänker en del över sin, min och pappans färg.

Tack Cdot och Blomstrande.
Jag hoppas också att den här tråden ska utvecklas i en sådan riktning. Att vi kan dela erfarenheter med varandra och kanske förstå våra barn bättre genom det. Eller våra relationer till deras andra förälder, för det här med kulturkrockar är ju inte helt lätt.

Yaye, vi har inte åkt än. Jag har hört att barnet inte kan ta alla vaccin förrän det är fem år, och att åka till Uganda ovaccinerad rekomenderas inte.
Dessutom är det lite oroligt i Uganda, krig i norra delen och mycket kidnappningar och mord i huvudstaden (i södra delen). Därför känner jag att jag vill att min son ska vara så stor att jag kan "tala förstånd" med honom, att han verkligen förstår hur viktigt det är att han inte lämmnar oss ur sikte.

En annan sak som påverkat mig i detta är att jag träffade en kille en gång, vars lilla dotter dog i malaria då hennes mamma (de var skilda) tog med henne till Gambia. Jag vågar inte ens tänka tanken fullt ut... Men visst finns det många exempel på hur allt gått jättebra också. Min sons pappa är ju helt och hållet uppvuxen i Uganda, och han har ju klarat sig utmärkt!

Kul att du frågar något där vi som föräldrar till dessa barn kan ha utbyte av varandra! Hoppas det blir mer sånt i den här tråden.

CDot, jag håller med. Jag skaffade barn med Ronnie för att jag älskade HONOM, inte hans hudfärg. Men den har ändå betydelse.

Till exempel har jag skämts över min vita hudfärg nästan hela mitt liv, men inte nu längre. Och det är min sons och hans pappas förtjänst. Är det fel?

Oj, kanske ska förtydliga att jag inte bara skaffade barn med Ronnie, jag var ihop med honom, och gifte mig till och med, för att jag älskade honom.
...älskar honom fortfarande, även om mycket har kommit emellan och förstört.

Jag mår lite illa när jag läser vad ni skriver... Det har ju hänt mig också, även om den jag skaffade barn med som tur var inte har varit sån.
Det värsta exemplet var när jag dejtade en kille (från Gambia) som var så himla på hela tiden. Vid tredje dejten ville han ha barn med mig, och dagen efter ringde hans sambo och undrade... De hade bebisverkstad hemma men hon hade just fått missfall... Min tolkning är att det är otroooligt viktigt för västafrikanska män att ha barn, men inte lika viktigt att ta hand om dem. Den här killen var 28 år och hade inga barn (men över tio syskon), så han jagade desperat efter fertila kvinnor.
Jag stödjer min teori på en annan sak också. Det händer rätt ofta att det kommer fram män till mig och min son när vi är ute. Då är första frågan var hans pappa kommer ifrån, och andra frågan om vi bor ihop (jag brukar svara ja). Bara för att de ser att jag har ett välskapt barn med en svart pappa verkar de tänka "bra, hon är redan inkörd".

Jag ville inte fördöma deras sätt att handla, även om jag är ledsen över att de skapar så mycket sorg i världen. Jag försöker haelt enkelt se det som att de är grymt "äggsjuka".

Svar till CDot: Ja, jag har skämts mycket över min hudfärg. Väldigt mycket på grund av vad våra vita "släktingar" gjorde i Afrika och Amerika för mindre än femtio år sedan. Många säger att det var ju inte jag, men jag vet ju att det finns en del svarta som liksom lägger skulden på alla vita.
Till viss del har det väl också handlat om att jag inte gillar min genomskinliga hud som inte tål sol också.
Men så är det också något mer som jag inte kan sätta ord på riktigt... Redan när jag var riktigt liten var min favorit-Barbie svart, liksom mina favorit-playmobil-figurer. Har alltid dragits till det, och jag vet inte varför. Vet inte heller om det är något jag borde skämmas för (denna dragning alltså), om det kan anses dåligt. Men jag vet att jag inte skaffade barn med Ronnie för att han var svart, utan för att han var Ronnie och jag var superkär i honom.

Om att bära på ryggen:
Jag ville göra det, men min sons pappa visste inte hur man knöt! Han kom inte ihåg (har väl själv aldrig burit barn på ryggen, bara sett kvinnor göra det).
Vi har inget stort nätverk av ugandier eller andra afrikaner runt oss, så det fanns ingen att fråga och jag hade ännu inte hittat denna sida. Nu tror jag min pojk är lite för stor (3½ år och femton kg) så det känns inte lika aktuellt längre, men nästa gång!

Förresten, ni andra som har barn med ugandier, är era män baganda? Har ni också märkt av deras stolthet, som gör att de är typ de enda afrikaner som inte hälsar på alla andra svarta?